Kriget mot familjen och den vite mannen – när började det? På själva julafton 1965 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av feministen Barbro Backberger (1932-1999) som var ett rasande angrepp på vad hon kallade ”Den heliga familjen”.
Artikeln blev startsignalen (en av dem, det fanns fler) för 1960- och 70-talens vänsterfeministiska nedmontering av grundstenen i samhället – kärnfamiljen.
En förstörelseprocess som sedan har fortsatt och resulterat i både den förvirrade och dogmatiska identitetspolitik vi ser i dag och det paradoxala välkomnandet av den mest ojämställda och kvinnoförtryckande ideologi som existerar, islam.
Barbro Backbergers artikel publicerades av Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, maoisten Olof Lagercrantz (1911-2002), och det var ingen slump att den publicerades just på julafton. Barbro Backberger och andra vänsterfeminister ville krossa allt som de såg som ”borgerligt”, och Olof Lagercrantz drevs av samma oresonliga avsky för kärnfamiljen, trots att han själv levde i en sådan.
Jag arbetade på tidningen 1970-1992 (dock inte på kulturredaktionen) och vågar påstå att Lagercrantz njöt i fulla drag när han kunde publicera det här generalangreppet på familjen, och detta på årets största familjedag.
Han kom själv från en höggradigt dysfunktionell borgerlig familj, präglad av självmord och psykisk sjukdom, skildrat i den självbiografiska boken ”Min första krets” (1982). I Mikael Timms radiodokumentär, sänd 2011 till 100-årsminnet av Lagercrantz’ födelse, hörs en man vars övertydliga diktion och öppna a:n tydligt vittnar om hans överklassursprung. På redaktionen bar han alltid kraglös Maokavaj, välstruken skjorta och en pimpinett fluga knuten i halsen.
”Den heliga familjen” var inte bara en enstaka artikel. Den blev startsignalen, en av flera, för 1960- och 70-talens vänsterfeministiska nedmontering av grundstenen i samhället – kärnfamiljen – som sedan har fortsatt och resulterat i genusdogmatik, vithetsstudier, universitetsstrider om transsexuella pronomen, identitetsförvirring och påståenden om att könet är en social konstruktion.
I artikeln utvecklar Barbro Backberger sin kommunistiska och extremfeministiska samhällssyn. Hon kan inte se familjen som en av evolutionen utvecklad struktur för överlevnad utan klär den i marxistiska termer av klass och kallar den ”utpressningsinstitut” och ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle”.
När du läser hennes artikel kan du reflektera över hur hennes åsikter från 1965 stämmer med Sverige av i dag. Blev det som Barbro Backberger ville?
Den heliga familjen
av Barbro Backberger
I juletid, när allt sägs vara frid på jorden, rasar den sociala lusten som allra vildast. Familjen heter det cykloncentrum som stormarna utgår ifrån. Julgransfoten och släktingarna tas fram och monteras upp. Storstädningen sätter in på alla fronter: skräpigt bohag stuvas in i garderoberna, och skräpiga människor förvisas utanför dörren över helgen.
Hur skall man kunna vara god och glad och koppla av effektivt i sin ombonade idyll om man är tvungen att ha en massa misslyckade, udda och olyckliga individer inför sina ögon? Julen är familjelivet som last.
Den sexuella lusten har anklagats för mycket ont. Den sociala lusten däremot åtnjuter ett oförtjänt gott rykte, trots att den har mycket mera elände på sitt samvete. Människans socialdrift, det vill säga hennes behov att dels vara lik andra och dels det därmed förknippade behovet att hata, förfölja och stöta bort dem som inte vill eller inte lyckas vara det, har förorsakat häxförföljelser, negerlynchningar, judeutrotning. Varje minut händer att någon förtalas av eller stöts ut från den grupp han tillhör, därför att gruppen har funnit att han har en avvikande, otillåten egenskap – ett lyte, en psykisk sjukdom, en sexuell avvikelse, exklusiva ambitioner eller inga ambitioner alls.
Familjen är vår klart intolerantaste grupp. Trots detta betraktas den som sakrosankt. Den är en föråldrad institution, och våra attityder till den är likaledes förlegade. Vår typ av familj är en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle.
