Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom

Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.

Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.

I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.

Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.

*Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.*

1948 är Socialdemokraterna i full färd med att bygga det Folkhem som Per Albin Hansson (1885-1946) skisserade i riksdagens remissdebatt 20 år tidigare, 1928:

*Per Albin Hansson (S), statsminister 1932-1946.*

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”

Bygget av ett Folkhem från 1932 och framåt utgår från ett Fattig-Sverige, ett land med svält, armod, religiöst förtryck och enorma klassklyftor. Många svenskar utgör en stor underklass – ett miljonhövdat proletariat av egendomslösa torpare och arbetare och en växande grupp lågavlönade tjänstemän i statens tjänst. Både farfar och mina föräldrar arbetade vid Posten.

Ju mer jag forskar i min släkts historia, desto mer växer min respekt för dem som levde före mig. Flertalet levde fattiga och slitsamma liv i Hälsinglands byar och skogar. Min släkt, liksom många andras, kommer av ett folk av torpare, bönder och dragoner, ett stolt, dugligt och egensinnigt folk som med hårt arbete byggde landet. Vi är skyldiga att hedra dem.

Minnet är förunderligt. Det är som kinesiska askar. När man öppnar en ask poppar det ofta upp en ny med minnen som man inte visste att man hade. Vi bär alla minnen inom oss. De är lika verkliga som nuet. De väntar bara på att vi ska ge dem tid. Med åren inser man att minnena är just de pusselbitar som vi består av. Vi är våra minnen.

Under ett år när jag är liten är min pappa inlagd på sanatorium. Han har tuberkulos. Mamma måste arbeta för att försörja oss, och jag bor under veckorna hos farmor och farfar i deras röda trähus i utkanten av Bollnäs. När jag föds är farmor 42 år. Hon har tagit hand om fem egna barn, det yngsta är bara tolv år, och hon är naturligtvis innerligt trött på att finnas till för andra. Farmor har en kärv kärlek. Hon är tillbakadragen och blyg till sin natur, har svårt att visa varma känslor spontant. De finns, men under ytan.

Jag får följa med farmor till bondgården strax intill och köpa mjölk och till Lindblads affär och handla. Det är långt att gå, förbi Läskiga Skogen ska vi, och förbi det stora pampiga huset som kallas Templet. Det är Godtemplarlogen. Jag tycker om de där stunderna när jag är ensam med farmor. Då passar jag på att fråga henne om massor av saker som jag undrar över och vill ha svar på. Mina ”Varför?” är många, och ofta vet inte farmor vad hon ska svara. Hon har bara några års folkskola.

”Du är så vetgirig, du Julia” säger farmor.

*Min farmor (1902-1983) som konfirmand.*

Farmor är bara en tvärhand hög. Vart hon än ska går hon till fots. Så är det för de allra flesta på 1940-talet. Cykel eller apostlahästar är det som gäller. Flera gånger i veckan går hon kilometervis och bär hem tunga kassar med mat till sin stora familj. Hennes små envisa ben går taktfast som trumpinnar, ta-ram, ta-ram, ta-ram… klackarna smäller mot marken. Farmor smattrar på, och jag försöker hänga med. Hon lärde sig aldrig cykla. Det var väl helt enkelt så att det inte fanns någon cykel att lära sig på när hon hade behövt, och sedan kom livet och alla barnen i vägen. Någon bil skaffar sig aldrig farmor och farfar.

Ungefär samtidigt som mitt första syskon föds får pappa en brevbärartjänst som han har sökt på Posten i Östersund. Jag har nyss fyllt fyra år.

”Då fick jag resa ifrån er igen. Jag åkte ensam och försökte skaffa en bostad” säger han.

Det var så det var, förklarar pappa. Om man ville avancera inom Posten fick man söka tjänster, och då blev man tvungen att flytta. Dessutom vill han etablera ett eget liv för sig och sin familj, oberoende av släktingar. Pappa var begåvad. Han hade velat studera och utbilda sig, men på 1930- och 40-talen fanns inga pengar till sådant i en vanlig arbetarfamilj. Det gällde att så fort som möjligt börja försörja sig själv.

