Genom en lång rad EU-direktiv och blåkopior i form av svenska lagar har bankerna i snabb takt slutat finnas till för sina kunder. De har gjort sig till lydiga redskap för staten, EU och andra totalitära krafter. Det är tydligt att de alltmer går in i rollen som statligt styrda kontrollorgan över vanliga medborgare.
Tror du att du själv bestämmer om dina pengar? Glöm det! Både du och dina slantar är bankens och statens egendom.
Anta att du har en hyfsad relation med din bank. Det fungerar, även om det inte är tal om någon direkt ömsesidig entusiasm. Du är ett nummer i den stora massan bara. Din lön eller pension tickar in på ditt konto en gång i månaden. Du kanske har ett bostadslån som du betalar på.
Kanske sparar du på ett sparkonto – men får inte ett öre i ränta. När du någon enstaka gång ringer till banken har de inte en aning om vem du är, fast du har varit en trogen och skötsam helkund i tjugo år.
Så här är det för de flesta svenskar. Tigande accepterar man, för man orkar inte bråka eller byta bank. Eller man är förhindrad att byta bank, för då måste man flytta bostadslånet till den nya banken, och då blir man tvungen att amortera på lånet eftersom det är nytt. Den som inte har råd att amortera kan helt enkelt inte byta bank utan är bunden till sin gamla bank. För evigt. Därmed också bunden att bo kvar i sin bostad, även om den inte längre passar ens livssituation. Amorteringskravet gör det omöjligt för många att köpa en ny bostad och flytta.
Vad många bankkunder inte har klart för sig är att banken inte finns till för dig som kund. Det är tvärtom – det är du och dina pengar som finns till för banken. I dag bekämpar bankerna sina kunder och behandlar dem som misstänkta terrorister och penningtvättare.
Skulle du händelsevis göra anspråk på dina egna pengar på ett sätt som inte passar banken kommer du omedelbart att bli tagen ur dina villfarelser och bemött som en misstänkt brottsling.
2020 fick alternativsajten Fria Tider sitt företagskonto hos Swedbanks dotterbolag i Estland uppsagt. Sedan stängdes även privata konton för tidningens grundare och chefredaktör Widar Nord. Han är inte ensam om att ha utsatts för sådana åtgärder av en bank. Det blir allt vanligare. Efter att Penningtvättslagen stiftades 2017 (mer om den senare) har i synnerhet nationalistiska grupper och journalister inom alternativmedia fått sina bankkonton nedstängda. Förlagschef Daniel Friberg och journalisten Mira Aksoy är andra exempel. Men Widar Nord bestämde sig för att ta striden mot Swedbank – och vann nyligen en viktig seger i Stockholms tingsrätt.
Swedbank bröt mot betaltjänstlagen när banken drog in bankkontot för Widar Nord med hänvisning till ”bristande kundkännedom” fastslår tingsrätten. Swedbank döms att återställa Widar Nords bankkonto, ett ”betalkonto med grundläggande funktioner”, inom 20 dagar. Banken måste även betala båda parters rättegångskostnader, totalt omkring 800 000 kronor.
”Banker har länge använt Penningtvättslagens krav på kundkännedom som ett svepskäl för att göra sig av med kunder som de vill slippa av helt andra anledningar, exempelvis av politiska skäl. Den här domen är ett välkommet klargörande av att regelverket inte får missbrukas på det viset” säger advokat Carl Ridderstråle, som företrädde Widar Nord i målet.
Förhoppningsvis blir domen mot Swedbank en varning för bankerna att skärpa sig när det gäller kundbemötande. Just Swedbank borde ha all anledning till en smula ödmjukhet och att vårda sig om sina kundrelationer. Swedbank har gjort sig ökänd för grov ekonomisk brottslighet.