Den består mestadels av två generationer med klart utformade roller för medlemmarna: mannen-familjeförsörjaren, hustrun-hemmafrun samt barnen. Dess utformning bygger på en rad yttre förutsättningar, som knappast längre existerar: det omgivande samhället är fientligt eller likgiltigt till den grad att gruppen för att överleva måste hålla ihop. Hustrun är beroende av mannen ekonomiskt (därför att äktenskapet är hennes enda utväg till försörjning), statusmässigt (bara äktenskapet kan ge henne socialt anseende) och sexuellt (eftersom hon kan bli med barn, måste hennes sexuella relationer regleras juridiskt för att skydda henne mot männens godtycke).
Det enda som med stor sannolikhet kan fastslås om människans behov av kontakt med andra individer är att hon är en gruppvarelse, som reagerar med ångest och ineffektivitet om hon isoleras. Men steget från en sådan visshet till uppfattningen att vår speciella familjegrupp är den hart när allena saliggörande är förvisso långt. Familjens utformning och funktioner varierar också från epok till epok, från kultur till kultur. Ändå talar människor aningslöst om äktenskap, monogami och föräldraskap under våra speciella former som ”det enda naturliga”. Familjelivet betraktas som ett socialt och moraliskt axiom i stället för vad det är – en typ av gruppbildning i ett visst socialt system.
Utifrån den axiomatiskt höga värderingen av familjen graderas mänskligt beteende. En viss typ av människor gynnas och värderas högt, nämligen den föga rörliga, som inte är i behov av spänning, omväxling och äventyr. En sådan individ är naturligtvis inte vare sig mer eller mindre värd än en mera lättrörlig och fantasifull. Men ändå premieras den förre, och hans/hennes egenskaper haussas upp med en rad övertalningsdefinitioner: han är ”mogen”, ”vuxen”, ”normal”, ”kapabel till djup känslokontakt och ansvar” och så vidare.
En människa som sitter i samma position på samma stol livet igenom behöver inte vara överlägsen den som byter uppehållsort flera gånger. Den förres stabilitet kan bero på torftighet, tröghet och fantasilöshet. Ytterligare: den djupt familjerotade individen behöver inte vara speciellt mogen och självständig. Hans behov av ordning, trygghet och juridiskt sanktionerad bindning till en eller flera människor kan vara symtom på ångest och otrygghet samt ett behov att överkompensera detta med en vidlyftig yttre apparat, som övertygar en om att man ägs och äger.
Att äktenskapet främst är ett sexuellt ägandeförhållande framgår av lagstiftningen: den enda handling som leder till snabbskilsmässa är sexuell otrohet.
Ingen tycks någonsin ha vågat formulera tanken att man kan vara patologiskt monogam likaväl som patologiskt polygam. Den patologiska monogamins alla manifestationer tillåts – anses nästan lovvärda! – att florera ohöljt inom familjen i form av svartsjuka och krav på hysteriskt ägande både mellan makar och mellan föräldrar och barn.
Kraven på hur man skall bilda familj är ytterst rigorösa: tillåten och gillad är bara den heterosexuella så kallade fullständiga familjen med far + mor + ett eller flera barn, helst biologisk avkomma till båda av dem och av samma ras och hudfärg som de. Uppfyller familjen dessa godtyckliga krav, tillåts vilka brutaliteter som helst inom den.
En familj som avviker från dessa normer är utsatt för en helt annan kontroll från samhället och allmänna opinionen. En ensam förälder, han eller hon må vara så duktig, välanpassad och känslomässigt utvecklad som är möjligt, är skyldig att ha en barnavårdsman som kontrollerar hur han/hon sköter barnet. Finns det däremot två föräldrar, och de kan vara så gott som obegränsat avsigkomna och psykopatiska, föreligger ingen skyldighet i den vägen.
Den heterosexuella familjen – även utan barn – går före alla andra kategorier i bostadskön. Andra människor som har behov av att bo tillsammans kan inte tävla med dem då det gäller illusorisk angelägenhetsgrad – inte de två vännerna, inte det homosexuella paret. Det underförstådda skälet är givetvis att det heterosexuella paret förväntas skaffa sig barn, vilket är sakrosankt.