Pappa flyttar i förväg till Östersund, och det ska dröja ett halvår innan vi kan följa efter. Han hyr ett rum hos en änka i en villa i utkanten av stan. Det är vad han kan få tag i med kort varsel. När jag långt senare pratar med pappa om tiden i Östersund vill han inte säga någonting. Inte ett ord vill han säga. Men fast jag var bara några år gammal har jag egna minnen, och jag har många gånger hört mamma och pappa prata om den hemska tiden hos änkan. Änkan är religiös. Tror hon att Gud förlåter hennes ondska?

Så länge som pappa ensam hyr rum hos änkan tycker hon att min filmstjärnevackra pappa vore ett lämpligt parti för hennes ogifta dotter, ”enna´Gun”, som är i 35-40-årsåldern. Hon vägrar inse att pappa är gift och har familj. Men det får hon helt klart för sig ett halvår senare när mamma, min lillasyster och jag flyttar in.

Då börjar ett verkligt helvete för oss. Änkan är fruktansvärt elak mot mamma, och hon hatar oss barn. Kanske försöker hon straffa mamma för att hon, med änkans sätt att se, står i vägen för hennes ogifta dotters framgång på äktenskapsmarknaden?

Vi har ett enda rum. Köket delar vi i nåder med änkan. En perfekt situation för att utöva territoriell sadism. När mamma sätter en deg för att baka kommer änkan farande:

”Nu ska je´bake!”

Mamma får slänga sin deg.

Jag är fyra år. Änkan placerar ut råttfällor i rabatterna så att jag ska få fingrarna avklippta ifall jag rör hennes blommor – vilket jag aldrig gör. Jag är fruktansvärt rädd för henne, jag springer och gömmer mig under trappan som ett skrämt djur när hon är i antågande. Ytterligare några månader försöker vi stå ut med att bo hos änkan. Vi försöker härda ut till våren. Mamma och pappa letar desperat efter bostad utan att hitta någon. Allt, precis allt, handlar om pengar. Pengar som inte finns.

Våren 1949 ordnar pappa en flyttskjuts med hjälp av goda vänner. Det är några av hans arbetskamrater på Posten som hjälper oss. Pappa har fått tag i ett gammalt torp utanför stan som vi kan få hyra över sommaren. Pappa och mamma bär ut sina få pinaler på flyttlasset. Resten av möblemanget finns kvar i Bollnäs, i väntan på att vi ska hitta en permanent bostad.

Innan flyttlasset bär iväg spottar jag på huset. Tvi för änkan och hennes skräckregemente! Det är en flykt undan ondska, skräck och terror som också har drabbat oss barn hårt. Det är min första bekantskap med ondskan. I mitt minne utspelar sig flytten i ett kallt och skarpt vårljus. Det är fortfarande kyla i luften. Det kan vara i april månad.

Vi bor i torpet över sommaren. Torpet är illgrönt och oisolerat, har utedass och saknar värme. Enda värmekällan är en vedspis. Där finns en tom ladugård, och där får jag ha lekstuga i ett hörn, med en trasmatta, en liten korgstol och en gammal gåstol. Jag pyntar, pysslar och leker, gör kor av kottar med tändsticksben som får bo i ladugården. Tiden i torpet, det kan inte vara mer än några månader, är en lycklig tid. Vi har kommit ut ur en ond dröm. Äntligen får jag vara barn, äntligen kan jag röra mig fritt och leka utan att ständigt behöva vara rädd för en elak änka som vill klippa av mina fingrar.

På sommaren kommer moster och morbror och hälsar på oss i sin tuffa lilla gula DKW med svart sufflett. Tyvärr blir moster magsjuk och kräks. Det är döda råttor i brunnen. Konstigt nog har ingen av oss andra blivit sjuk. Vi kanske har blivit immuna.

När hösten kommer kan mamma och pappa inte längre bo kvar i det gröna torpet med en fyraåring och en baby. Kylan kryper in genom de oisolerade väggarna. Vi fryser. Det är iskallt hur mycket pappa och mamma än eldar i vedspisen. Nu är vår bostadssituation akut och fullkomligt förtvivlad. En familj med två små barn och ingenstans att bo. Pappa och mamma är desperata. De ser sig ingen annan möjlighet än att köpa ett hus fast de inte alls har råd. Hösten 1949 köper pappa ett ljusgult trähus i två våningar i Östersund. Köpet är möjligt enbart tack vare att mormor och farfar går i borgen för köpeskillingen som är 40 000 kronor, varav 15 650 + 1 000 kronor ska betalas kontant. 23 350 kronor övertas i lån i Svenska Handelsbanken. Köpeavtal upprättas den 9 september 1949. Huset är vårt första egna hem.