I jakten på snabba pengar blev Swedbank liksom SEB och Danske Bank 2018 påkomna med att ha möjliggjort misstänkta bedrägerinätverk i Baltikum. De gjorde det möjligt för ett bolagsnätverk i Lettland att slussa mångmiljonbelopp till kryptovalutaföretag, brevlådebolag och maltesiska finansinstitut. Över tvåtusen europeiska investerare och småsparare förlorade allt de satsat. Det var efter SVT:s ”Uppdrag Gransknings” avslöjande att runt 40 miljarder svenska kronor hade tvättats via olika Swedbank-konton under flera år som det började blåsa rejält kring storbanken.
Bankens VD och koncernchef Birgitte Bonnesen fick sparken den 28 mars 2019 och beviljades inte ansvarsfrihet. Enligt avtal skulle hon ha fått ett fett avgångsvederlag på 18 månadslöner, cirka 21,5 miljoner kronor. Men Swedbanks styrelse hävde avtalet, och avgångsvederlaget frös inne. Det är dock föga troligt att den före detta VD:n lever i misär och letar efter matrester i soptunnorna.
I mars 2020 beslutade Finansinspektionen att Swedbank AB skulle få en varning och betala en sanktionsavgift på fyra miljarder kronor. För en storbank är det givetvis småpengar med tanke på den skada de har åstadkommit. Någon fällande dom i brottmål blev det inte.
Jag återkommer till Penningtvättslagen som bankerna är tvingade att följa. Men det finns ingen lag på att bankerna ska behandla sina kunder respektlöst och oförskämt.
Själv svävade jag i okunnighet till helt nyligen. Det kan tyckas naivt, men de senaste åren har jag kämpat med svår sjukdom och haft annat att tänka på än hur banken fungerar. Mitt uppvaknande ur en ordinärt lidelsefri relation med banken blev brutalt.
Jag ringde till min bank – en vanlig regional bank – och blev kopplad till en kvinna som inte hade en aning om vem jag var. Fick uppge mitt personnummer och mitt ärende: jag ville ta ut ett belopp i kontanter.
”KONTANTER! DET HAR VI INTE HAFT PÅ FLERA ÅR!” fräste bankkvinnan i ett tonfall som om hon utsatts för rånförsök eller Me Too-attacker. Det var uppenbart att jag skulle känna mig dum som inte kände till bankens ändrade rutiner.
Jag fortsatte att insistera på mitt önskemål och min rätt att ta ut mina egna pengar. I den glesbygd där jag bor är kontanter en nödvändighet.
Jag har åtta mil tur och retur till närmaste bankomat, och dit går inga kommunikationer.
Jag är stark motståndare till det kontantlösa samhället, för det gagnar ingen. Vid kris och katastrof, strömavbrott och störningar på Internet är kontanter det enda som fungerar, det enda som du kan handla mat och andra förnödenheter för. I varje preppares krisberedskap ingår innehav av kontanter.
Nätverket Kontantupproret under ledning av tidigare rikspolischefen Björn Eriksson arbetar för att bevara kontanterna och visa hur viktiga de är för att samhället ska fungera. Under avsnittet ”Integritet och kontanter” läser vi:
”Om kontanterna försvinner kan vi aldrig mer kan göra en transaktion utan att den registreras någonstans.
Det faktum att vi förlorar möjligheten att hålla våra transaktioner hemliga låter kanske harmlöst för oss som har ”rent mjöl i påsen”, men vem vet vilka som sitter vid makten om femton år. Köp som röjer exempelvis politiska åsikter, sexuell läggning eller köp av olika mediciner kan plötsligt bli väldigt känsliga och användas av politiska motståndare.”
Det finns helt enkelt många skäl att vilja ha kontanter. Min ålder och hälsostatus är sådana att jag kanske vill pigga upp mig med att bada i champagne varje dag resten av mitt liv?
Eller följa Gudrun Schymans usla exempel från 2010 och elda upp 100 000 kronor på en utegrill i Almedalen, för att ”belysa löneskillnader mellan män och kvinnor” – eller egentligen bara för att få publicitet?
