Kent Andersen: ”Sverige – ett ökande hot mot Norges säkerhet och välfärd”

Den norske författaren Kent Andersen är bekant för mina läsare. Han chockas av Sveriges allt djupare förfall i våldskriminalitet, ekonomisk brottslighet, bidragsfusk och ökande undfallenhet för islam.

”Sverige har, precis som Frankrike, tusentals fotsoldater för Muhammed” skriver han i den här artikeln på sajten Document.no. Han varnar skarpt för att det vanskötta Sverige har blivit ett växande hot mot Norge. Alla som har ett svenskt pass kan fritt vandra över gränsen och bosätta sig i grannlandet.

*Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker.*

Av Kent Andersen

Översättning från norska: Julia Caesar

För tjugo år sedan skulle meningen ”Sverige är ett hot mot Norge” vara en svenskvits. 2020 kan många norrmän omedelbart förstå allvaret, och det säger det mesta om den politiska utvecklingen i vårt långsträckta grannland.

Sverige var kanske världens fredligaste, bästa och mest välskötta land med sin goda ekonomi och homogena befolkning. Nu vet man inte längre vilka som bor där, och myndigheterna klarar inte längre att styra samhällsutvecklingen.

Trettio år med berikande globalisering och massinvandring från MENA-länder har destabiliserat både ekonomin, samhället och tryggheten i Sverige. ”Så lever de där” har blivit till ”Nu lever de här”. ”Folkhemmet” präglas av att myndigheterna har gått från att styra samhället mot ett ”mångkulturellt” paradis till att bli hjälplösa passagerare i ett Frankensteins-samhällsexperiment, styrt av gangster-islam och utländska klaner. Dagens industri säger att Sverige nu är i ett inbördeskrigsliknande tillstånd:

”Svensk migrationspolitik har i kombination med en svag rättsstat fungerat som ett drivhus för etniska kriminella nätverk, etniska konflikter och internationella brottssyndikat, och situationen är allvarlig i många städer och bostadsområden. Det smäller varje dag i ett malande inbördeskrigsliknande tillstånd.”

Det är två samhällsfenomen som särskilt har bidragit till Sveriges olycka, och båda skulle i teorin vara omöjliga i ett demokratiskt land:

1. En press som frivilligt ger ifrån sig sin objektiva och kritiska status och istället sjunker ner i en pöl av moralism och aktivism för elitens invandringspolitik – en politik som uppenbart förtjänar en konstant kritisk blick och skoningslös ärlighet.

2. En befolkning som görs till självhatande robotar genom konstant propaganda från vaggan till graven och i alla kanaler, utan att det förorsakar politiskt motstånd eller folkuppror.

Tillsammans har de här två fenomenen lagt grunden till en ny typ av feodalstat där eliten i praktiken har avvecklat politiska prioriteringar och hellre experimenterar som de vill med det svenska samhället – helt efter egna infall och bara baserat på gissningar, vare sig det gäller invandring eller klimatet.

Svenskar ser å sin sida ut att lida av ett politiskt Stockholmssyndrom. De röstar fortfarande på politiker som har gjort dem till en andra klassens medborgare utan eget land, hänvisade till att betala priset för galenskapen och samtidigt säga sig vara nöjda med resultatet … annars! Alla forskar om klimatet, ingen forskar på det här fenomenet. Det är också ett forskningsfält i sig.

*Bara några få procent av de migranter som vällde in i Europa 2015 var flyktingar. Och bara några få procent var kvinnor.*

Medan den ”moraliska supermakten” Sverige försöker bekämpa narkotikasmuggling har de frivilligt blivit människosmugglingens viktigaste marknad i Europa. Och de som smugglas är i hög grad unga män som inte har asylskäl men ändå får asyl – något som har rubbat könsbalansen i Sverige på ett sätt som hotar hela demografin och skapar ett samhälle med för få kvinnor i förhållande till frustrerade unga män uppfödda på religiös macho-o-kultur. Sådant slutar aldrig väl.

