Leif GW Persson är professor i kriminologi och en i SVT ofta förekommande och mycket populär person. Rentav folkkär. Men som så många andra ”experter” på olika områden grips han av hybris och ger sig in på ämnesområden som han inte behärskar.
Leif GW har inga problem med att barn växer upp med kriminella föräldrar. Han vet inte vad han talar om, och tyvärr kan hans tro och brist på kunskap leda till svåra konsekvenser för utsatta barn.
Kriminella ska inte ha barn över huvud taget.
Den haussade Leif GW Persson framträder regelbundet i SVT-programmet ”Veckan” tillsammans med den devota Camilla Kvartoft, som fjäskar och smickrar honom som den värsta hovdam och kallar honom ”professorn”.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Perssons kunskaper om kriminologi är väl kända, liksom hans mångåriga återhållsamhet med att berätta vilka det är som begår de grova brotten. Det strider nämligen mot PK-agendan, och utan den skulle Leif GW Persson inte få sitta i en SVT-studio och snörvla och stånka på regelbunden basis.
I det program som sändes den 26 mars var även Liberalernas partiledare Johan Pehrson inbjuden för att diskutera partiets förslag om att omhänderta gängkriminella föräldrars barn redan på BB. Men någon diskussion blev det inte. Förslaget fick Leif GW Persson att ”se rött”, vilket snarare är ett mer permanent än tillfälligt synsätt för honom.
Se inslaget här på kanalen Riks, från 01:17.
Det enda argument Leif GW Persson ger ifrån sig är det här (riktat till Johan Pehrson):
”Tror du att det är mamman som har burit hem den där skiten (vapen) till lägenheten? Tror du det?”
Här visar Leif GW Persson inte bara sitt dåliga humör utan avslöjar också sin totala okunnighet vad gäller barn, barns behov och föräldraansvar.
Under kanalen Riks’ klipp med inslaget finns i skrivande stund mer än 450 kommentarer, som med ytterst få undantag utgör en unison hyllningskör till Leif GW Persson. Han kallas ”kung”, ”legend” och ”hjälte” och ses som en lämplig president i Sverige.
Är folk komplett galna?
Jag tar mig för pannan. Vad är detta? Mer än 450 personer – som jag utgår ifrån är delar av den majoritet som är djupt bekymrad över den våldsamma gängkriminaliteten – har just deklarerat sin uppfattning att en hemmiljö med kriminella föräldrar är en fullt acceptabel och lämplig uppväxtmiljö för barn. Bara mamman inte bär hem vapen till lägenheten är allting okej.
Det är den logiska konsekvensen av att hylla Leif GW Perssons utbrott. Han kan ju inte ha fel!
Är folk komplett galna?
Låt mig påminna om Karolin Hakim
Det allmänna minnet är kort och glest, så låt mig påminna om Karolin Hakim, 31. Hon var nyutbildad läkare, hade nyss avslutat sin AT-tjänstgöring och var sedan två månader nybliven mamma till ett litet barn, som hon bar i famnen. Den 26 augusti 2019 sköts hon ihjäl i ett lugnt område i Ribersborg i Malmö när hon var ute på en promenad tillsammans med sin kriminelle man.
Karolin Hakim var själv ostraffad och beskrevs av sina vänner som skötsam, varm och omtänksam. Hennes stora misstag var hennes val av en grovt kriminell man. Maken dömdes 2010 till åtta års fängelse för det så kallade Bröndbyrånet i Danmark 2008, ett rån mot en värdetransportdepå i sydvästra Köpenhamn som var ett av de största rånen i Danmark någonsin.
Minst fem maskerade män, beväpnade med AK4:or, körde in i värdecentralen med hjälp av en 22 ton tung hjullastare. Personalen sökte skydd i ett angränsande rum medan männen snodde med sig 81 miljoner kronor – och försvann i tre mörka Audi-bilar.
Fjorton män dömdes 2010 till mellan sju och tio års fängelse. Av rånbytet har bara fyra miljoner återfunnits, nedgrävda i en trädgård. Ingen har vågat avslöja var de övriga 77 miljonerna finns. I den kriminella världen innebär det full legitimitet åt att skjuta ihjäl oskyldiga personer.
Ett av 15 mord på oskyldiga 2010-2020
Karolin Hakim verkar av yttre uppgifter att döma ha varit en oförvitlig människa. Vilka möjligheter gav det henne att skydda sitt barn och sitt eget liv mot följderna av sin mans grova kriminalitet?
Inga alls.
Leif GW Perssons tro på mammor som skyddsfaktorer för sina barn är ogenomtänkt och saknar helt enkelt grund. En kvinna som lever med en kriminell man blir naturligtvis starkt påverkad av och delaktig i hans kriminalitet varje minut av deras gemensamma liv. Även om hon inte själv begår brott gör relationen med en kriminell man henne per automatik till en riskfaktor, både för sig själv och för sina barn.