Nej, det skulle jag aldrig göra. Det jag vill markera är det fullkomligt självklara att det är kontoinnehavaren som bestämmer över sina pengar och gör vad han/hon vill med dem. Det ska banken inte lägga sig i.
Jag kanske hellre vill sy in mina pengar i madrassen än att ha dem på banken utan att få ett öre i ränta? Jag kanske vill ge en gåva till människor som står mig nära? Kanske sticka till en yngre släkting en slant som uppmuntran eller gratulation? Sedlar och ett vackert kort i ett kuvert på gammaldags vis istället för ett trist saldo på ett konto.
Här övergick bankdamen till korsförhör.
Vad skulle jag ha pengarna till?
Var det frågan om en gåva? I så fall måste jag visa upp ett UNDERLAG!
Vadå underlag?
Ja, ett GÅVOBREV!
Gåvobrevet ska vara bevittnat om jag fattade saken rätt. Jag förväntas alltså blanda in utanförstående personer i min privatekonomi. Bankdamen gjorde klart för mig att mina pengar inte är mina. Det var uppenbart att hon såg dem som bankens egendom som jag hade fräckheten att göra anspråk på.
När jag stod på mig hänvisade hon mig till en bankomat. Ut i kylan med mig bara! Åtta mils bilkörning tur och retur, som sagt, och ett begränsat uttagsbelopp varje gång.
Jag avslutade samtalet, en erfarenhet rikare och uppriktigt sagt chockad över det katastrofala bemötandet. Jag kände mig kränkt, misstänkliggjord, sedd som en brottsling och förskingrare – av mina egna pengar.
Här tror jag att jag delar en öm och sårbar punkt med en stor majoritet svenskar, framför allt i den äldre generationen.
Vi som alltid har varit laglydiga, noga med våra liv. Vi som har arbetat och gjort rätt för oss.
Vi som har betalat skatt på varenda krona vi tjänat.
När vi blir behandlade som tjuvar och bedragare tar vi oerhört illa vid oss, känner oss kränkta ända in i märgen.
Jag skrev en tweet om bankens bemötande – och fick enorm respons. Tydligen delar jag upplevelsen av att bli illa behandlad med mängder av andra bankkunder.
Riksbanken har tydligt uttryckt att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel behöver stärkas.
”De som behöver använda kontanter för att kunna sköta sin ekonomi ska kunna fortsätta göra det. Kontanter spelar också en viktig roll under tider av kris och höjd beredskap. Men för att säkra möjligheten att kunna använda kontanter krävs snabba politiska beslut” skriver Riksbanken i en rapport daterad den 3 november.
Det är vackra ord. Riksbanken har uppenbarligen förstått riskerna med de datakrascher som inträffar titt och tätt och ställer kortberoende kunder i en hjälplös situation. Men Riksbankens formuleringar förpliktigar inte till någonting.
Det krävs, som Riksbanken påpekar, ”snabba politiska beslut”. En enmansutredare, Anna Kinberg Batra, arbetar med frågan. Hon gav i SVT-programmet Ekonomibyrån den 8 februari (tyvärr borttaget av SVT) uttryck för att hon själv aldrig använder kontanter:
”Det var visst någon gång i somras när vi var ute på landet nånstans och skulle köpa en korv.”
Jag skrev en satir om programmet här.
Ett kraftfullt ställningstagande för kontanter ska vi knappast vänta från Anna Kinberg Batra. Hon är den moderna sortens människa som har nära till hur många bankomater som helst och tar sig fram med kort och Swish. Hon ska presentera resultat av utredningen senast den 30 november 2022. Det har alltså skjutits upp till efter riksdagsvalet, vilket säger något om frågans känslighet.
Min berättelse är inte unik. Vanliga, hederliga människor drabbas hårt av bankernas Stasifasoner.
För en tid sedan berättade Samhällsnytt om pensionären Gunnar Johansson, som avled 2018, 98 år gammal. Han hade levt ett ensamt, enkelt och stillsamt liv och aldrig varit i klammeri med rättvisan. När hans lägenhet tömdes efter hans död hittades mer än 2,6 miljoner kronor i kontanter i en portfölj, undanstoppad i ett skåp, och i en skokartong.
