I takt med att konsekvenserna av sjuklöverns ansvarslösa migrationspolitik blir synliga, och i synnerhet när moderaterna och socialdemokraterna plagierar Sverigedemokraternas politik, är SD:s ”nazistiska rötter” tydligen det enda argument de övriga partierna har kvar för att angripa partiet.
Det var en gång för mycket. Jag har därför ägnat mig åt att gräva en smula och presenterar här ett litet urval av övriga riksdagspartiers rasistiska och nazistiska rötter. Fem av åtta partier har anledning att tala mycket tyst om SD:s rötter och istället begrunda sina egna. I synnerhet gäller det Stefan Löfvens eget parti, socialdemokraterna, och Annie Lööfs nybyggarparti centern, före detta bondeförbundet. Moderater och liberaler har inte heller någon anledning att yvas över sitt förflutna.
Musik: Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Trollflöjten, K 620. Kompositör: W A Mozart (1791). Libretto: Emanuel Schikaneder. Artist: Florence Foster Jenkins (1868-1944).
Ett starkt självförtroende är en ovärderlig tillgång som krockkudde mot de hårda smällar som livet kan bjuda på. Florence Foster Jenkins hade det. Hennes självförtroende var grandiost och bar henne som på en sammetskudde genom livet. Hon var en fullkomligt lycklig människa. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon var tondöv och aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska. Hon sjöng så jämmerligt falskt att hennes toner kunde spräcka kristall.
Med stolthet presenterar jag den första gästskribenten på min blogg. En person som betraktar dagens Sverige ur ett perspektiv 30 år tillbaka i tiden. Året är 1987, och det är ett helt annat Sverige.
Jag tänker mig tillbaka 30 år i tiden.
Till 1987.
Året då ”Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna”.
Tänk.
Om jag detta år hade hållit föredrag.
Om Sverige 2017.
Och jag skulle då ha påstått följande.
Musik: Mallorca. Barcarola, opus 202 (1890). Kompositör: Isaac Albéniz (1860-1909). Artist: Julian Bream.
Mallorca i november. Regnet skvalar oavbrutet, dag efter dag. Inga små försynta duggregn, nej himlen står vidöppen. Efter en lång, het och exceptionellt torr sommar avlöser skyfallen varandra. Det stormar, åskar och blir strömavbrott. Det går inte att gå ut. Jag sitter inregnad på ett iskallt hotellrum och fryser. Det som var tänkt som några dagars avbrott i svenskt novemberrusk blir tvärtom, en längtan hem till värme och vedeldade brasor.
Ett incestuöst konsensusklimat i svenska media och hur en liten klick håller varandra om ryggen.
Hur ohederlig, kränkande och politiskt korrekt journalistik systematiskt belönas.
Att datahackning, åsiktsregistrering och hemfridsbrott hos privatpersoner prisbelönas.
Hur Aftonbladet och Expressen anlitade den vänsterextrema och våldsbejakande Researchgruppen för att kartlägga och hänga ut privatpersoner med obekväma åsikter.
Hur det känns att vara förföljd och trakasserad av journalister och fotografer och veta att de vill skada dig så mycket som möjligt.
Hur Niklas Orrenius gör sig till offer på ett hotellrum i Barcelona, betalt av Dagens Nyheter.
Hur lögner publiceras, får stå oemotsagda – och belönas med journalistpriser.
Facit: Sverige har förlorat minst 15 år på migrationspolitikens område genom att journalister har svikit sitt professionella uppdrag och förföljt invandringskritiker istället för att allsidigt och korrekt skildra politikens konsekvenser för Sverige och svenska folket.
Musik: Sakartvelo Lamazo (Vackra Georgien). საქართველო. Kompositör: Folklig tradition. Artister: Ucha och Gocha Abuladze.
Scenen är ett kök i Tbilisi, Georgien. Det är en smällhet dag sommaren 2014. Kring ett väl genomfestat bord sitter bröderna Ucha, 31, (i blå t-shirt) och Gocha Abuladze, 29, (med bar överkropp närmast till höger om Ucha) och deras vänner. Mannen med gitarren heter Vaska Kezhrishvili.
Den lilla baptistkyrkan i Sutherland Springs, Texas, där 26 personer dödades i en massaker på söndagen
I den värsta masskjutningen hittills i Texas dödade den 26-årige före detta militären Devin Patrick Kelley 26 personer och skadade 20 under söndagsgudstjänsten i en liten baptistkyrka i Sutherland Springs. Han använde ett halvautomatiskt vapen, ett gevär av modellen Ruger AR-556.
Torsdagen den 2 november visade SVT Pontus Mattssons dokumentär ”Tvärvändningen”. Titeln syftar på de restriktioner i invandringspolitiken som regeringen Löfven tvingades införa den 24 november 2015. Det kom 10 000 asylsökande i veckan till Sverige den hösten, och siffran för hela 2015 skulle bli 162 877, varav 35 369 så kallade ”ensamkommande barn”, de flesta vuxna män från Afghanistan.
Föraktet för svaghet och rädslan för styrka är två uråldriga drivkrafter som har funnits hos människan ända sedan människosläktet började utvecklas som art. De är varandras motpoler, men båda handlar om överlevnad. Evolutionen belönar styrka i meningen individens och gruppens anpassning till miljö och sammanhang, ”survival of the fittest”, medan svaghet har varit och fortfarande ses som en icke önskvärd egenskap som hotar artens överlevnad.
