Titta noga på den här bilden. Den föreställer den engelska drottningen Anne Boleyn (1501-1536), en av historiens mest berömda kvinnogestalter och en av de mest tragiska – hon dömdes till döden, anklagad för förräderi, och halshöggs vid 35 års ålder.
Titta sedan på bilden här nedanför. Den föreställer fotomodellen och skådespelerskan Jodie Turner-Smith. I en ny film som produceras av Channel 5 har hon utsetts att spela Anne Boleyn, den engelska 1500-talsdrottningen som var kung Henry VIII:s (1491-1547) andra och mest omtalade hustru.
Lämpligt? Trovärdigt? Inte alls. Den vänsterextrema, rasistiska hudfärgslobbyn har passerat alla gränser och skyr inga medel för att agera utifrån sina ambitioner att skriva om historien, sina krav på hur de tycker att världen ska se ut och sitt hat mot den egna konstruktionen ”vitt privilegium”, föreställningen att människor med vitt skinn åtnjuter särskilda privilegier på grund av sin hudfärg.
Med valet av Jodie Turner-Smith i rollen som Anne Boleyn i hennes stormiga äktenskap 1533-1536 med kung Henry VIII lägger hudfärgsaktivisterna ytterligare en dimension till sin rasistiska agenda. I Storbritannien och USA har de länge drivit krav på hudfärgskvotering vid tillsättning av roller inom film, teater och television. Mer än 7,6 miljoner människor i Storbritannien räknas till kategorin BAME (Black, Asian and Minority Ethnic people).
Den engelska publiken älskar historiska kostymdramer, och BAME-representanterna hatar dem, eftersom de flesta av dramerna utspelar sig innan massinvandringen slet isär Storbritannien. Den oerhört populära BBC-långköraren ”Downton Abbey” om den helvita överklassfamiljen Crawley retade i många år gallfeber på skådespelare med utländsk bakgrund. Serien var omöjlig för BAME-personer att ta sig in i, och de kände sig utestängda från överklassens snörliv, vita dukar och kristallglas.
Hittills har kraven på pigmentbetingad representation i första hand gällt påhittade rollkaraktärer i fiction-produktioner. Det går inte längre att känna igen sig i filmer och tv-serier där BAME-personer dominerar rollistan. Jag har tidigare skildrat fenomenet i krönikan ”Engelska tv-serier får inte vara engelska längre – mångkulturen tar över”.
Nu har pigmentlobbyn tagit ytterligare ett steg – nu handlar det om ren historieförfalskning genom rasbyte. Historierevisionisterna drar sig inte för att begå grova övergrepp genom att efter eget skön radera historien och byta ras på verkliga, historiska personer – personer som är döda och inte längre kan försvara sig. Det har till och med myntats ett uttryck för övergreppen: det kallas ”race swapping”.
Ett exempel är Paapa Essiedu från Ghana, som 2016 valdes att spela Hamlet på Royal Shakespeare Company i London. Hamlet är, för den som inte vet, en vit dansk prins i William Shakespeares (1564-1616) drama med samma namn, skrivet omkring år 1600. Paapa Essiedu finns med på rollistan även i filmen om Anne Boleyn, men det framgår inte vilken historisk person han ska byta ras på.
En icke färgblind betraktare ser snabbt att adelsdamen Anne Boleyn hade typiskt engelsk kritvit hy, medan Jodie Turner-Smith är svart. Vidare hade Anne Boleyn varken piercing i näsan, afrokrull eller silikonbröst. Ändå anses Turner-Smith lämplig att spela en vit 1500-talskvinna. För hudfärgsaktivisterna är ingenting heligt. De anser sig ha rätt att våldföra sig på historien.
Spelar hudfärg någon roll? I de flesta fall gör den inte det. Men när det gäller att gestalta verkliga personer som har levt bör de självklart visas respekt och anständighet i form av trohet mot den hudfärg de faktiskt hade.
”Den här rollsättningen bevisar att Hollywood inte bara nöjer sig med att byta ras och kön på påhittade karaktärer. De byter dessutom aktivt ras och kön på historiska personer” skriver John F. Trent i en artikel på Television 1.
Historien ska enligt wokerörelsen (den nya västerländska supermoralismen) och den övriga identitetsvänstern skrivas om och förfalskas för att passa etniska, sexuella och feministiska minoriteter och anpassas till politisk korrekthet, pressad till sin yttersta extrem. I Sverige har vi fått se både Pippi Långstrumps pappa negerkungen och Stina Wirséns tecknade figur Lilla hjärtat rensas ut och hamna på historiens sophög. Bli inte förvånad om det snart kommer en film med Jesus som svart, feministisk transsexuell som propagerar för gratis bröstoperationer, mensskydd åt alla män och kräver könskorrigerade toaletter på jobbet.
