Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom

Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.

Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.

I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.

Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.

Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom”

Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg. 

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset”