Det samhälle vi har i dag har inte tillkommit av en slump. Det har skapats av individer och grupperingar utifrån en ideologi och med medvetna ansträngningar för att genomföra sin agenda.
När den extrema vänstern, långt till vänster om socialdemokratin, insåg att arbetarklassen inte hade för avsikt att göra marxistisk revolution bytte de strategi och bytte ut arbetare som symboler för förtryck mot olika minoriteter.
Från 1930-talet och framåt har principen varit ”den långa marschen genom institutionerna” genom infiltration och maktövertagande från insidan av myndigheter, media, utbildningsväsendet, biblioteken, rättsväsendet, kyrkan och politiska församlingar.
Nittio år senare är de framme vid målet.
Lyssna till ett intressant samtal mellan Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria och författare till boken ”68-kyrkan”, och programledaren Per Ewert.
Du hittar programmet här.
Carin Stenström i Världen Idag:
Så lyckades vänstern ta över vårt samhälle
”I ett skede där kommunismen i västvärlden var dömd till en marginaliserad tillvaro växlade vänstern fokus och strategi, bort från politisk revolt till en tankens och värderingarnas revolution. ”Den långa marschen genom institutionerna” inleddes, vilket i dag har lett till en kontroll över universitet, kyrka, kulturliv och förvaltning i en omfattning som ingen kunde ana.
På drygt femtio år har det demokratiska västerlandet och dess värderingar i grunden förändrats.
Taktiken lades om: man skulle använda demokratin som medel för att nå de ideologiska mål man inte kunde nå genom väpnad revolution. Lenins attityd att massan skulle kuvas gällde alltjämt, numera inte med fysiskt våld utan med andra subtilare medel.
Man tog makten över fråga efter fråga och såg till att den som hade en annan uppfattning lärde sig tiga och inse att priset kunde bli högt för en uppfattning som inte stämde med den påbjudna.
Denna nya vänster blev häpnadsväckande framgångsrik. Men den var inte ensam i sin kamp, utan fick draghjälp från liberala krafter, som aningslöst agerade förtrupp. Liberalerna, om några, borde ha bjudit motstånd, men valde att liera sig med antidemokratiska krafter.
De stred för en långtgående personlig frihet, utan att inse att dessa som de lierat sig med i slutändan ville ha mindre personlig frihet, mindre av de demokratiska fri- och rättigheter som utgjorde grundtankar hos liberalerna.
De tidiga stegen gällde kyrka, familj, kamp mot äktenskapet, ökad sexuell frihet och fri abort. I samtliga dessa fall gick de liberala Stockholmsmedierna i täten. Och på denna tid, liksom för all del också nu när det gäller ”fel” åsikter, var det inte tal om respekt för oliktänkande eller vaksamhet mot kränkningar; tvärtom. Ett uttryck som ”lata hemmafruar” var flitigt använt, liksom olika invektiv om kristna och deras företrädare.
Successivt skrämde man till tystnad. När en fråga vunnits, som till exempel abortfrågan, tolererades i princip ingen kritik. Cirkeln är nu sluten: de som en gång gick till storms mot all form av censur förordar nu censur av kritiska röster, till exempel på internet.”
(…)
”Det är en enastående framgång för en rörelse som aldrig har fått några mandat att förändra samhället. Och i samma omfattning, en katastrof för det samhälle som utsatts för förvandlingen.”
Julia Caesar 