Jag vill påminna om att det ända tills helt nyligen ansågs rasistiskt att särbehandla människor på grund av hudfärg och etnicitet. Efter ett plötsligt ideologiskt lappkast är det nu precis tvärtom: det anses ”rasistiskt” att behandla alla lika. Förklara den tvärvändningen den som kan. Det går inte. Här finns varken logik eller förnuft, bara ett bottenlöst träsk av känslor. Det är fråga om en mental coronapandemi där ett virus som tycks drabba hjärnan särskilt hårt slår ut sunt förnuft och logiskt tänkande.
I den nya rasismen ses ljushyade människor med automatik som stereotyper; förtryckare, slavägare och kolonisatörer. Det spelar ingen roll om vi aldrig har förtryckt någon, aldrig haft slavar eller koloniserat en enda kvadratmeter mark. Nyckelorden i nyrasismen är vedergällning och hämnd för upplevda eller inbillade oförrätter – ord som är tabubelagda till och med i straffrätten, som reglerar påföljd (ordet straff är också tabubelagt) för begångna brott. De hatiska tillmälena mot vita människor, i synnerhet mot vita män, är matriser som enligt känd marxistisk schablon pressas på ett helt kollektiv.
Människor med annan hudfärg än vit är med samma synsätt alltid utsatta offer för omständigheter utanför sig själva, oavsett vilken makt, rikedom och samhällsställning vederbörande åtnjuter. Även om en svart person blir USA:s president eller innehar en annan upphöjd samhällsposition är han således ändå ett offer på grund av sina hudpigment.
Om man granskar identitetsvänstern blir det tydligt att deras ansträngningar att ständigt hitta nya offergrupper inte är något annat än försök att splittra människor och slå sönder samhällen genom att sparka liv i den gamla marxistiska teorin om offer och förtryckare. Nya offergrupper uppfinns på löpande band. Upprättelse för dem som anser sig kränkta och förfördelade kan bara ske genom att få utlopp för ett oresonligt hat mot vita människor, och att de systematiskt byts ut mot svarta.
Om man vill ”bränna hela systemet och byta ut det” som Black lives-matter-ledaren Hawk Newsome säger här nedanför – i klartext menar han en marxistisk revolution som omvandlar länderna i Väst till ett Nordkorea, Kuba eller Venezuela – underlättar det givetvis om man först raderar vår historia. Utplånandet av människors gemensamma historia är en klassisk metod vid alla våldsamma, icke demokratiska maktövertaganden. Historielösa människor är lätta att hjärntvätta och styra, för de ser inget värdefullt i det förflutna och inga gemensamma värden som är värda att kämpa för.
Alla vet att det är vita människor, i synnerhet vita män, som har skapat den västerländska civilisationen och kulturen. Att utplåna alla spår av vad vita människor har byggt står naturligtvis högt på måste-listan om man vill undvika alla jämförelser med det som har skapats i tredje världen.
Det är mot den bakgrunden man bör se valet av Jodie Turner-Smith för rollen som Anne Boleyn, en av historiens mest omskrivna kvinnor. Hennes liv och äktenskapet med den despotiske kung Henry VIII har dokumenterats i otaliga böcker och filmer. Hittills har hon fått vara det hon var i verkligheten, nämligen vit, och har skonats från ”race swapping”. Tills nu.
Bakgrunden till kraven på att förfalska verkligheten kan spåras till brittiska och amerikanska universitet. En gång i tiden var de fästen för bildning och kultur. Vi är några som fortfarande minns det. Så är det inte längre. Universiteten har blivit drivhus för barbarisk o-kultur och brist på bildning i närmast industriell skala, en sorts pubertala marxistiska äggkläckningsmaskiner för unga människor som efter en påkostad utbildning rimligen kan förväntas ha någonting att tillföra samhället men istället verkar besatta av att riva ner och förstöra så mycket som möjligt.
Deras föräldrar har skickat sina barn till dyra utbildningsinstitutioner för att ge dem en bra start i livet. Inte sällan har föräldrarna tagit stora lån på sina hus för att ge barnen möjlighet till högre utbildning. Vad de får tillbaka är hjärntvättade, otacksamma snorungar som anklagar föräldrarna för att vara ”rasister” och ”white supremacy” och genom sin blotta existens förtrycka minoriteter.