*Marknad på Stortorget i Östersund. Frösön ses i bakgrunden. Okänd tidpunkt.*

Åh Östersund! Detta glittrande smycke på Storsjöns strand med sina sluttande gränder ner mot sjön, mittemot Frösön på den andra stranden. Staden med sitt rätlinjiga gatunät, grundad redan 1786 av kung Gustav III (1746-1792) för att kontrollera handeln i Jämtland, och fortfarande Jämtlands läns enda stad. Men staden var länge inget mer än bondby. Folk som kom resande blev förskräckta vid åsynen av residensstaden. Tullförvaltare Samuel Fredrik Siösteen skrev när han anlände till Östersund efter elva dygns resa med häst från Stockholm. Året var 1841:

”Jag föresatte mig Wid hitresan på sednaste milen att bilda mig ett begrepp om denna Residens stad, og i hopp att dermed skaffa mig en angenäm öfverraskning, rättade jag min inbillning efter det fulaste, jag kunde tänka mig. Men det var dock icke möjligt att draga min föreställning så lågt ner som till Östersunds utseende i Werkligheten.”

För mig, i mitt minne, är det glittrande smycket på Storsjöns strand en iskall och ogästvänlig stad. Staden där jag upplever den värsta delen av min barndom. En stad utan nåd som jag inte vill återvända till.

Efter husköpet har vi åtminstone ett varmt och trevligt hem och slipper frysa i det gröna torpet. Men sedan pappa köpte huset är vi fruktansvärt fattiga. Med pappas magra brevbärarlön har vi absolut inte råd att ha ett eget hus. Vi lever i en fattigdom som inte går att föreställa sig i dag när ”barnfattigdom” är liktydig med att inte ha de senaste modeplaggen eller den senaste i-Phonemodellen. Knappheten äter sig in i oss, den tuggar på våra sinnen. Vi har knappt pengar till mat. En hel höst lever vi på svamp och bär. Jag går inte upp i vikt som barn ska göra, jag blir undernärd. Mina armar och ben är som smala pinnar. Bristen på pengar kastar en ständigt ruvande mörk skugga över våra liv, och vi barn lever i den skuggan.

Pappa har i hela sitt liv en gudstro. I ett av mina tidigaste minnen – jag kan vara tre år gammal – ber han aftonbön med mig. Gud som haver barnen kär. En adventsstjärna i orange papper lyser i fönstret.

”Lyckan kommer, lyckan går

den Gud älskar lyckan får”

”Pappa, vad är lycka?” frågar jag.

Pappa vet inte vad han ska svara. Hur förklarar man lycka för ett treårigt barn? Till slut säger han att lycka är ”allt möjligt”. Då vet jag precis. Jag associerar till mammas sybord med kurbitsmotiv på locket. Bordet som pappa köpte som 19-åring för att han hoppades få en sykunnig fru. Där finns allt möjligt; sytrådsrullar, strumpebandsknappar, resårband, säkerhetsnålar, moulinégarn och mycket annat. Med barnets logik är lycka alltså ett sybord.

*Mammas sybord rymmer allt möjligt. Alltså måste det vara lyckan.*

Men varför lämnar pappas Gud oss åt vårt öde? Varför hjälper han oss inte? Varför kommer inte lyckan till oss i vår familj? Hittar inte Gud till Östersund? Haver Gud oss inte kär?

Det ville jag fråga pappa om, men det gjorde jag aldrig. Vi får klara oss utan Gud.

Guds sekulära ställföreträdare på jorden vid den här tiden, statsminister Tage Erlander (S) (1901-1985) och ordföranden i Östersunds drätselkammare, dåtidens kommunalråd, Petter Åslund (Fp) som styrde staden 1937-1951, ser vi inte heller till i vår familj.

