Vitt privilegium, del 3. Sökandet efter ett bortadopterat barn

Två decennier in på 2000-talet ses rätten till fri abort som en självklarhet. Trots tillgång till säkra och billiga preventivmedel gör varje år mellan 35 000 och 40 000 kvinnor abort i Sverige.

När någonting ses som självklart, tas för givet och ibland missbrukas, är nästa steg att glömma de villkor som har präglat kvinnors liv – men även mäns – i generationerna före oss. Ända fram till mitten av 1960-talet, när de första p-pillren kom, var kvinnor slavar under sin fruktsamhet. Illegala köksbordsaborter och änglamakerskor är en del av vår historia.

Änglamakerskor var kvinnor som mot betalning tog livet av oönskade spädbarn. Den sista änglamakerskan som blev dömd till döden, Hilda Nilsson, dömdes 1917 av Helsingborgs rådhusrätt för mord på åtta barn. Hennes metod att mörda barnen var fruktansvärd.

*Änglamakerskan Hilda Nilssons mordredskap: en zinkbalja, en tvättbräda och en kolhink.*

Hon lade barnet i en tvättbalja med vatten och placerade en tvättbräda som lock med en kolhink som tyngd ovanpå. Sedan lämnade hon rummet. När hon återvände ett par timmar senare var barnet dött.

1938 fick Sverige sin första abortlag. Men för att beviljas abort krävdes flera läkarintyg, och skälen var få och rigorösa:

Medicinska skäl, till exempel om den gravida kvinnan var sjuk och graviditeten innebar allvarliga risker för hennes hälsa.

Humanitära skäl, till exempel efter en våldtäkt.

Rashygieniska skäl, utifrån dåtidens idé om att det var viktigt att förbättra befolkningens ”genetiska kvalitet”.

Om en kvinna blev oönskat gravid och inte ville eller kunde ta hand om sitt barn återstod bara att adoptera bort det. Lagen om fri abort trädde i kraft 1975. Det här är två berättelser om kvinnors liv och villkor för inte mycket mer än ett halvsekel sedan – att ställa mot dagens identitetspolitiska floskler om ”vitt privilegium”.

Vilka privilegier hade kvinnor innan de hade möjlighet att kontrollera sin fruktsamhet? Ofta födde de 10-12 barn, och det var vanligt att flera av barnen dog i späd ålder. Det ligger bara ett par generationer tillbaka i tiden. Så nära – och så långt borta.

*Hon vet inte vem som är far till barnet och bestämmer sig för att adoptera bort det.*

Det är tidigt 1950-tal. Min familj och jag bor i Östersund. Jag är fem, sex år gammal.

Kvinnan som den här berättelsen handlar om är bonddotter från en liten by på den jämtländska landsbygden. Som så många andra har hon flyttat till stan för att få arbete. För att hon vill komma hemifrån, för att hon vill vara fri, för att staden erbjuder så många fler möjligheter än den lilla byn.

Hennes föräldrar har gett henne det ståtliga namnet Hedvig Eleonora, men hon kallas aldrig något annat än Lillan. Lillan arbetar på kontor. Hon är några och 20 år gammal, har ett smittande skratt och ett flygande mörkblont hår som dansar kring hennes söta ansikte.

Hur kommer Lillan in i vårt liv? För att bättra på ekonomin hyr mina föräldrar ut husets övervåning. I rummen bor fem pojkar som studerar på Verkstadsskolan, och Lillan hyr köket. Det är ett kök de luxe, ty det är utrustat med balkong.

Lillan är förlovad med en man som heter Gustav. De planerar ett liv tillsammans. Men i samband med att Lillan har utforskat Östersunds nöjesliv har hon varit otrogen, och otroheten har fått följder. Nu är hon gravid, och hon vet inte vem som är far till barnet, om det är Gustav eller den andre mannen.

Vad ska hon ta sig till? Vad ska Gustav säga? Vad ska hennes föräldrar hemma i byn säga? Lillan bestämmer sig för att adoptera bort barnet. Min mamma väntar barn ungefär samtidigt och försöker prata med henne. Det ordnar sig nog, säger mamma. Men Lillan har fattat sitt beslut. Att få barn utanför äktenskapet är ett ohjälpligt socialt stigma på 1950-talet. Att leva som ensam mor är så nära omöjligt man kan komma.

En kväll berättar Lillan alltihop för Gustav. Otroheten. Graviditeten. Allting. Han säger att han älskar henne, han vill att hon ska behålla barnet. Men Lillan är orubblig. När Gustav inser att hon inte kommer att ändra sitt beslut sliter han i förtvivlan av sig förlovningsringen, kastar den ifrån sig och hoppar från balkongen. Det är bara från andra våningen, så Gustav klarar sig utan allvarliga skador. Men den kvällen tar Lillans och hans förhållande slut.