Från universitetens äggkläckningsmaskiner sprider sig den extrema identitetspolitiken över Europa och USA. Den ideologiska pandemin underlättas i länder som Sverige, där religiös och sektartad extremism systematiskt hålls under armarna av en inavlad släkt- och kompiskorruption, pengaflöden från statliga bidrag och diverse tvivelaktiga klia-varandra-på-ryggen-priser och incestuösa stipendier.
Eftersom områdena media, film/teater och kultur utgör häckningsplatser för just den typ av vänsterextrema åsikter som bärs av kulturetablissemanget är det där striden om tolkningsföreträdet står i dag. Bildning och tradition ska rivas ner och tillintetgöras i samma takt som statyer av historiska personer välts från sina socklar. Litteratur skrivs om för att hudfärgsfixerade ”antirasister” skriker högt om sin pigmentbetingade offerroll. Självklart ska de belönas för sin kulturförstörande verksamhet genom att få precis vad de pekar på.
Hudfärgsaktivismen och de extrema åsikterna har varit i säck innan de kom i påse. En undersökning som gjordes på amerikanska universitet 2006 och refereras i den brittiske författaren Douglas Murrays bok ”The Madness of Crowds” (finns nu översatt till svenska) visar att 18 procent av professorerna i socialvetenskap identifierar sig själva som marxister. I samma undersökning sa 21 procent av professorerna i socialvetenskap att de såg sig själva som ”aktivister” och 24 procent som ”radikala”. Det är sannolikt avsevärt högre siffror för vänsterklustren inom beteendevetenskaperna än för professorer som verkar inom något naturvetenskapligt område och som skulle definiera sig själva som Republikaner.
Ingen kommer att föreslå att Brad Pitt ska spela Martin Luther King
Begrepp som ”sanning” och ”verklighet” ingår inte i pigmentaktivisternas föreställningsvärld. Om något är sant eller inte är fullkomligt likgiltigt för dem som kräver att svarta skådespelare ska gestalta vita roller – men aldrig det motsatta. Ingen kommer att föreslå att Brad Pitt eller någon annan vit man ska spela Martin Luther King (1929-1968). Det vore detsamma som att be om att få sparken från jobbet.
Vad Martin Luther King sa i sitt berömda tal 1963 var detta:
”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter sina karaktärers innehåll.”
Martin Luther King verkade för och drömde om en värld där människors kompetens och kunskaper var viktigare än deras hudfärg. De som i dag skalar av alla karaktärsegenskaper från människors identitet och enbart utgår från graden av hudpigment förenklar synsättet på människan ned till idiotnivå. Just nu är det på den nivån den mest högljudda debatten förs.
Graden av din hudfärgspigmentering betyder allt. Dina karaktärsegenskaper – som kunskaper, förmåga, ambition, kompetens, din livserfarenhet, personlig mognad, dina goda intentioner, din generositet, din trofasthet och lojalitet – betyder ingenting. Så ser det ut i dag. Martin Luther King skulle vrida sig i sin grav om han såg Black lives matter gå bärsärkagång mot de budskap som han offrade sitt liv för.
Black lives matter-ledaren i New York, Hawk Newsome, är tydlig med vad rörelsen vill uppnå:
”Om det här landet inte ger oss vad vi vill ha kommer vi att bränna ner hela systemet och byta ut det.”
”USA är byggt på våld” säger han i New York Post.
”Vi går in och bombar länder och byter ut deras ledare mot ledare som vi gillar. Så om någon amerikan anklagar oss för att vara våldsamma är han en extrem hycklare.”
Sagt sedan BLM-demonstranter roat sig med att vandalisera historiska monument och välta omkull statyer av soldater och ”USA:s Founding Fathers”, unionens fäder som lade grunden för den amerikanska nationen, samt spraya monumenten med graffiti.
I medievärlden är man hänförd över utnämningen av Jodie Turner-Smith till rollen av Anne Boleyn. Inte bara är man exalterad över Anne Boleyns rasbyte – 1500-talsdrottningen ska dessutom representera feministisk könskamp. Två flugor i en smäll.
”Eve Hedderwick Turners manus utmanar alla konventioner om vem Anne Boleyn var och kastar ett feministiskt ljus över hennes historia. Vi är i absolut extas över att ha den magnetiska Jodie Turner-Smith ombord för att inrymma Anne’s beslutsamhet att vara en jämlike bland män och bereda väg för sin dotter” säger två entusiastiska kvinnliga ”creative directors” på produktionsbolaget Fable Pictures, som ekonomiskt stöds av Sony.
