Högerextrem konspirationsteoretiker? Han och många andra har fått rätt: Nu är kollapsen delvis ett faktum.
Den välkände norske bloggaren och författaren Fjordman skriver om hur den kollaps han förutsåg för många år sedan nu är verklighet i Sverige. ”På bara 40 år har Sverige gått från ett välordnat land till kaos och kollaps” skriver han på den danska bloggen Snaphanen. Jag har översatt hans text från norska.
Av Fjordman
”På den norska sidan av det internetbaserade lexikonet Wikipedia blir jag den 18 september 2019 kallad ”högerradikal eller högerextrem konspirationsteoretiker”.
Många av mina förutsägelser har bevisligen visat sig vara korrekta. Därför kunde det vara intressant att höra deras definition på vad en ”konspirationsteoretiker” är. För 15 år sedan varnade jag för en möjlig kollaps i det svenska samhället. Nu är kollapsen delvis ett faktum.
Professor Terje Tvedt publicerade 2017 sin bok ”Det internasjonale gjennombruddet. Fra ‘ettpartistat’ til flerkulturell stat”. Boken skapade en betydande debatt om hur Norge blev förklarat mångkulturellt, och hur det norska samhället har hanterat islam och andra kulturer. Tvedt har en bakgrund som vänsterorienterad aktivist. Men han är en kunnig, hederlig och intellektuell historiker som argumenterar rationellt.
Det mest kontroversiella i Tvedts bok är att han tydligt visar, baserat på offentliga källor, att det sedan 1970-talet har förts en medveten politik med syfte att Norge skulle bli mångkulturellt. Det var ett elitstyrt projekt. Stora resurser har använts till att uppfostra befolkningen att acceptera ett flerkulturellt samhälle som naturligt och positivt.
Samtidigt har det sedan 1970-talet varit en mycket stor invandring av människor med icke-europeisk kulturell bakgrund. Islam existerade nästan inte i Norge eller Skandinavien runt 1960. Nu är islam Norges näst största religion och växer snabbt. Denna enorma omvälvning av ett tidigare etniskt mycket homogent samhälle har genomförts under loppet av bara två generationer och med uppseendeväckande liten verklig debatt.
Det är ett bevisligen falskt påstående om någon hävdar att ingen aktivt har förordat icke-europeisk invandring. Det har gjorts i många västliga länder i många år.
En så stor förändring av samhället kunde inte ha skett utan att någon med makt hade välkomnat denna förändring.
De stora demografiska förändringar som Västeuropa har genomgått de sista två generationerna börjar nu få mycket tydliga negativa konsekvenser. Efter många dödliga islamiska terrorangrepp har det nu blivit normalt i många europeiska städer att polis och militär bevakar byggnader eller julmarknader mot jihadister.
Om det kan påvisas att mäktiga aktörer i samhället aktivt har genomdrivit den politik som har skapat den här situationen riskerar några av dem att ställas till ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det vill maktmänniskorna inte. De mångkulturella problemen i Europa ska därför framställas som ett slags naturkatastrof, en tsunami som ingen är skyldig till.
Tvedt nämner att delar av den mångkulturella ideologin har importerats direkt till Europa från USA. Det är sannolikt korrekt. Västeuropa har utsatts för stark amerikansk påverkan sedan andra världskriget.
Tvedts bok fokuserar på Norge. Man saknar ett lite bredare internationellt perspektiv. EU:s politik påverkar hela Europa. Bland annat arbetar EU-ländernas regeringar, också från Sverige, Danmark och Finland, för att skapa en Medelhavsunion (Union for the Mediterranean) tillsammans med det muslimska Nordafrika. De planerna diskuteras sällan i europeiska media. De är hysteriskt upptagna av allt som USA:s president Donald Trump säger.
I september 2018 var jag i Sverige under riksdagsvalet. Bland svenska vänner hoppades man att Sverigedemokraterna (SD) skulle bli största parti. Man hade också visst hopp om att det nya partiet Alternativ för Sverige, med profiler som Gustav Kasselstrand och Jeff Ahl, skulle komma in i riksdagen.
Så blev det inte. SD blev inte ens näst störst. De blev tredje största parti, efter Socialdemokraterna och Moderaterna, så som de blev 2014. Partier som Alternativ för Sverige eller Medborgerlig samling var inte i närheten av att komma in i Riksdagen.