Jag har klara minnesbilder av Lillan när hon kommer nerför trappan från övervåningen för att dricka kaffe med mamma nere hos oss, i vårt kök. Hon går tungt och ovigt i trappan med sin stora niomånadersmage, men i mina femårsögon är hon vacker som en filmstjärna, och hennes hår dansar kring ansiktet som det alltid gör. Hon skrattar och är glad. Kanske känner hon en befrielse i att ha fattat sitt beslut. Kanske har hon helt enkelt inte förstått hur det kommer att kännas att lämna ifrån sig sitt barn. Hursomhelst ser hon ingen annan utväg.

Mamma besöker Lillan på lasarettet och ser barnet när det är fött. Det är en flicka. Det är en fin flicka, och hon är en kopia av Gustav. Lillan har själv inte velat se sin dotter. Hon står fast vid sitt beslut och lämnar bort flickan för adoption.

Vi flyttar från Östersund till en annan ort. Och ytterligare en annan ort. Åren går. Ibland pratar mamma och pappa om Lillan. De undrar hur hon har det. Men de har ingen kontakt med henne.

Tio år efter att Lillan fött sin dotter står hon plötsligt utanför vår dörr. Det måste ha varit 1960 eller 1961. Sommaren 1959 har hon gift sig med en man från en annan liten jämtländsk by. Trots att vi har flyttat flera gånger, och trots att Internet ännu inte är uppfunnet har Lillan och hennes man lyckats spåra upp mina föräldrar.

Deras ärende är av angelägen art: de försöker få barn men har inte kunnat få några. I förtvivlan och desperation reser de land och rike kring och söker upp alla kontakter de har för att försöka hitta Lillans dotter, som nu är i tioårsåldern. De knackar på alla dörrar, de har ringt oräkneliga telefonsamtal, de har gjort allt som står i deras makt för att hitta flickan, men de stångar sig blodiga mot de sociala myndigheternas sekretess. Namn på adoptivföräldrar lämnas inte ut. De får inte veta var i landet flickan bor. Bor hon i Jämtland? Eller har hon adopterats till någon annan del av landet? De får inga svar.

Mina föräldrar – hennes före detta hyresvärdar – var de som fanns nära Lillan och stöttade henne under den där svåra tiden tio år tidigare. Det var mamma hon pratade med. Det var pappa som rusade ut i snön och tog hand om Gustav när han hoppade från balkongen. Antagligen är det en lättnad för Lillan att träffa dem som fanns nära henne under den svåraste perioden i hennes liv. Spärrarna släpper. I vår soffa lossnar tårar som hon har burit på länge.

När min mamma avlider 2012 lägger mina syskon och jag pussel med vår familjs liv. Vi vill hitta alla bitarna. Jag samlar skärvor och försöker foga ihop dem till en helhet. Lillan är en del av pusslet, hon är en bit av min barndom. Jag gör samma upptäckt som jag tror att många andra som har förlorat nära anhöriga gör: det finns inte längre någon att fråga. När ens föräldrar dör försvinner också den kunskap om familjens och släktens förflutna, allt det ”know how” som de bar och förvaltade i sin minnesbank: vad alla hette, vem som är släkt med vem, vem som gjorde vad när, hur allting hänger ihop. Man sliter sitt hår och förbannar sig själv: varför ställde man inte frågorna medan det fanns någon i livet som kunde svara på dem?

Jag söker efter Lillan. Nu finns Internet. Jag hittar en Hedvig Eleonora, bosatt på en liten ort i Mellansverige. Hon är 84 år. Kan det vara hon? Jag ringer upp henne, berättar vem jag är. För att veta om jag har ringt rätt person frågar jag om hon har bott i Östersund. Det bekräftar hon, men hon har inget minne av att hon hyrde köket på vår övervåning, minns inte namnet på gatan. Hon minns inte mina föräldrar, och hon har inget minne av mig och mina syskon.

Jag berättar att min mamma har dött och att mina syskon och jag försöker samla ihop minnesbilder från de år då vi bodde i Östersund. Självklart säger jag ingenting om det som hände under den tid som Lillan bodde i vårt hus. Lillan vill gärna prata men ber mig ringa en annan dag, helst mitt på dagen när hon är piggast. När vi ska avsluta samtalet säger hon:

”Jag har trängt bort allting från dom där åren.”

Hennes minne är alldeles blankt.

Varför vill jag veta hur det gick för Lillan? För att jag med hela mitt väsen uppfattade hennes tragedi, trots att jag var ett litet barn – eller kanske just därför. För att hon är en skärva som har ristat spår också i mitt liv. Jag har tänkt mycket på henne och undrat många gånger hur hennes liv blev.

