Det största hotet mot sexuella minoriteter är islam

Titta på den här bilden! Vad är det partiledarna i sjuklövern håller  på med?

I samband med årets Pridevecka var partiledarna i sjuklövern inbjudna av vänsterextrema och kulturmarxistiska RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) till ett jippo i Kulturhuset i Stockholm. Givetvis kom de samfällt, som skjutna ur en kanon. För att tacka nej till att ställa upp i Pridejippon måste man ha av media godtagbara skäl som dubbelsidig malaria, minst.

Att lida av opportunism och grav omdömeslöshet går däremot alldeles utmärkt. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var inbjudna. En leksakselefant hade av arrangörerna utsetts att företräda SD, vilket både arrangörerna och publiken tyckte var fantastiskt påhittigt och roligt.

Medvetenheten om att det största hotet mot sexuella minoriteter är islam är obefintlig, både hos politikerna och inom HBTQ-rörelsen.

Under den så kallade ”debatten” fick partiledarna ta ställning till den för Sveriges utveckling fullkomligt avgörande frågan huruvida ”Håriga ben är kvinnligt”.

Statsminister Stefan Löfven (s) gjorde ett klargörande uttalande på hög intellektuell nivå:

”En del kvinnor tycker om att inte ha hår på benen och andra tycker om att ha det. Kvinnligheten sitter inte i det.”

Partiledarna fick även svara på ja- och nej-frågor genom att vifta med pride-flaggor. När påståendet ”SD är ett homofobt parti som vi inte kommer att samarbeta med” gjordes viftade alla partiledare lydigt med sina flaggor.

De här lögnhalsarna, integritets- och omdömeslösa pajasarna gör alltså anspråk på att styra vårt land. Ge dem semester på livstid i valet den 9 september!

Deras ansträngningar handlar inte för 5 öre om Sveriges och svenska folkets bästa. Det handlar inte ens om omtanke om dem de påstår sig vara jättetoleranta för och sluta till sin barm – sexuella minoriteter i RFSL:s kulturmarxistiska yttre träskmarker.

Det handlar helt och hållet om partiledarnas eget bästa, om egennytta förklädd till (sken)tolerans. Om hänsynslös egoism med enda syfte att klänga sig kvar vid den politiska makten – och pengarna.

Det handlar om att vara medias lydiga ögontjänare, så att man inte blir uthängd och skinnflådd i offentligheten. Det är journalisterna som sätter agendan, som står med piskan beredd i bakgrunden, och politikerna låter sig styras som strykrädda hundar.

Det handlar om total brist på integritet och moral. Hur bär sig de här politikerna åt för att inte spy på sig själva? De förnedrar sig själva, de förnedrar oss andra. De förråder både oss och sig själva varenda dag, och de har inte ens förstånd att äcklas över sig själva, än mindre hoppa av lögnkarusellen och börja leva ett hederligt liv.

Journalisten Jens Ganman förklarar politikernas agerande i ett diagram. Som vanligt fungerar politikerna som perfekta valarbetare åt SD – samtidigt som de heligt bedyrar att de ALDRIG NÅGONSIN kommer att samarbeta med partiet.

Som om de hade ett val.

Prideveckan och dess kulmen, Prideparaden, var från början uttryck för frigörelse bland landets homo- och bisexuella, en kamp för rättigheter som heterosexuella ser som självklara, till exempel rätten att gifta sig med den man älskar och möjligheten (inte rätten, för den avgör myndigheterna i barnets hemland) att adoptera barn.

Det fanns verkligen fördomar och ett förtryck att kämpa mot. Fram till 1934 var utövande av homosexualitet ett brott, och homosexuella samlag i Sverige kunde bestraffas med straffarbete i högst två år. Tio år senare, 1944, avkriminaliserades homosexuella handlingar.

Men homosexualitet betraktades som en psykisk sjukdom ända fram till 1979.  Barbro Westerholm, född 1933, liberal riksdagsledamot och på 1970-talet generaldirektör på Socialstyrelsen, hade ett avgörande inflytande på att sjukdomsstämpeln avskaffades 1979.

I dag har homosexuella i Sverige samma rättigheter som andra har, inklusive rätten att ingå samkönat äktenskap (från 2009), i kyrkan om så önskas. Ensamstående kvinnor har rätt till statlig insemination, och utbudet av bidrag till ensamstående mödrar är stort. Mannen-fadern är avskaffad, han behövs inte längre. Han har ersatts med Staten som allas vår allsmäktige Fader.