Med fattigdom är det så, lär jag mig under mina första år, att den kryper under skinnet på en, blir ett stigma, oavsett vilka ekonomiska villkor man får senare i livet. Fattiga människor blir till skuggor, osedda, fyllda av vanmakt över sin fattigdom. I mitt minne är de där åren i Östersund, mellan fyra och åtta år, en skuggtillvaro. Jag blir ett skyggt barn, ett barn som smälter in i tapeten, som inte syns och strängt taget inte finns.

Renlighet är de fattigas adelsmärke. Att hålla rent omkring sig är det som skiljer en från andra familjer som är lika fattiga. Mamma är noga med städning och tvätt, ja med allting. Det är en hederssak och kostar bara lite såpa att hålla rent och snyggt, det har hon med sig hemifrån. Mamma sätter en ära i att hålla sig själv och sina barn hela och rena. Vi är liksom hennes skyltfönster utåt, vi är vandrande vittnesbörd om att hon är en duktig husmor och en ordentlig människa. Man får aldrig låta smutsen ta över, då är förfallet ett faktum.

Det är papporna som jobbar. Mammorna är hemma. Så är det på 1940- och 50-talen. Mamma trollar med hushållspengarna, och vi är inte ensamma om att vara fattiga. Fattigdomen är ingen skam, för alla runt omkring oss har det likadant. Ingen behöver sätta upp en fasad och låtsas att det är bättre än det är. Det är ingen skam att låna en kaffekopp mjöl eller några ägg av en granne tills vidare. Det finns en generositet och sammanhållning bland grannarna som håller oss alla uppe.

Men bristen på pengar och alla andra tillkortakommanden gnager på oss. För första gången bor vi långt från släktingar och hjälpande händer. I vårt nya liv i Östersund har vi slungats ut i en utsatthet där vi är helt hänvisade till oss själva. Det finns ingen och ingenting som kan avlasta pappa och mamma. Varken Gud eller någon annan som vill oss väl. När vi bodde i Bollnäs gick det bra tack vare alla som hjälpte pappa och mamma. De är unga, bara några och tjugo, och nu är de hjälplöst utlämnade åt sig själva.

För att bättra på ekonomin hyr de ut övervåningen till fem pojkar som studerar på Verkstadsskolan. Köket på övervåningen hyrs ut till en flicka som arbetar på kontor. Mamma bäddar och städar rummen, tvättar lakan och handdukar, utan tillgång till tvättmaskin. Dessutom odlar hon jordgubbar och säljer, det ger lite extra pengar.

När jag fyller sex år och får ett syskon till blir jag mammas lilla hjälpreda. Hon binder fast en papplåda på min spark och skriver på en lapp vad jag ska handla. Sedan sparkar jag iväg nedför de snöiga backarna ned mot Brunflovägen där Konsum ligger. Tanten i affären tar emot min lapp och läser på den. Läsa kan jag inte än. Jag försöker avkoda bokstäverna och få ihop dem till ord, men hur jag än försöker är de inget annat än obegripliga krumelurer. När jag börjar skolan hösten därpå kan jag fortfarande inte läsa.

Tanten i affären öser upp mjölk med litermått i den treliterskruka av bleckplåt som jag har med mig. Hon packar ner varorna i min papplåda och stänger och binder fast locket så att inte alltihop ramlar ut. Hemåt är det uppförsbacke hela vägen, men jag knegar på i snön och känner mig duktig som kan hjälpa mamma.

Det är Doris Eklund som för in glamour och spänning i våra liv. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men hon gör det. Vårt hus är som en magnet för människor som tittar in och dricker kaffe och umgås en stund. Det har alltid varit så, mamma kan oftast bjuda på kaffe och nybakat bröd trots att det dammar i portmonnän. Mamma och Doris har träffats på lasarettet när mamma föder sitt tredje barn. Dagen innan har Doris Eklund fött en dotter som får heta Ann-Marie.

Doris Eklunds närvaro sprider glitter och glamour över vår slitna, bekymrade familj. Objektivt sett har hon inte särskilt stor anledning att vara så sprittande glad, hon bor hemma hos sin pappa i hans ganska medfarna hus i hörnet av Brunflovägen. Och nu är hon ogift mor till en baby. Utan hennes pappas hjälp skulle det inte gå.