Detta är en eftersläpande värdering från en tid då barnadödligheten var stor och människors värde mättes med och människors chans att överleva var beroende av att de satte flera barn till världen. Med det nuvarande överbefolkningsproblemet för ögonen borde vi äntligen bli medvetna om att driften att ligga med varann är ganska beskedlig och ofarlig. Det är driften att sätta ytterligare barn till världen som för närvarande utgör faran och bör regleras.
Den av lag och allmän opinion sanktionerade familjen fungerar som ett perfekt utpressningsinstitut gentemot sina medlemmar. I flera avseenden. En viktig faktor är att den kristna stämningen starkt dröjer kvar och pustar ut sin ångest i det slutna familjerummet. Inte mindre än två av moselagens bud reglerar förhållandena inom familjen, det andra: ”Hedra din fader och din moder” samt det sjätte: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”. Generation efter generation århundraden igenom i hela vår kulturkrets har indoktrinerats med dessa budord. Deras krav har till slut blivit en andra ”natur” hos de flesta människor. Till innehållet är de befängda och farliga. ”Hedra din fader och din moder”, lyder uppmaningen, följd av det förtäckta hotet: ”för att det må gå dig väl”.
Det befängda ligger givetvis i att föräldrar skall hedras framför andra människor hur oansvarigt och knölaktigt de än beter sig. Budets utformning ger direkt upphov till skuld- och skräckkänslor inför reaktioner av protest, uppror och avståndstagande, de må vara hur berättigade som helst. Det sjätte budet har inristat uppfattningen om monogami som moraliskt förmer än polygami och lägger hyende under människors hysteriska ägandekrav på varandra.
Familjelivet är i stor utsträckning baserat just på ägandebegreppet, vilket medför svartsjuka, misstänksamhet och allmän brist på generositet.
Äkta makar bevakar varann, är ogina inför varandras intressen, vänskaps- och kärleksupplevelser. Föräldrar klamrar sig fast vid sina barn, hindrar dem att orientera sig ut mot livet, mot kamrater och egna intressen. Barnen använder sina föräldrars skräck att mista dem till ekonomisk utpressning.
Tillståndet förvärras av att gruppen är hopsatt av personer som man i stor utsträckning inte själv valt, men som man tvingas att tillbringa en stor del av livet med, av att gruppen är så liten, så avskild från andra grupper och att nötningen på medlemmarna blir så enorm. Det jäsande innehållet i familjeburken camoufleras nödtorftigt genom att en stor och som man hoppas allt försonande etikett klistras utanpå: KÄRLEK OCH GEMENSKAP.
Bristen på insyn i familjegruppen är helt enastående jämfört med vad andra grupper och institutioner inom samhället är utsatta för. Detta leder till egenartade och ibland katastrofala konsekvenser: många familjer fungerar till exempel enligt en auktoritär modell, där barn uppfostras på ett sätt som går stick i stäv mot samhällets demokratiska ideologi.
Anna-Lisa Kälvesten-Gustav Jonssons undersökning ”222 stockholmspojkar” utvisar att 65 procent av de intervjuade föräldraparen anslöt sig till ett auktoritärt uppfostringssystem. Att ett motsatsförhållande mellan hemmets och t ex skolans attityd mot barnen förorsakar svårigheter dokumenteras i en undersökning, gjord av Joachim Israel. Där framgår att de elever som kommer ur hem med stränga uppfostringsprinciper förorsakar disciplinsvårigheter när de konfronteras med lärare som har ett demokratiskt uppfostringsideal.
Medlemmarna i en aktiv och glad familj med sammanhållning inåt och kontakter utåt kan utvecklas till starka och positiva människor. Men i familjegruppens avskildhet kan också människor ostört driva varandra allt längre neråt i en förvärrad spiral av ängslan, defaitism, paranoia och asocialitet. Barnens totalt utlämnade och rättslösa situation är dock det starkaste argumentet mot den slutna familjegruppen.