Under samma tid som rättigheterna för sexuella minoriteter har jämställts med heterosexuellas rättigheter har HBTQ-rörelsen floppat och urartat totalt, blivit alltmer vänsterextrem och en tydlig stöttepelare i identitetspolitiken, som är en postmarxistisk inriktning med utplånandet av kärnfamiljen som ett av sina främsta mål. Ett annat mål är att upplösa de kristna värden som starkt har präglat Europa.

När det inte finns fler rättigheter kvar att erövra – vad återstår då mer än att förfalla i dekadens, vulgaritet och perversitet? Prideveckan, Stockholm Pride, Europride och allt vad de heter är årliga uppvisningar av de här fenomenen. De är övergrepp på det allra mest privata, vår sexualitet. De är utslag av en exhibitionism som inte är frisk i ett samhälle som inte heller är friskt.

Betrakta bilden nedanför och reflektera över vad det innebär för små barn att se sadomasochistiskt våld utövas framför ögonen! Hur kommer det att påverka barnets uppfattning om sexualitet?

Den lilla flickan som står längst fram, hur ska hon kunna förstå det hon ser?

Är det här vad svenska folket vill ha? Självklart vill inte folkmajoriteten det. Men vi lever i identitetspolitikens minoritetsdiktatur, och många låter sig lockas utan att begripa vad de sanktionerar.

Jag funderar över vad det är för föräldrar och andra vuxna som anser det lämpligt att utsätta barn för sådana här perversiteter. Var finns omdömet och eftertanken? Hindrar deras egen sensationshunger och sugenhet på sexuella kickar dem från att förstå och leva sig in i barnets situation?

Ja, uppenbarligen. Jag tänker på en grupp rastlösa och uttråkade människor som aldrig har lyckats skapa ett innehåll i sina liv och därför regelbundet behöver bränsletillförsel i form av jippon, distraktioner och ”händelser”, som en bil behöver bensin.

När jag tänkt den tanken hittar jag professor Karl-Olov Arnstbergs senaste krönika på bloggen Invandring och mörkläggning. Rubriken är ”Befrielsen”. Han skriver:

”Detta är befrielsens första stadium. Man får bröd till skänks, vilket är en flykt från livets realitet, att maten måste förtjänas genom hårt arbete. Man får ha kul några timmar. Skådespelet får folk att glömma att ”life’s a piece of shit”.

”Bröd och skådespel” var känt redan på romartiden när det romerska imperiet erbjöd folk gladiatorspel för att de skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera. Det är förbluffande att inte fler genomskådar det.

Inte ens överbefälhavare Micael Bydén kan stå emot. Han skulle antagligen bli halshuggen i media om han försökte, men lite stake kan man ändå vänta sig av en överbefälhavare. Samtidigt som försvaret är katastrofalt underdimensionerat och inte klarar att försvara Sverige mer än en vecka låter sig överbefälhavaren lånas till att delta i Prideparaden med groteskt regnbågsmålade ansikten under slagordet: ”We don’t always march straight” (vi marscherar inte alltid rakt). 

Överbefälhavaren valde också att framföra en låt av Elvis Presley: ”Suspicious Minds”. Är det någon som känner sig tryggare med landets försvar?

Jag har flera homosexuella vänner som betraktar HBTQ-rörelsens extremism och den vulgära exhibitionismen i Pride med lika mycket avsmak som jag. De är högst vanliga människor som inte ser någon anledning att pracka sina privata sexuella preferenser på andra människor. De vill bara leva tillsammans med sin partner i lugn och ro; alldeles vanliga liv med arbete, trädgårdsodling, matlagning, läsning, samtal och umgänge med goda vänner.

En av dem skriver i ett mail:

”Vi kan inte identifiera oss med HBTQ-rörelsen. Vad hjälper detta unga homosexuella som söker efter sin identitet och en bärande relation?”

Det vänsteraktivisterna i HBTQ-rörelsen och Pride fullständigt missar i sin oerhörda naivitet och självupptagenhet är sin största och farligaste fiende, det verkliga hotet mot dem. Vanliga människors attityder mot sexuella avvikelser är inget hot i Sverige.

Det verkliga hotet heter islam, och det växer exponentiellt i takt med invandringen från muslimska länder. I länder som Iran bestraffas homosexualitet med döden, och homosexuella hängs i lyktstolparna eller knuffas ner från högt belägna tak mot en säker död.

Istället för att torgföra och ägna sig åt motbjudande och vulgär exploatering av det mest privata området av oss själva – vår sexualitet – har de sexuella minoriteterna en verklig kamp att utkämpa, kampen mot islam. Den har inte nått speciellt stora framgångar under de senaste 1 400 åren. Desto större anledning att inte vänta en minut till – spotta i nävarna och sätt igång!

Lycka till!