Mordet på Karolin Hakim var ett av 15 mord där oskyldiga personer som inte varit inblandade i gängkonflikter dödats under tioårsperioden 2010-2020.
Dåvarande inrikesminister Mikael Damberg (S) kommenterade händelsen i Expressen TV med till intet förpliktande floskler:
”Jag berördes väldigt starkt, det passerar ju alla moraliska och etiska gränser att skjuta en kvinna som håller ett barn i sin famn på öppen gata.”
Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) skrev på Twitter:
”Det är en ofattbart grym handling, som väcker avsky hos mig och i hela landet.”
Ordbubbel!
Det passerar också alla moraliska och etiska gränser att oselekterat släppa in stora delar av Mellanöstern och Afrika i Sverige. Och konsekvenserna är irreversibla.
Sedan fortsatte massimporten av presumtivt kriminella till Sverige. Som om ingenting hänt
Efter mordet på Karolin Hakim och statsrådens svulstiga uttalanden fortsatte den socialdemokratiska massimporten av presumtivt kriminella till Sverige. Som om ingenting hänt. Och i socialdemokratiska politikers skyddade värld hade ju heller ingenting särskilt hänt när en nybliven mamma avrättades på öppen gata. Det är bara smällar allmänheten får ta när massinvandring är ett icke ifrågasatt politiskt mål.
En flod av svenska medborgarskap
Hur det ser ut i verkligheten visar en sammanställning av Migrationsverkets uppgifter på de svenska medborgarskap som under 2000-talet har beviljats personer från västra Asien och Afrika. Även personer med okänt medborgarskap och statslösa (ofta palestinier) är medräknade.
Notera toppnivåerna under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons S-regeringar.
I den kriminella världen väger kvinnor och barn lätt
Mordet på Karolin Hakim visar att när någon i en familj sysslar med grov kriminalitet påverkar det hela familjen. Hur skulle det inte påverka barnen, även om det finns en oskyldig mamma som försöker ta hand om sitt barn? I den kriminella världen väger kvinnor och barn lätt, jämfört med männen, som oftast är de som är kriminella och som dominerar i familjen.
Karolin Hakims bebis blev mirakulöst fysiskt oskadad trots att hon tappade barnet på marken när hon sköts ihjäl. Det psykiska traumat kommer att följa barnet hela livet. Han/hon omhändertogs och fick genast skyddade uppgifter. Idag är barnet snart sex år och får sannolikt under lång tid framåt, kanske hela livet, leva på andra villkor än andra barn på grund av risken för hämndaktioner mot pappan.
För min del hoppas jag innerligt att pappan inte har fått vårdnaden om barnet efter att kapitalt ha misslyckats med att skydda sin fru och sitt barn.
Föräldrar är förebilder för sina barn
Det finns ytterligare minst en aspekt på kriminella personers lämplighet som föräldrar. Normalt sett utgör föräldrarna förebilder för sina barn. Pojkar vill vara som sina fäder, och flickor brukar vilja bli som sina mödrar.
Vilken slags förebilder för sina barn är föräldrar som begår brott? Vilken sorts budskap för de vidare till barnen om utbildning, arbete, ekonomi, heder, kärlek, samvete, respekt för andra människor?
Människor som lever av och med kriminalitet har ett val. De kan välja mellan barn och familj eller en fortsatt kriminell bana. Vetskapen om att barnet kan omhändertas på BB gör valet tydligare.
Hur lång tid ska en förälder få på sig att skada sitt barn?
Kärnfrågan är den här:
hur lång tid ska en förälder få på sig att skada sitt barn? För ett barn är varje dags tillvaro och utveckling betydelsefull. Barn har inte tid att vänta. De kan inte ställa sig i stand-by-läge.
Upprepade omhändertaganden och placering i olika familjehem innebär upprepade separationer, som ger upphov till trauman och skadar barnet psykiskt – mer ju mindre barnet är.
När pappan sitter av långa fängelsestraff betyder det också långvariga separationer för barnet. När det står klart att föräldrar inte kan ge den trygghet som varje barn behöver ska barnet omhändertas så snart som möjligt. Gärna redan på BB för att undvika jourhem, tillfälliga familjehem och flera separationer.
Diskussion ur ett vuxenperspektiv har pågått under mer än 50 år
Barns rätt till trygga uppväxtförhållanden har diskuterats och ifrågasatts ur ett oreflekterat vuxenperspektiv under de mer än 50 år som jag har skrivit om ämnet. Svängningarna kommer i vågor.
En tid råder tillfällig insikt om barns behov, ofta på grund av enstaka, kunniga och modiga personer som hörs i debatten. Sedan svänger pendeln igen, och snyft- och föräldraperspektivet tar över.
Föräldrarätten är helig i Sverige, oberoende av hur många barn som skadas eller dödas av sina föräldrar.