Arvingarna försökte växla in pengarna, men Riksbanken sa nej. Sedlarna var ogiltiga eftersom de var gamla. Dessutom menar Riksbanken – sensationellt nog – att det finns skäl att anta att pengarna kommer från brottslig verksamhet, trots att Gunnar under sina 98 år i livet aldrig begått något brott.
Kammarrätten valde att gå på Riksbankens linje, och enligt domen blir nu arvingarna utan arv. Riksbanken planerar att elda upp pengarna i bästa Gudrun Schyman-stil. Gunnar Johanssons brorson Per Johansson, 68, och de åtta andra syskonbarnen som skulle dela på arvet är naturligtvis missnöjda, men det är inte förlusten av pengarna som är det värsta.
”Man stämplar en avliden, arbetsam, ensam människa med ett fläckfritt förflutet som ohederlig. Det är stötande” säger Per Johansson.
Bakgrunden till att bankerna beter sig så här mot hederliga människor är den så kallade Penningtvättslagen från 2017 (Lag (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism).
Lagen har sitt ursprung i ett EU-direktiv 2015, EU-direktivet 2015/849 (fjärde penningtvättsdirektivet, 4AMLD). Ytterligare fem lagar och förordningar styr svenska myndigheters hantering av misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Dessutom kommer en aldrig sinande ström av tilläggsdirektiv från EU, som den svenska staten raskt och tjänstvilligt genomför som svensk lagstiftning.
Nästa sak som händer i min kontakt med banken är att när jag loggar in i min dator upptäcker att tillgången till mina konton är blockerad. Jag kommer inte in på mina egna konton! Över hela bildskärmen i min laptop ligger en blaffa med ett stort antal mycket närgångna frågor om min ekonomi och mina bankvanor.
Det är en ny chock.
Om jag inte svarar på SAMTLIGA frågor (de är många) kommer jag inte in på mina konton. Frågorna handlar om vad jag har för typ av inkomster. Bästa banken, det är ganska enkelt att se att jag har ålderspension, exakt på kronan. Den brukar komma den 18:e i månaden. Brukar jag ta ut pengar? Ja, det händer. Brukar jag sätta in pengar? Ytterst sällan. Får jag betalningar från utlandet? Ja, det händer någon enstaka gång att någon läsare bosatt i ett annat land skickar en donation.
Det är ingen slump att det här sker en kort tid efter att jag ringt banken och frågat om uttag av kontanter. Enbart den frågan gör mig till en misstänkt brottsling. Jag börjar ana att det kan vara donationerna från mina läsare som skaver för banken. Det händer att det kommer in några hundringar i månaden från läsare som vill uttrycka sin uppskattning av någonting som jag har skrivit. Det är jag väldigt glad och tacksam för, ty pensionen är mager.
Alltihop är fullkomligt transparent. Banken har mitt personnummer och kan när som helst gå in och avläsa in- och utbetalningar på mina konton och bygga upp sin kundkännedom. De kan se att jag köper min mat på nätet från Ica, att jag köper mina mediciner från Apotéa och att mina elkostnader i princip har fördubblats på kort tid. Jag köper rödbetsjuice på nätet också, det är bra för hjärtat, men är i övrigt återhållsam vad gäller inköp. Roligare än så blir det inte.
I blaffan på min bildskärm kan jag läsa:
”Penningtvättslagen ställer höga krav på att vi som bank har god kännedom om dig som kund och dina bankaffärer. Vi måste förstå syftet med affärsförhållandet och även med de transaktioner som du vill utföra. Därför måste vi ställa frågor till dig som är kund i banken.
Penningtvätt handlar om pengar från narkotikabrott, trafficking, människosmuggling, skattebrott, rån, bedrägerier, vapenhandel, mutbrott med mera.”
