Vi kallas ”foliehattar”. Eller ”strålkäringar”.
Vi är många som har tvingats att radikalt ändra våra liv och bryta upp från bostad och våra sociala sammanhang av en gemensam orsak: vi är elöverkänsliga. Många har tvingats lämna sina jobb och börja leva i en eremittillvaro på största möjliga avstånd från mobilmaster, basstationer, wi-fi och andra källor till elektromagnetisk strålning.
Fortsätt läsa ”Kalla mig ”foliehatt” – du bevisar bara din okunnighet”
Totalt 2 586 personer i Sverige har hittills avlidit av Covid 19. Nu börjar berättelserna från dem som arbetar i den främsta frontlinjen mot coronaviruset; sjukvårdspersonal och personal inom äldreomsorgen, nå ut till allmänheten.
De skickas fram i främsta ledet och utkämpar en ibland dubbel kamp, en mot viruset och en mot överordnade som inte tillåter tillräckliga skyddsåtgärder.
I min hall, alldeles innanför ytterdörren, ligger en förpackning munskydd. Dyrt betalda (500 kronor för 50 stycken) ur min egen ficka. Ingen får komma in i huset utan att ta på sig ett munskydd. Saken är inte förhandlingsbar. Det gäller livet.
Det här blir en lång text som kommer att vindla hit och dit, mellan personligt och allmängiltigt. Det kommer att handla om vem som har rätt att leva, om etisk härdsmälta, om obefintliga munskydd i hemtjänsten, äldreomsorgen som det perfekta sparobjektet, huruvida döden har svarta Fantomentrikåer och om skräck och rädsla som effektiva verktyg att styra människor.
Julia Caesar 