Dödsmisshandelsfallen exemplifierar detta. Lagens formuleringar är antingen tveksamma eller fattas helt. Samhället har knappast någon möjlighet att ingripa, också om man vet att psykisk och fysisk misshandel pågår. Ett litet barn som kommer in på sjukhus med blåmärken, kontusioner och så vidare, och som man misstänker vara utsatt för misshandel från föräldrarnas sida, lämnas tillbaka till samma föräldrar så fort det hämtat sig för att ånyo utsättas för risken av livsfarlig behandling, såvida inte bevisningen mot föräldrarna är fullkomligt överväldigande.
Familjen är vår allra mest riskabla institution. Men människor varnas inte för den. Inte heller undervisas de om vilket företag familjelivet är.
I den nuvarande läroplanen för grundskolan finns visserligen föreskrifter om hur familjekunskap bör bedrivas. Men läroböckerna i ämnet är få. Lärare med adekvat utbildning finns knappast. Undervisningen i familjekunskap bedrivs till exempel av lärare med kombinationen svenska-historia i sin examen eller av lärare som utexaminerats från fackskolor för huslig ekonomi. Äktenskapet omnämns allmänt i uppvärderande ordalag. Unga människor föses av romantiska konventioner och bristande kunskap in i familjen. Vi har aldrig haft en så låg genomsnittsålder för äktenskapets ingående som nu.
Att ett så högt antal unga äktenskap kapsejsar efter några år är inte egendomligt. Innan ungdomar gifter sig har de ofta levt i stora kamratgrupper, baserade på utbildningsinriktning och intressen. De har kanske fritt oscillerat mellan hemland och utland. Många upplever inte några gränser mellan socialgrupper, nationer och raser. Det är ett i god mening modernt sätt att leva. Men i och med att de ingår äktenskap råkar ungdomarna in i det färdigbildade samhällets ryssja med statiska ideal, där modellen för lycka och anpassning är det avskilda familjelivet i radhuset eller förortslägenheten.
Det lyckligt diffusa kollektivlivet går inte att praktiskt förverkliga längre när mannen arbetar inne i stadscentrum och hustru och barn förvaras en hel eller halv timmes väg bort i periferin. Städerna planeras i innevarande stund av personer med den patriarkaliska familjesituationen som enda modell för samlevnad. Därmed låses utvecklingen för åtminstone sjuttio år framåt, det vill säga så länge som de nybyggda husen kommer att stå.
Uppluckringen av de gamla rollerna inom familjen samt det faktum att familjeinstitutionen i sin nuvarande form inte behövs måste få påverka samhällsplaneringen, vilket i sin tur kan påskynda att isoleringen innanför och utanför familjegruppernas murar hävs.
Kategorihusbyggandet bör försvinna. Kollektivhus bör byggas så att all segregation så långt som möjligt försvinner. Daghem och förskolor bör byggas ut så att barnen inte är utlämnade åt föräldrarnas dåliga humör och inte föräldrarna åt frestelsen att avreagera sig på barnen.
Uppvärderingen av en samlevnadsform på andras bekostnad bör kraftigt motarbetas. Familjens funktion av utpressningsinstitut berör ju inte bara individerna inom gruppen utan också alla dem som av olika skäl står utanför: dem som inte står ut där eller dem som blivit utslängda.
Hur har alla dessa det just nu? Alla gamla ungkarlar? Alla frånskilda? Invånarna på svenska botten? Interner i fängelser, mentalsjukhus och alkoholistanstalter? För dem finns fortfarande ingen plats i härbärget.
Nästa artikel:
Halvseklet som förändrade allt
I en kommande artikel tar jag upp några av konsekvenserna av den feministiska debatten under de 54 år som gått sedan Barbro Backbergers text publicerades.
Feministerna har gett upp det de har uppnått och backar tillbaka till 600-talet när de välkomnar jordens mest kvinnoförtryckande ideologi, islam, i Sverige.
I dag kan en svensk kvinna skaffa barn med staten, utan att någon man är inblandad i barnets tillkomst, uppfostran eller försörjning. Mannens roll som far och försörjare har övertagits av staten.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 