Tack, det var ju intressant, men vad har det med mig att göra? Jag sysslar varken med trafficking, vapenhandel eller narkotika. Jag är en 77-årig pensionär som aldrig har begått något brott och inte heller har för avsikt att göra det. Den grövsta förseelse jag kan erinra mig ha begått är en ynka parkeringsbot på 59 års bilkörning.
Vidare i texten:
”När du vill göra en inbetalning eller annan transaktion måste du svara på frågor och visa giltig id-handling när banktjänstemannen efterfrågar det. Det kan gälla transaktioner som uppfattas som ovanliga eller som banken inte förstår bakgrunden till. Banktjänstemannen är då skyldig att fråga dig om syftet med transaktionen, var pengarna kommer ifrån och vad de ska användas till etc.
Om lagen inte följs kan den enskilde banktjänstemannen bli straffad och banken drabbas av sanktioner från Finansinspektionen.
Sedan 2008 gäller en lag om information i samband med betalningar, EG-förordningen om betalarinformation. Enligt den måste du alltid lämna uppgifter om din identitet vid kontanta insättningar och betalningar. Banken är skyldig att begära denna information och spara den.”
Tack tack.
Ett nyckelbegrepp i Penningtvättslagen är kundkännedom. Här har bankerna mycket att lära. Hur skiljer man en vanlig hederlig arbetare eller pensionär från en presumtiv penningtvättare eller terrorismfinansiär? Det borde inte vara så svårt.
Det finns som sagt ingen lag som tvingar bankerna att behandla sina kunder som förskingrare eller någonting som katten har släpat in över deras tröskel. Här har bankerna en förtroendefråga av enormt format att ta itu med.
Jag kan slå vad om att bankpersonalen går på obligatoriska värdegrundskurser. Jag skulle istället vilja rekommendera kurser i kundbemötande och vanlig folkhyfs. Jag slår också vad om att majoriteten av de kunder som får frågor om penningtvätt inte ens vet vad det betyder.
Nu kommer jag till det värsta. Som framgår av texten har det för mig varit en omskakande upplevelse att bli behandlad som om jag vore en brottsling. Jag har tydligen inte hängt med i bankernas förvandling till totalitära kontrollorgan. Jag är ledsen, kränkt och förbannad.
Men under de känslorna gör jag en chockerande upptäckt: jag känner mig inte längre lojal med det svenska samhället. Under en flera år lång inre process har den lojaliteten ebbat ut. Det har skett gradvis. Bemötandet på banken blev droppen.
Det Sverige jag lever i är inte mitt. Det är så långt från det land jag föddes i som avståndet mellan två himlakroppar.
Under flera decennier har politiker, myndigheter och media med gemensamma krafter förstört vårt land. På grund av lakejmässig undfallenhet mot EU och genom att importera flera miljoner människor från jordens mest dysfunktionella och våldsamma länder, länder med en helt annan kultur och moral än Sverige, tvingas vi ha en Penningtvättlag vars tillämpning utgör grova integritetskränkningar mot hederliga svenska bankkunder. Bankerna klarar tydligen inte ens att skilja på hederliga svenska pensionärer och importerade terrorister.
Varför – VARFÖR – ska jag känna lojalitet med detta ödelagda land där allting är främmande, lögnaktigt och förvridet och tumskruvarna av tvång och kontroll mot vanliga medborgare ständigt dras åt?
Det jag känner är sorg. Sorg, vrede och förtvivlan.
Jag har alltid varit en hederlig människa. Så är jag fostrad. Och det tänker jag fortsätta vara – men inte av lojalitet med ett land som snabbt går mot totalitarism, omoral och dekadens. Utan av ren självbevarelsedrift, och för mina djupt hederliga förfäders skull. För att jag är en av dem.
Ni som på olika sätt medverkar i förstörelsen av Sverige och har en massa ursäkter för det ska veta att inte bara mitt, utan mångas, förakt mot er brinner med en stark låga.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 