Återstår bara att börja om från början igen. Jag ska inte sticka under stol med att det ibland känns mycket tungt att kämpa mot den enorma okunnighet som råder när det gäller barn, föräldraskap och barns behov. De flesta identifierar sig oreflekterat med vuxenperspektivet.
Här är ett exempel till.
”De drömmer om en familj, men myndigheterna har omhändertagit tre barn hittills”
Det är inte bara kriminella som inte är lämpade som föräldrar. Min blick råkar fastna på en låst artikel i UNT, Upsala Nya Tidning:
”De drömmer om familj – men myndigheterna har tagit barnen”
Nyheten gäller ett par i Tierp i Uppland.
”Deras högsta dröm är att ha ett litet barn att ta hand om och se växa upp. En dröm de delar med många andra par. Men Liam och Wilma är inte riktigt som alla andra. De har en diagnos – ”utvecklingsstörning” sa man förr. Nu heter det ”intellektuell funktionsnedsättning”. Det innebär att personen ligger under IQ 70.
Paret vill skaffa barn en fjärde gång
Det framgår av ingressen i UNT att Liam och Wilma har fått tre barn, i tre olika kommuner. Samtliga har omhändertagits, förmodligen av goda skäl, och omhändertagandena har godkänts av domstol, som alltid sker i LVU-fall som gäller barn som far illa och måste omhändertas.
Utan att någonting har förändrats i sak funderar paret nu på att skaffa barn en fjärde gång.
”Vi vill bevisa att vi är bra föräldrar”, säger Liam.
Har ingenting hänt på mer än 50 år?
Den här sortens artiklar gör mig väldigt trött – och förtvivlad. Alldeles särskilt frustrerad blir jag över medias tanklöshet och ansvarslöshet.
På 1970- och 80-talen var det mycket vanligt med den här sortens snyftartiklar. Självklart är det lätt för en välmenande reporter att dras med i ett ungt pars barnlängtan. Barn är ju så gulliga, och alla har väl rätt till barn? Nej, det har inte alla. Att ha den villfarelsen som utgångspunkt för ett snyftreportage och bara återge föräldrarnas perspektiv är att abdikera från ansvar, inte att hjälpa paret.
Trycket att ”vara normal” är stort
En av de aspekter jag har belyst tidigare är den vanliga och inte alls konstiga längtan hos många intellektuellt funktionsnedsatta att få barn och bilda familj. Trycket på att ”vara normal” är stort. Om man har barn är man normal.
Problemet här är att bristande insikt om att det egna handikappet innebär begränsningar i möjligheten att bli bra föräldrar till ett barn. Och de begränsningarna blir i många fall förödande för de barn som ändå blir till.
Så gott som samtliga barn till utvecklingsstörda föräldrar måste erfarenhetsmässigt omhändertas redan under det första levnadsåret på grund av försummelse, vanvård, misshandel, bristande hygien, ingen eller olämplig mat, skaderisker i miljön, misskötta fysiska skador och sjukdomar och en stimulansfattig miljö. Barnen har då redan hunnit skadas väsentligt i sin utveckling.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen finns risk för att barnen försummas därför att föräldrarna inte förstår deras behov. Alla föräldrar vet att föräldraskap sätter den egna förmågan till uppmärksamhet och observans, att förebygga risksituationer och olyckor, förutseende och förmåga att avläsa barnets behov på stenhårda prov. En person med ett begåvningshandikapp har helt enkelt inte förutsättningar att klara de här situationerna och skydda sitt barn.
Idag finns lyckligtvis effektiva, långtidsverkande preventivmetoder som skyddar utvecklingsstörda kvinnor från att bli gravida, och fri abort sedan 1975.
Kriminella och utvecklingsstörda ska inte ha barn. Riskerna är för stora
Min slutsats, som jag inte delar med Leif GW Persson:
- Kriminella ska inte ha barn, Riskerna för barnets hälsa och utveckling är för stora.
- Utvecklingsstörda ska inte heller ha barn. Det finns överväldigande empiri för att de inte klarar föräldrarollen och att barnen skadas i sin utveckling.
- Barns behov av en trygg uppväxt ska alltid stå i fokus och ha prioritet.
Däremot vill jag starkt avråda Liberalerna från att driva frågan om omhändertaganden av kriminella föräldrars barn redan på BB.
Inte för att förslaget är fel i sak, utan för att merparten av allmänheten fortfarande inte är mogen att se frågan ur barnets perspektiv utan automatiskt och oreflekterat intar ett vuxenperspektiv, det vill säga de kriminellas eller begåvningshandikappades perspektiv.
Det gör förslaget opinionsmässigt omöjligt.
MER LÄSNING
Min överblick av svåra fall av barnmisshandel under 2000-talet:
Fallet Bobby, Lilla Hjärtat och Erika har en dödlig gemensam faktor
BOKTIPS
Lisbeth Pipping: Kärlek och stålull: att växa upp med en utvecklingsstörd mamma
Julia Caesar 