Det brukar kallas ”De små stegens tyranni”. Vad stort sker, sker bakom de flestas ryggar. Det som händer i Borlänge handlar inte bara om Borlänge. Det är ett exempel av många på en utveckling som riskerar att utplåna vår svenska kultur.
Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda intentioner. En lång rad beslut, som vart och ett för sig inte ter sig särskilt uppseendeväckande, kan resultera i en katastrofal och oåterkallelig förändring.
Borlänge är ett varnande exempel. Där har Jussi Björlingmuséet stängts, men somaliska kulturcentra och somalisk folkdans belönas av politikerna. Kulturnämndens ordförande råkar vara somalier och röstades in i politiken genom somalisk klanröstning i valet 2018.
Stängningen av muséet ägde rum för drygt ett år sedan men har nyligen uppmärksammats på grund av en dom i Malmö tingsrätt (Mål nr: B 7891-21) mot Malmöbon Sandor Herold, 70. Han blev så upprörd när han läste om muséets stängning att han skrev ett något echaufferat mail till ordföranden i Borlänges kulturnämnd, Maslah Omar Ahmed (S), 29. För detta dömdes han i tingsrätten för förolämpning – en mycket ovanlig brottsrubricering. Jag har aldrig sett den tidigare. Sandor Herold ska betala sammanlagt 11 000 kronor i dagsböter. En mycket egendomlig dom utifrån en mycket egendomlig brottsbeteckning.
Mer om detta längre ner.
Sandor Herold kom som flykting från Ungern tillsammans med sin familj när han var fyra år gammal, ”när Sverige fortfarande var Sverige”. Han är en känd debattör i alternativmedia. Sedan mitten av 1980-talet har han pepprat journalister, politiker och myndighetsanställda med arga mail, kanske inte alltid med de mest välövervägda och nyanserade ordvalen och formuleringarna, men alltid med äkta känsla.
Herold är upprörd över mediernas förljugna bild av den galopperande kriminaliteten. Han rasar mot politiker som förstör Sverige med den ständiga importen av våldsamma och kriminella människor, och han ifrågasätter åklagare och domare som vägrar utvisa grovt kriminella utlänningar.
I en intervju på Ingrid Carlqvists och Maria Celanders blogg sa han 2019:
”Det (hans många mail) har inte lett till någon förändring av lagar och regler, men jag tror och hoppas att mina skriverier i viss mån har lett till att de som läser mina mejl inser att man måste reagera och skriva till politikerna om de sjuka förhållanden som råder i landet – att man sätter andra länders medborgares intressen och välbefinnande långt före det egna folkets. Jag hoppas också att mina mejl [som regelbundet publiceras på Petterssons blogg] kan få den flate och många gånger rent ut sagt fege svensken att fatta mod och agera mot det som sker.”
Sandor Herold är inte personligen eller geografiskt berörd av stängningen av Jussi Björlingmuséet. Från Malmö till Borlänge är vägen lång. Hans upprördhet är fosterländskt och principiellt betingad. I polisförhör säger han att han är upprörd å allas våra vägnar över att Maslah Omar Ahmed som invandrare genom att medverka till stängningen av Jussi Björlingmuséet inte har visat respekt för det svenska kulturarvet.
För att sätta in domen mot Sandor Herold i ett sammanhang ska jag ge en liten bakgrund om Borlänge. Borlänge är ingalunda i första hand en kulturstad, utan en industristad, känd för sina två stora bärande industrier, Domnarvets järnverk, anlagt 1872-1878, numera benämnt SSAB Tunnplåt Borlänge, och Kvarnsvedens pappersbruk, grundat 1898.
Staden har stått stadigt på dessa två ben i långt mer än ett sekel, men den 20 april 2021 meddelade ägaren Stora Enso att det ena benet, pappersbruket, ska läggas ned på grund av överkapacitet på den europeiska pappersmarknaden. Det sista papperet producerades och den sista pappersmaskinen tystnade den 30 september 2021. Cirka 440 anställda förlorade jobbet. En jättesmäll för Borlänge, som nu haltar på ett ben.
