När man har varit borta länge måste man närma sig sitt land, naturen och människorna mycket försiktigt. Vara medveten om att de kubikcentimetrar som ens fysiska gestalt upptog i luftrummet har smält ihop till ett intet, och att alla spår är utplånade. Om man ska mejsla ut ett nytt livsrum åt sig gäller det att gå mycket varsamt tillväga.

Fortsätt läsa ”Fåglars oändliga lätthet”

Tillbaka på fosterjorden efter övervintring på andra, för kropp och själ skonsammare breddgrader. Det första jag noterar är ljuset – det klara, allt genomborrande vårljuset. Nu ska jag ta reda på ifall bofinken har hunnit före mig. Om den följer sin vanliga kalender bör den ha anlänt kring 29 eller 30 mars.

Och snart sticker blåsipporna upp sina söta små ansikten ur ris och mossa.

Fortsätt läsa ”Tack till alla mina läsare”

Det är inte sant att man kan förbereda sig på döden.

Döden kommer alltid oväntat.

En av mina bästa vänner är borta. Vi kände varandra i mer än 30 år.

Han var den snällaste, den roligaste, den mest omtänksamme. Den som alltid brydde sig.

Den som inte vek undan när andra trodde att det media skrev om mig var sant.

Den som såg humorn i det absurda, så att vi kunde skratta åt det tillsammans.

Han bar sitt lidande med en tapperhet som är unik. Tomrummet efter honom har inga konturer. Det fyller hela himlen.

Det blir ingen krönika i dag.