Doris Eklund är 21 år. Hon är strålande vacker, har ett friskt och öppet utseende med rena drag, blont lockigt hår, glittrande ögon och en fullkomligt oemotståndlig grop i hakan. Hennes skönhet gör henne glad, Doris Eklund skrattar nästan jämt.

*Cigarrettreklam från den tid då det ansågs fint att röka.*

Hon röker – det gör nästan alla vid den här tiden. Men ingen röker så elegant och med sådan verklig finess som Doris Eklund. Hon gör cigarretten till en accessoar som ytterligare framhäver hennes skönhet. Nästan som i en film med Rita Hayworth.

*Rita Hayworth (1918-1987), amerikansk filmskådespelerska.*

Mamma behöver piffas upp, anser Doris Eklund. De kommer överens om att färga håret och delar på en förpackning hårfärgningsmedel. Jag vet inte vilken nyans de har tänkt sig, men håret blir kolsvart. På båda två. Pappa håller på att skratta ihjäl sig när han ser resultatet. Det svarta håret skär sig mot både mammas och Doris’ ljusa färger. Det ser helt enkelt fruktansvärt ut, och ingen av dem har råd att gå till en frisör och korrigera misstaget. För avsevärd tid framåt är de svarthåriga.

Doris Eklund arbetar som sekreterare, men sitt verkliga liv lever hon på nätterna. Då är hon Östersunds obestridda krogdrottning, en firad skönhet som ständigt är ute i svängen och festar och dansar på Stadt och i Folkets Park medan hennes pappa är barnvakt. Doris är en groupie innan ordet ens finns. Hennes skönhet får alla av manligt kön att dras till henne som bisvärmar till en lockande blomma. Hon låter sig uppvaktas av musiker som gästar stan. Mamma lyssnar storögt när Doris berättar om sina äventyr med Delta Rhythm Boys och andra berömda sångare och musiker.

Doris Eklund har alltså legat med negrer, konstaterar mamma chockerat. Det är en sensation i Östersund 1951. Ingenting kan vara mer främmande för mamma där hon sliter för att få ekonomi och skötsel av hus, trädgård och tre barn att gå ihop. Mamma kan absolut inte tänka sig att gå på krogen och dansa och ligga med negrer. När det gäller Delta Rhythm Boys säger ryktet att den sjungande kvintetten från Oklahoma lämnar små mulattbarn efter sig där de drar fram på sina Sverigeturnéer och sjunger sin dunderhit ”Flickorna i Småland”. Även Östersund kunde ha fått ett par mulattbebisar. Det skulle ha slagit ner som en bomb i den lilla staden i början av 1950-talet. Men Doris Eklund klarar sig.

En sommardag 1950 möter jag Skönheten. Pappa och mamma tar med oss på en cykelutflykt till Frösön. Min lillasyster sitter i en korg på mammas cykelstyre med sina knubbiga falukorvsben stickande ut genom korgens hål, jag sitter på pakethållaren på pappas cykel och håller armarna hårt omkring honom för att inte ramla av. Mamma har packat ner matsäck, och pappa och hon trampar långt ut på Frösön till tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Bergers (1867-1942) hus Sommarhagen, byggt i nationalromantisk stil 1913-1914.

*Wilhelm Peterson-Bergers hus Sommarhagen på Frösön.*

Huset har ett enastående vackert läge, det ligger som ett smycke på Frösöns västra sluttning ner mot Storsjön med hänförande utsikt över sjön och Oviksfjällen. Peterson-Berger har varit död i åtta år, och det ska komma att dröja minst 20 år innan jag får höra hans musik. Men den här sommardagen 1950 förstår jag för första gången vad skönhet är, och jag suger den i mig som ett bi suger nektar. Vi sitter på filtar i gräset under några björkar. Allting är vackert och underbart. Mamma packar upp matsäcken, min lillasyster och jag kan springa omkring, fria och lyckliga.