Borlänge är alltså inte i första hand en kulturstad. Ändå har kulturen alltid funnits där, som en följd av det gynnsamma klimat som skapats av ett dynamiskt och lönsamt näringsliv, en stabil arbetarbefolkning och inte minst i kulturarvet efter stadens store son, den världsberömde tenoren Jussi Björling (1911-1960). Till minne av hans liv och verk öppnade 1994 ett litet muséum på Borganäsvägen. Borlänge har eller har haft en konsthall (numera stängd), en blåsorkester, en orkesterförening, bildad 1922, en jazzklubb, Borganäskören, bildad 1935, och mycket, mycket mer.
Under en period på 1950-talet var tonsättaren Lille Bror Söderlundh (1912-1957) verksam som kommunal musikledare i Borlänge och ledare för Borganäskören, fram till sin död vid 45 års ålder 1957.
2011, hundra år efter Jussi Björlings födelse, stod intresset för Björling och Jussi Björling-muséet på topp. Nu är konsthallen stängd, och Jussi Björling-muséet likaså. För ett år sedan skrev jag om stängningen i Nya Tider:
”Det generösa mottagandet av migranter från framför allt Somalia har kört kommunens ekonomi i botten, och när Borlänges politiker ska stryka i budgeten är det det lilla muséet med minnen av den världsberömde tenoren Jussi Björling man raderar och inte anser sig ha råd att bevara.”
På muséet har funnits en utställning om Jussi Björling, hans inspelningar samlade på skiva, band och video, hans scenkostymer från de berömda operarollerna, liksom klipp, program och andra dokument. Scenkläder och annat har generöst lånats ut av Jussi Björlings barn men har nu stuvats in i ett rum på stadens bibliotek.
Politiskt ansvarig för nedläggningsbeslutet är kultur- och fritidsnämndens ordförande Maslah Omar Ahmed (S), 29, en somalisk muslim som kom till Borlänge 2007, och givetvis kommunfullmäktiges ledamöter och kommunstyrelsens ordförande Jan Bohman (S).
Omar är uppvuxen i Tjärna ängar, ett av de två beryktade och av kriminalitet hårt drabbade bostadsområden som i folkmun kallas ”Lilla Mogadishu”. Genom somalisk klanröstning i valet 2018 röstades han in i kommunfullmäktige och blev ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Han fick 556 socialdemokratiska personröster, personkryss i 24 av 26 valdistrikt. Bara kommunalrådet Jan Bohman fick fler S-märkta personröster än Maslah Omar Ahmed.
Maslah Omar Ahmed påstår sig ”brinna för kulturfrågor”. Frågan är vilken sorts kultur han brinner för. Världstenoren Jussi Björling och svenskt kulturarv ska ersättas med något annat, ovisst vad; ”ett nytt upplägg att visa Borlänges musikhistoria”, skriver nämnden i nedläggningsbeslutet.
Jag är inte känslomässigt neutral när det gäller Borlänge. Borlänge är min gamla hemstad. Mellan 1953 och 1957 hade jag glädjen att bo i staden, något som jag har berättat om bland annat i podden ”Barnen på Bullermyren”. Jag har sjungit i barnkör tillsammans med Borganäskören, dirigerad av Lille Bror Söderlundh, och har starka minnen av hur musiken bar oss alla en vårkväll på 1950-talet i den lilla Dalastaden.
Min senaste resa till staden gjorde jag 2010. Då besökte jag Jussi Björlingmuséet på Borganäsvägen, tog bilden här nedanför och skrev krönikan ”Mina drömmars stad” om hur Borlänges problem har vuxit i takt med det stora mottagande av migranter från bland annat Somalia, och de enorma kostnader och budgetunderskott som det medför för staden.
För drygt ett år sedan stängdes muséet efter ett beslut i kultur- och fritidsnämnden. Dålig ekonomi och vikande besökssiffror uppges ligga bakom beslutet. Under 2000-talet har besökssiffrorna halverats. Kostnaden för att driva museet är cirka en miljon kronor per år. En struntsumma i en kommunal budget.
Ingen blir profet i sin egen stad eller sitt eget land. Inte ens en världsberömd tenor anses värd ett litet muséum. Men frågan om muséets stängning går djupare än så. Det svenska kulturarvet har nedvärderats och förnekats ända sedan 1960-talet, samtidigt som invandrad kultur har prioriterats och glorifierats.