Med på lasset följer den politiska ideologin islam, som med sina sharialagar utgör ett komplett konkurrerande samhällssystem till demokratin. Och två samhällssystem kan inte fungera i samma land. Inte utan att det leder till massiva konflikter och ett troligt inbördeskrig. Själva definitionen av en fungerande nation med ett fungerande samhälle är att folket delar historia och samhällssystem, om än inte samma kultur.

Norge har alltid haft stora kulturskillnader, men vi delar en historisk ödesgemenskap, och samhällssystemet har det alltid varit stor enighet om.

Och så införde man islam.

I ett inlägg i Expressen varnar den svenske åklagaren Björn Rosenlöf för invandrarklanernas ekonomiska kriminalitet. Han säger att deras kriminalitet är så massiv att landets offentliga välfärdssystem vacklar. Även den här utvecklingen är mer eller mindre utom kontroll, och utbetalningarna har ökat med mer än 90 procent de sista tjugo åren.

Rosenlöf arbetar till vardags i det svenska rättsväsendet och får mycket av den här kriminaliteten presenterad i rättssalen. Den ökande omfattningen av organiserad ekonomisk brottslighet i regi av klanerna är ett väl så stort problem som den våldskriminalitet som utövas i samma miljöer. Och – som om det inte vore illa nog – bara en bråkdel av ärendena följs upp av myndigheterna. Han erfar att denna typ av fusk är speciellt utbrett i den sektor som ger olika typer av assistans i hälso- och socialomsorgen.

Allt detta har skapat en situation som Sverige varnades grundligt för av några få modiga röster som vägrade böja sig för det moraliska grupptrycket.

En halv miljon människor lever nu i svenska områden som präglas av beväpnade unga män, eller, som Lasse Wierup skriver i sin avslöjande bok ”Gangsterparadiset”:

”År 2020 lever minst en halv miljon svenskar i samhällen som i hög grad påverkas av beväpnade unga män. Antalet skottlossningar och sprängdåd har nått en nivå som är unik inom EU.”

För ingen ville lyssna till varningarna om att om man importerar Mellanöstern-kaos kommer det att leda till Mellanöstern-kaos. Explosioner har nu blivit vardagsmat, säger en kvinna i Länsmansgården i Göteborg till SVT. Ledarartikeln drar slutsatsen att ”politiken inte fungerar som leverantör av rationella lösningar”.

Detta är ett horribelt uttalande i ett demokratiskt samhälle. Orsaken till sammanbrottet är att det i realiteten inte finns några rationella lösningar på Sveriges problem, åtminstone inte inom normala demokratiska ramar. De goda utvägarna är för länge sedan passerade och förkastade.

Allt man står kvar med är känslor, brandsläckning och småsaker, medan den svenska befolkningen alltmer klamrar sig fast vid en normalitet som inte längre finns. Med på lasset följer en överoptimistisk ”Wir schaffen das-hållning”: offentligt anställda möter extrema problem varje dag, men för att upprätthålla en positiv ton låtsas man att det är ”utmaningar” och försöker täcka över hålen i logik, effektivitet och ärlighet, oavsett vad det kostar. Something‘s got to give.

Allt detta, kombinerat med en press som fungerar som inkvisitionen mot kättare, gör att svenska väljare varken förmår, klarar eller vill ta in problemen. Förbluffande många anser fortfarande att alla kulturer är lika, att alla människor vill samma sak, även om Sverige är beviset för motsatsen.

Och för stora väljargrupper är fortfarande den svenska kulturen både rasistisk och värdelös, och svenskar har ingen rätt till sitt eget land. Därför utnämns samma farliga politiker, som har skapat problemen, till att lösa dem. Och allt som svenska väljare får tillbaka är mer förnekande, moralism och ännu mer av den ödeläggande politiken.