*Algot Johanssons barnkläder i Borås var ett familjeföretag vars produkter slog igenom stort på 1950-talet.*

Jag börjar skolan på sensommaren 1951. Att börja skolan är någonting Stort, och jag har på mig en fin hängselkjol i blå- och grårutigt ylletyg som mamma har sytt åt mig till den stora dagen. Mamma syr alla våra kläder under hela vår uppväxt. Hon sprättar upp och återanvänder gamla plagg. Vi är alltid fint klädda. Dels finns det nästan ingen barnkonfektion att köpa vid den här tiden – Algots barnkläder från Algot Johansson AB:s konfektionsfabrik i Borås ska komma att slå igenom senare under 1950-talet. Dels tycker mamma om att sy, hon sparar pengar och hon är duktig. På ett hörn av köksbordet står hennes trogna mörkgröna symaskin av märket Husqvarna.

*Odensala gamla folkskola i Östersund, till vänster.*

Den första skoldagen har jag en brosch i form av en nallebjörn i plast på ena hängslet till min rutiga hängselkjol. Jag känner mig fin men är fruktansvärt rädd för att börja skolan. Samtidigt hör jag på de vuxna att jag ska tycka att det är roligt. Skolan heter Odensala Folkskola och är ett stort rött trähus fyra kilometer utanför stan. Det är långt att gå, flera kilometer att traska ensam i de mörka vintermornarna. Mamma följer med mig de första dagarna, sedan får jag klara mig själv. Vägen går förbi en stor skog bredvid Folkets Park. I just den skogen har människor en olycklig benägenhet att avsluta sina liv genom att hänga sig eller skjuta sig. Det verkar gå en formlig epidemi av självmord i Östersund i början av 1950-talet, och alla ska begås i just den skogen.

De vuxna berättar med skräckslagen fascination om alla blodiga detaljer, utan att tänka på att även små grytor har öron. Hjärtat slår som en stångjärnshammare av skräck när jag två gånger varje dag måste gå förbi självmordsskogen. Jag är livrädd att få syn på en människa som hänger i ett träd.

På vårarna tillkommer ytterligare något att vara rädd för. Då kommer zigenare och slår läger vid Tavelbäcken alldeles intill skolan. Alla barn är rädda för dem, eftersom de brukar stoppa barn som går förbi på vägen och tvinga dem att bära vatten eller hjälpa till med andra saker i zigenarlägret. Med andan i halsen försöker jag göra mig osynlig när jag går förbi.

Fröken heter Gertrud. Hon är en blid och snäll medelålders kvinna med fotsid klänning och håret uppsatt i knut. Hon lotsar oss in i bokstävernas mystiska värld, hon lär oss att dechiffrera dem och foga dem samman till ord. Att lära sig läsa är ett himmelskliv för ett barn. Det tar lång tid för mig att förstå bokstäverna. Läsandet ska komma att öppna världar för mig, men inte riktigt än. När jag följer med en flicka i klassen hem ser jag förvånat att de har många böcker på särskilda bokhyllor och att de också läser tidningar. Det gör vi inte i min familj. Vi har inga böcker och läser inga tidningar. Jag får låna min klasskamrats Allers, där ”Barn 312” av Hans-Ulrich Horster går som följetong.

På slöjdlektionerna får alla barn, även pojkarna, lära sig brodera. Det har ingenting med jämställdhet eller feminism att göra. Det beror på att det helt enkelt inte finns någon slöjdlokal i den gamla folkskolan. Vi sitter i våra bänkar i klassrummet med var sin bit röd aidaväv som vi syr enkla stygn på. Någon skolbespisning finns inte heller. I en korridor på övervåningen står några bord och bänkar. Där sitter vi och äter smörgåsar och dricker mjölk som vi har haft med oss hemifrån.

Vi är en av de sista generationerna som växer upp i vad som i dag tveklöst kan kallas fattigdom. För begåvade barn från fattiga hem är skolan räddningen. Många av oss kommer att göra en klassresa, utbilda oss och få det bättre än våra föräldrar och far- och morföräldrar.

De liv som väntar oss, förvandlingen av det trygga Sverige till ett inferno där tiotusentals kvinnor våldtas och invandrargäng kallblodigt skjuter ihjäl varandra varje dag – om detta vet vi ingenting.

Vi anar inte att vi, trots vår fattigdom, lever i en lycklig parentes i historien.