Det är pizza och kebab kontra ärtsoppa med fläsk.
Det är minnet av en svensk världstenor kontra försörjningsstöd till somaliska analfabeter och andra som inte kan försörja sig själva.
Borlänge är en av många socialdemokratiskt styrda kommuner som har tagit emot stora grupper utomeuropeiska invandrare. Den största gruppen, mer än 3 500 personer, kommer från Somalia. En undersökning som kommunen gjorde 2008 visade att mer än hälften av de nyanlända somalierna, 53 procent, är analfabeter.
Bostadsområdet Tjärna ängar, som domineras av somalier, är av polisen klassat som riskområde där ”läget anses vara alarmerande”.
Ungefär samtidigt som jag besökte Borlänge för sannolikt sista gången diskuterade kommunstyrelsens finansutskott de ekonomiska konsekvenserna, de skenande budgetunderskotten när det plötsligt bor något tusental analfabeter i kommunen, av vilka de flesta måste försörjas på livstid av Borlängeborna. Man beräknade att det fanns omkring 600 somalier som väntade på att få återförenas med sina familjer i Borlänge och diskuterade DNA-testning för att fastställa släktskap.
De kommunala protokollen berättar om generösa bidrag till olika invandrarföreningar. Vid Kulturnämndens sammanträde den 24 januari 2017 beslutar nämnden att godkänna den nybildade Somalo Folkdans Klubb, som uppger sig ha som mål att ”utveckla och utöva somalisk dans och teater med syftet att stärka kulturutövandet hos somalier i Sverige. Föreningen vill också visa den rika tradition av dans och poesi som finns i den somaliska kulturen.”
Videon visar vad som ser ut ungefär som discodans – men varför ska människor ha betalt av kommunens skattebetalare för att roa sig?
Kulturnämnden beslutade också 2017 att installera ett konstverk med namnet ”Mirakel” vid Tjärna ängar. Miraklet har dock ännu inte inträffat, åtminstone inte enligt Lina Makbouls och SVT Uppdrag Gransknings reportage från Tjärna ängar den 26 januari.
Den 20 juni 2017 beslutade kulturnämnden att godkänna Galmudug kulturcenter i Borlänge, som har som ändamål bland annat att:
– Arbeta med integration för somalier i Borlänge
– Värna om somaliska seder och bruk, poesi och litteratur
– Arbeta för somaliers rättigheter i Borlänge
– Arbeta för god folkhälsa genom till exempel olika sportaktiviteter
– Att verka för kvinnors, barns och ungdomars intressen, samt modersmålsutveckling
– Att arbeta mot analfabetism
Det går med andra ord framåt för den somaliska kulturen i Borlänge men kraftigt bakåt för den svenska. Medan kulturarvet efter Jussi Björling ligger inklämt i ett rum på biblioteket engagerar sig människor över hela världen, långt från Borlänge, för att bevara minnena av vår verkligt stora sångstjärna. Men opinionsyttringar från operavärlden och andra beundrare av Jussi Björlings sångkonst har fullständigt nonchalerats av Borlänges ledande politiker.
Nyligen kom ytterligare en påminnelse om den starkt ändrade balansen i uppfattningen om vilken kultur som ska värnas i Sverige. Skribenten och debattören Sandor Herold, 70, dömdes den 8 februari av Malmö tingsrätt för förolämpning av ordföranden i Borlänges kultur- och fritidsnämnd, Maslah Omar. (Mål nr: B 7891-21).
Domen mot Sandor Herold för ”förolämpning” innebär att det är straffbart att framföra kritik mot en politiker. När blev det ett brott för svenska medborgare att kritisera folkvalda politiker? Assistentåklagare Emma Girborn vid Malmö åklagarkammare har lyckats hitta ett guldkorn i brottsbalken:
Förolämpning, 5 kap 3 § 1 st brottsbalken och 29 kap 2 § 7 p brottsbalken.
Antalet rättsfall från NJA (Nytt juridiskt arkiv, Högsta domstolen) vad gäller förolämpning är extremt litet. Ännu egendomligare än själva domen mot Sandor Herold är det faktum att anmälaren Göran Forsling, 79, sitter i styrelsen för Jussi Björling-sällskapet. Han belönades med stadens kulturpris 2011 och skulle kunna förväntas stå på Jussi Björlings och Jussi Björling-muséets sida istället för att solidarisera sig med en kulturnämndsordförande som har hållit i den kulturella sopkvasten.