De flesta svenskar röstade på ett fortsatt nationellt självmord.
Valet 2018 var också präglat av mycket oreda, oegentligheter och flera påståenden om valfusk. Sverige har på mindre än 40 år gått från att vara ett välorganiserat land där det mesta fungerar till ett kaotiskt land där det är mycket som inte fungerar.
För mig personligen blev det här tidpunkten då jag definitivt gav upp allt hopp om att en kollaps av det svenska samhället kan undvikas. Sannolikt var ett sådant resultat oundvikligt redan före detta. Men det är definitivt oundvikligt efter 2018. Problem som bland annat jag varnade för omkring 2004-2005 har nu blivit realiteter.
Under loppet av 2019 har man ironiskt nog sett ett slags genombrott i den svenska debatten. Även respekterade aktörer har i massmedia börjat varna för att våldet på gatorna nu är så grovt att det hotar stabiliteten i hela det svenska samhället. Allt fler personer pekar på obehagliga paralleller till Libanon på 1970- och 80-talen eller Balkan på 1990-talet. Detta var mångkulturella samhällen med många muslimer som kollapsade i brutala krig.
I september har journalisten Janne Josefsson och professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell publicerat varsin artikel där de slår larm om den extremt höga nivån av gängkriminalitet, bomber och skjutningar i Sverige. Våld och laglöshet har fått sprida sig nästan ostört på svenska gator i många år. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet på en fungerande statsmakt, har urholkats bit för bit och existerar inte längre. Väpnat kriminellt våld har verkningar som mer och mer liknar terrorism, hävdar Agrell.
Skribenten Dick Erixon frågar sig om sådana varningar äntligen kommer att bli hörda av regeringen och statsminister Stefan Löfven (s).
Själv är han pessimistisk och fruktar att svaret är nej: att erkänna hur allvarlig situationen är skulle innebära att ge personer som Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna rätt. Det vill inte politikerna i andra partier göra. Hellre låter de Sverige gå under.
Det är positivt att det äntligen talas om de här problemen. Men det är väldigt sent. Sannolikt FÖR sent. Sverige är ödelagt av invandring. Importerade klankulturer från den islamiska världen och Afrika har krossat freden och den sociala tilliten. Kommuner över hela landet sliter med tunga socialutgifter, grovt våld och rivalitet mellan olika etniska maffior.
Makteliten kommer inte att erkänna att massinvandringen har varit en katastrof. De kommer heller inte att be personer om ursäkt som i många år svinades ner när de varnade för den här utvecklingen.
Den av människor skapade katastrof som nu är synlig för alla beror inte på att varningar har saknats. Den beror på att man inte lyssnade till dem som varnade. De blev istället censurerade, undertryckta och brännmärkta som onda människor.”
LÄS OCKSÅ: Syndabocken – min krönika om Fjordman.
Behovet av syndabockar har varit konstant sedan människan uppstod som art. Skyldig eller oskyldig saknar betydelse. Syndabockens funktion är att tjänstgöra som dumpningscontainer för dem som inte förmår härbärgera sina egna tillkortakommanden.
I en annan tid hade Peder Nøstvold Jensen antagligen tvingats tömma giftbägaren. Vår tids metoder att stöta ut sanningssägare ur samhällsgemenskapen är aningen mer sofistikerade än i antikens Grekland. Men mekanismerna är desamma. Oberoende av tidsepok tycks sanningen vara den fiende som människan skyr mer än något annat.
Jag har läst Fjordmans islamkritiska essayer sedan 2008-2009. När jag hittade dem på nätet tyckte jag att jag hade funnit en skatt. Jag hade nyligen börjat se vad mångkultur, massinvandring och islam gjorde med Sverige. Efter många år av okunnighet var jag i ett slags chocktillstånd. Jag sökte febrilt efter information och kunskap, bara för att upptäcka att det var en bristvara, som dessutom verkade vara försatt i blockad av hela den offentliga världen.
Det som gör honom till ett verkligt hot är att han har en lojalitet som är överordnad allt annat. Det är sanningen han är lojal mot. I en tid av grasserande sanningsfobi har han därmed skaffat sig ett av de värsta handikapp man kan ha. Som om det inte vore nog anser han sig dessutom ha en moralisk skyldighet att upplysa allmänheten om det han vet. Han talar om plikt, plikten att varna Europas befolkning för hotet från islam innan det är för sent.
Julia Caesar 