Vi vet att Sverige har släppt in islamister och kriminella klaner som infiltrerar staten, polisen, försvaret och andra samhällsviktiga funktioner. Vi vet att Sverige har släppt in sharialagar som i praktiken gör landet till en apartheidstat. Vi vet att hedersmord, våldtäkter, övergrepp, social kontroll och extremism florerar. Vi vet att Nigerias ”Svarta yxor” har fått fäste i vårt grannland. Vi vet att etniska, religiösa och landbaserade krig och konflikter från resten av världen har flyttat in på vår bakgård. Det har till och med drabbat Norge.

Även om vi ligger en bit efter förs samma globalistiska mångkulturpolitik här i vårt land, och samma politik får till slut samma resultat. Alltid. Utan undantag. Vi ser inga tecken på kursändring i Norge heller. Den norska pressen pyntar mångkultur-bruden varje dag och tonar ner problemen. För den norska vänstern är det bättre att bilar brinner, kvinnor upplever otrygghet och barn packas in i ”ärbara” klädesplagg än att erkänna att Carl I. Hagen hade rätt redan på 1970-talet. Mångkultur fungerar inte. Och islam är varken fred eller demokratisk.

En sak ska vi ha klart för oss: MENA-länderna är inte skitsamhällen på grund av luften, demografin eller någonting i vattnet, eller för att de är utnyttjade, koloniserade eller utsatta för rasism. Nej, MENA-länderna är skitsamhällen på grund av klankultur och en religion från forntiden som håller människorna fast i stenåldern. Därför har människor med sådana utdaterade samhällssystem ingenting att tillföra moderna, västliga länder. Som det har varnats för.

Inga moderna samhällen har någonsin tidigare försökt kombinera massinvandring från sådana stenåldersländer, i naiv tro på att ”alla kulturer är lika”, och ”alla människor vill samma sak”. Därför har man heller inga exempel på hur man ska lösa de problem som det här samhällsexperimentet skapar. Hur ska man kunna lösa något sådant?

Sverige verkar vara ur stånd att inse sitt eget fiasko. Ingenting tyder på att landet kommer att ändra kurs, och långt mindre införa de åtstramningar som är nödvändiga för att bryta den våldsspiral och samhällskollaps som Sverige har satt sig själv i genom import av okultur och kriminalitet. Landet har på många sätt gett upp. Vad annat ska svenskarna göra?

Emmanuel Macron försöker äntligen tuffa till sig mot islam – 30 år för sent. Men i den konflikten är det bara en part som är krigisk, hetsig, kamplysten, full av helig vrede och har hänsynslösa kriminella och krigsveteraner på sin sida, och det är inte västliga fransmän.

Islam har autonoma kolonier i Frankrike med tusentals fotsoldater för Muhammed, och det har Sverige också.

*Rakhmat Akilov, illegal invandrare och en av Muhammeds fotsoldater som mördade fem människor på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017.*

Alla siffror visar samma trend: Sverige utarmas på pengar, resurser, vilja, möjligheter och handlingsutrymme – och fortsätter otroligt nog med ändå mer av samma felslagna invandringspolitik som tidigare. Det innebär att det svenska samhället kan bryta samman både kulturellt, ekonomiskt och juridiskt, och då kommer två saker att hända: kamp om territorium kommer att bryta ut (som på Balkan, som ju var lackmustestet för ”mångkultur”). Och människor kommer på allvar att fly från Sverige.

Och vart flyr folk när deras eget land bryter samman? Just det, de flyr till grannlandet, i synnerhet om det finns trygghet och pengar att hämta där. Problemet är att miljoner främlingar har kommit till Sverige för att utnyttja de ekonomiska fördelar som fanns där. Vad kommer de att göra när det inte finns mer pengar att hämta och alltför många av dem har fått svenskt pass?

De kan bara vandra över gränsen, bosätta sig här i Norge utan vidare och utnyttja våra välfärdssystem istället. Därför utgör Sverige nu ett existentiellt hot mot Norge.

Sveriges katastrofala invandringspolitik kommer till slut att vara Norges invandringspolitik – om vi inte tar kontroll över en gräns som är så lång och öppen att den i praktiken är okontrollerbar.

Folket skulle ha valt bättre politiker.