Det är enda gången jag pratar med Lillan. Hon ringer inte, och jag har den djupaste respekt för hennes behov av att glömma det hon inte vill minnas. Några år går. Jag tänker på henne ibland. Jag anar att hon inte lever längre. När jag söker hennes namn på nätet finns det inte kvar.

Men jag upptäcker också något annat: hon och hennes man fick två barn, födda 1962 och 1969.

När jag ser det kommer tårarna.

2. Personalens hämnd

*RFSU:s mottagning för sexuell rådgivning i Stockholm.*

Kvinnan i sängen bredvid min stönar av smärta. Vi delar rum på kvinnokliniken, hon och jag. Hennes värkarbete har pågått i många timmar. Hon biter ihop och kvider tyst, och jag önskar att jag kunde hjälpa henne. När smärtorna är fullkomligt outhärdliga ringer hon på klockan och kallar på hjälp från personalen.

Hon är i 30-35-årsåldern, gift och mamma till fyra barn. Ett femte barn orkar hon inte med. Det är 1960-tal. Hon är en av de få som har beviljats abort enligt 1946 års abortlag av medicinska skäl på grund av ”förutsagd svaghet” eller – som det hette i lagen – om kvinnans ”kroppsliga och själsliga krafter skulle bli nedsatta” vid en fortsatt graviditet.

Hon är i fjärde eller femte månaden. Aborten har beviljats av Medicinalstyrelsen efter ingående utredning av läkare och kurator och intyg från två läkare. Hon har fått vända ut och in på sig själv och fått hela sin medicinska och sociala situation utredd på längden och tvären. Utredningen har tagit lång tid, det är därför graviditeten är så långt framskriden. Barnet sparkar i hennes mage.

Min rumsgranne ska föda fram sitt foster i en koksaltsabort, en barbarisk metod som har använts sedan 1930-talet och vid den här tiden är särskilt populär i Skandinavien, trots att den innebär stora risker för kvinnan. Mellan 1955 och 1965 är koksaltsmetoden den vanligaste abortmetoden i Sverige. En koksaltlösning sprutas in i livmodern och dödar fostret. Efter 36-48 timmar föder kvinnan fram det döda fostret. Hur kvinnor upplever förlossningen fysiskt och psykiskt är det ingen som bryr sig om. Allt det där vet jag ingenting om då, på 1960-talet. Jag är ung, och jag befinner mig på kvinnokliniken för att föda mitt första barn.

På samma avdelning blandar man alltså födande kvinnor med kvinnor som ska genomgå abort. Man lägger dem till och med i samma rum. Och det beror inte på platsbrist. Det beror på absolut noll insikt i patienternas känslomässiga behov och en lika nollställd etik.

Jag har ganska många erfarenheter av sjukvården under 1940-60-talen och kan vittna om att det fanns fullfjädrade psykopater i sjukhuspersonalen. Särskilt bland kvinnorna. Det var bittra kvinnor som såg sjuksköterskeyrket som ett kall och hade offrat att bilda egen familj. Barnlösheten smärtade mer ju längre de kom upp i åren, och någon måste de ta ut den på. Små sjuka barnpatienter, till exempel. Eller kvinnor som genomgick abort.

En sköterska svarar på larmet från min rumsgranne. Förvånad ser jag hur hennes säng rullas ut – i korridoren. Där får hon ligga, i allas åsyn, och utan smärtlindring föda fram sitt döda foster. Senare ska jag förstå att det är personalens hämnd. Trots att min medpatient har fått sin abortansökan beviljad enligt gällande lag och har tungt vägande medicinska skäl till abort vill sjukhuspersonalen straffa henne. Att avbryta ett havandeskap anses omoraliskt och förkastligt, oavsett skäl.

I ett inlägg på RFSU:s hemsida bekräftar en barnmorska att det var vanligt att sena aborter utfördes utan smärtlindring. Hon upplevde det under sin tid som barnmorskeelev på en gynekologavdelning 1968. Hon skriver:

”Under min praktik upplevde jag några abortsituationer som var fruktansvärt hemska för kvinnorna. Väntetiderna för att få sin abort beviljad var långa, utredningarna plågsamma då kvinnan skulle framställa sig så svag som möjligt för att få sin abort beviljad.

När hon sedan blev inlagd på sjukhuset var det sällan jag såg att kvinnorna fick någon omvårdnad eller sympati, det låg i luften att de fick skylla sig själva, man gav inte smärtlindring i första taget. Abort var något man skulle lida för.”

(De två berättelserna finns med i min podcast ”Rätten till sin kropp” från 2018).