Hur fick Göran Forsling kännedom om Sandor Herolds mail till Maslah Omar Ahmed? E-post är ju personlig. Att Forsling fått tillgång till Maslah Omars e-post och har valt att polisanmäla avsändaren Sandor Herold tyder på att Forsling och Maslah Omar står i nära kontakt med varandra. Göran Forsling valde sedan att ställa sig på Maslah Omars sida och anmäla Sandor Herold till polismyndigheten för ”Hets mot folkgrupp”.
Forsling framhåller att han gjorde sin polisanmälan som privatperson, inte som styrelseledamot i Jussi Björling-sällskapet. Vad är skillnaden? Forsling ställer sig i vilket fall som helst på politikernas sida, just de politiker som har beslutat att stänga Jussi Björling-muséet.
I mailet till Maslah Omar skriver Sandor Herold bland annat:
”Men jag blir heligt förbannad när det i texten framgår att den politiskt ansvarige för beslutet är en solbränd gentleman från Somalia som heter Maslah Omar /…/
Som somalier så passar han säkerligen väldigt bra in som ordförande i fritidsnämnden, eftersom han säkerligen som så många andra somalier som berikat vårt land haft en fritid som varat ända från den första dagen man beträdde svensk mark fram till dagens datum. Men som ordförande för kulturnämnden betvivlar jag att han passar när man betänker vilken våldbejakande banan och kat-tuggande kultur i Somalia han kommer från.”
Kanske inte de mest välövervägda och nyanserade ordvalen och formuleringarna, som sagt. Men påståenden som är väl underbyggda med fakta och som länge har varit kända om den somaliska invandringen. Redan 2007 publicerade Göteborgs-Posten en faktaspäckad artikelserie av Christer Lövkvist om stora problem i den somaliska diasporan.
Författaren Per Brinkemo har specialstuderat den somaliska gruppen och gav 2014 ut boken ”Mellan klan och stat” med mängder av exempel på kulturella frontalkollisioner när den klanbaserade somaliska kulturen möter den i hög grad individbaserade svenska kulturen. Omkring 50 000 somalier lever nu i Sverige.
Somalierna skiljer ut sig från samtliga andra invandrargrupper genom att vara de som klarar sig allra sämst i Sverige. De har den lägsta utbildningen, den högsta arbetslösheten, de lägsta inkomsterna, det största socialbidragsberoendet, de sämsta skolbetygen och den mest misslyckade integrationen av alla. Brottsligheten i gruppen är hög.
Mellan 20 och 60 procent av de somaliska männen tuggar drogen kat, enligt SCB-statistik från Örebro, som har en stor somalisk befolkning, och missbruket leder till ännu större utslagning. Svårigheten att komma ut på arbetsmarknaden är direkt relaterad till utbildningsnivå. Även där intar somalierna sistaplatsen. Bara 10 procent av dem har eftergymnasial utbildning. Mer än 60 procent är analfabeter. Bland kvinnorna är andelen ännu högre.
Malmö tingsrätt skriver i domen:
”Sandor Herold har förolämpat Maslah Omar Ahmed genom att skicka e-post innehållande beskyllningar och nedsättande uttalanden. Förolämpningen var sådan att den kunde förväntas kränka Maslah Omar Ahmeds självkänsla eller värdighet.
Sandor Herold begick gärningen med uppsåt.”
Att återge väl kända fakta kallas alltså numera ”beskyllningar” och ”nedsättande uttalanden” och kan leda till en dom för förolämpning.
Detta är de små stegens tyranni. Det här är ett av de många små steg som garanterat leder till åsiktstyranni, och så ska vi inte ha det i en demokrati där yttrandefrihet står inskriven i grundlagen.
Det är också ett steg som i förlängningen innebär att vi ger upp vårt svenska kulturarv, låter det glida oss ur händerna genom att böja oss och ge fritt spelrum för invandrade särintressen.
Vad hände med begreppet integration?
Allt beror på vad vi vill värna om, var vi har vår svenska förankring och solidaritet.
Jussi Björling eller somalisk folkdans?
——————————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 