”Anne Boleyn har redan beskrivits som en person som trotsar konventionerna, och det här valet av den som ska spela rollen kommer att erbjuda en uppfriskande infallsvinkel på historien som har skildrats många gånger tidigare.” (Express).
Jodie Turner-Smith själv uppges vara ”thrilled” (ryser av spänning) över att spela den berömda Tudordrottningen, kvinnan som inte kunde föda en manlig tronarvinge. Det är lite svårt att förstå hennes entusiasm över att spela en engelsk drottning, eftersom hon av allt att döma hatar Storbritannien, anser att landet har ”spårat ur” och inte kan tänka sig att låta sina barn växa upp där eller i USA på grund av ”white supremacy”. Hon överväger att flytta till det politiskt vänsterliberala Kanada.
Jag har inte lyckats klarlägga vem som ska spela Henry VIII, men om rasbytet ska genomföras konsekvent bör Anne Boleyns lilla dotter Elisabet, som bara var två och ett halvt år när modern avrättades och som senare blev drottning Elisabet I av England, spelas av en mulattbebis. Varför inte Jodie Turner Smiths egen lilla dotter med maken Joshua Jackson, som är vit? Dottern föddes i april i år.
Någon ordning och logik bör det ju finnas i rasbytenas Storbritannien. En ljushyad avkomma kan inte förväntas av kombinationen Jodie Turner-Smith och den som spelar kung Henry VIII. I varje fall inte om man bryr sig om något så ointressant som realiteter.
Ingen vågar protestera mot historieförfalskningen. Rasfrågan har fått en särskilt ömtålig laddning i Storbritannien. Detta sedan prins Harry (son till prins Charles och prinsessan Diana, (1961-1997) gift sig med den amerikanska filmskådespelerskan Meghan Markle, vars mor, Doria Ragland, är mörkhyad. Paret gifte sig den 19 maj 2018, och knappt hade vigseln ägt rum förrän det urgamla traditionsrika brittiska kungahuset började skaka av spänningar och konflikter.
Efter att ha flyttat ut från Buckingham Palace och fått en egen villa, Frogmore Cottage, renoverad för många miljoner valde prinsparet att avsäga sig sina kungliga plikter, lämna hovet och England och bosätta sig i USA med sin lille son Archie. Meghan Markle trivs inte i England och vantrivdes särskilt mycket med att vara en del av kungafamiljen. De närmare turerna och intrigerna skriver Johanna Mörk om här.
Äktenskapet har lett till den egendomliga konsekvensen att alla kritiska synpunkter på Harrys val av gemål och parets minst sagt kostnadskrävande levnadssätt avfärdas som ”rasism” på grund av Meghan Markles etniska påbrå. Britterna använder sin berömda ”stiff upper lip”, biter ihop och håller inne med sina åsikter. Tystnaden ligger som en död mans hand över hovet och den brittiska allmänheten. Bara några tidningskommentarer står att finna:
”Både Henry VIII och Anne Boleyn var vita. Om en vit kvinna blev vald att spela Rosa Parks skulle det omedelbart väcka raseri. Det är samma sak med den här rollbesättningen – den är inte acceptabel.”
En annan:
”Måste vi göra om historieböckerna nu och ändra varenda person till en mörkhyad (people of colour)?”
En av dem som har drabbats av det infekterade brittiska debattklimatet, mitt under en tv-sändning i realtid av BBC-programmet ”Question Time” i januari i år, är skådespelaren, sångaren och musikern Laurence Fox. Han anklagades för ”vita privilegier” och ”rasism” av en kvinnlig akademiker, Rachel Boyle, 39-årig ras- och etnicitetsforskare vid Edge Hill University i Lancashire, men Fox sa ifrån på skarpen.
Det blev stopp i hans musiker- och skådespelarkarriär. Nu har han startat ett nytt parti, Reclaim, för att återvinna brittiska värderingar, till exempel yttrandefrihet.
Det är egentligen bara en enda sak som förvånar mig i historien om Anne Boleyn’s rasbyte. Det är att hon fortfarande får vara kvinna. Det måste bero på att Channel 5 vill exploatera tillfället att dra feministiska växlar på den arma Anne. Annars hade hon sannolikt fått byta både kön och ras för att tillgodose två gruppers krav på representation.
Kunde det inte räcka att hon blev halshuggen?
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 