Leif Andersons rossliga röst i radion. Den svepande, smekande signaturmelodin. Söndagskvällar klockan 22. Man kände sig tilltalad. Visst är man en ”music lover”.
Under många år var söndagskvällar en absolut helig tidpunkt för mig och tusentals andra radiolyssnare. En timme med underbar musik att se fram emot hela veckan. Timmen innan man somnade, timmen som gjorde att man kunde somna lycklig och sova gott. Leif Anderson (1925-1999) bjöd på kunskap, passion och musikalisk fulländning.
Leif ”Smoke Rings” Anderson
Kan man kombinera passion och musikalisk perfektion? Leif Anderson kunde det. Det gick inte att ta miste på den glödande passion han hyste för musiken från swingerans speciella tidsepok, det vill säga 1930-40-talen. Leif Anderson kunde allt om den, den var hans liv.
Under en hittills oöverträffad tidsperiod på 39 år, 1960-99, ledde han programmet Smoke Rings från Sveriges Radio i Malmö. Han gjorde inte mindre än 1 786 program. Det första sändes den 12 september 1960, och det sista och 1 786:e programmet spelade han in den 14 november 1999, tre dagar före sin död. Därmed slog han Sven Jerrings tidigare radiorekord med Barnens brevlåda och kunde dö lugnt, 74 år gammal.
På sin säregna blandning av malmöitiska uppblandad med engelska ord och uttryck som han plockat upp i jazzvärlden presenterade han noga utvald, mjuk och melodiös jazzmusik av den typ som han själv kallade swing & sweet.
Det var radio när det var som bäst. Det var radio under en lycklig tid när det fortfarande gick att ha ett kärleksförhållande med Sveriges Radio, innan kulturmarxisterna, genusförkunnarna, islamapologeterna och vänsteraktivisterna tog över fullständigt och kärleksförhållandet slutade i bottenlös sorg och besvikelse.
Jag älskade Smoke Rings och spelade in mängder av program på kassettband. Banden finns kvar i ett skåp, och jag kan bara inte göra mig av med dem, fast jag inte längre har någon kassettbandspelare. När Leif Andersons rossliga stämma tystnade sörjde jag länge. I åratal faktiskt.
Smoke Rings började alltid med melodin med samma namn, ”Smoke Rings” spelad av den orkester som utgjorde själva inkarnationen av den amerikanska dansbandseran, The Casa Loma Orchestra under ledning av saxofonisten Glen Gray.
Det var de vita smokingarnas, de glittrande aftonklänningarnas och stiliga frisyrernas tid, och elegans och perfektion var The Casa Loma Orchestras kännetecken. Vi ska ha klart för oss att här handlar det om finlir på högsta nivå. Bandet hade en lång storhetstid på 36 år, från starten 1927 till 1963.
De första fem åren leddes orkestern av violinisten Hank Biagini, men saxofonisten Glen Gray (1900-1963) var redan från början orkesterns ansikte utåt och ”den främste av jämlikar”. Han accepterade dock inte förrän 1937 ställningen som orkesterns ledare och behöll den till sin död 1963.
Orkestern fungerade nämligen som kollektiv och var känd för sin strikta disciplin. Alla bandmedlemmar hade lika stort ansvar för musiken och ekonomin, och musikerna kontrakterades uteslutande på grund av extraordinär musikalisk kompetens. Medlemmar som bröt mot reglerna kunde ställas till svars inför ”styrelsen”, få sina kontrakt brutna och kastas ut ur orkestern.
Undantag gjordes inte ens för Casa Lomas genuint virtuose arrangör Gene Gifford (1908-1970), som inte bara gjorde musikarrangemangen utan dessutom komponerade stora delar av orkesterns repertoar, bland annat deras tema,”Smoke Rings”. Det anses vara Giffords förtjänst att orkesterns ”sound” var så makalöst perfekt och elegant. Men det hjälpte inte. På grund av alkoholproblem köptes han ut 1939.
Den strikta organisationsformen ledde till att orkestern fick en för dansband ovanlig sammanhållning och stabilitet. Flertalet medlemmar stannade kvar under många år, personalbyten var sällsynta.
Leif Andersons musiksmak var selektiv. I hans urval gick det att bakom den tuffa jazzjargongen ana en ömsint man med speciell känsla för tillvarons inneboende vemodiga dimensioner. Han spelade gärna romantiska ballader och känslosamma låtar att dansa tryckare eller hålla handen till, som ”If I had you”, ”After I say I’m sorry”, ”Thanks for the memory” (med en av hans favoriter, Mildred Bailey), ”Dancing in the dawn”, ”My reverie”, ”Dream of you” och ”Kinda lonesome”.
Modern jazz – varmed menas jazz från 1950-talet och framåt – var bannlyst i Smoke Rings. Leif Anderson höll envist fast vid swing- and sweet-eran, och med sin eminenta smak plockade han alltid ut de mest lysande guldkornen.
Carola Kilström, som var programvärd i radions P2 under mer än 30 år, gjorde i slutet av 1990-talet ett oförglömligt program tillsammans med Leif Anderson i serien ”Om ni behagar”. Det var ett gnistrande möte mellan två personligheter och två skilda musikkulturer, den klassiska och jazzen.
Leif Anderson var då svårt märkt av sin lungsjukdom efter för många smoke rings. Men när jag nu, många år efteråt, talar med Carola Kilström (snart 80 år) minns hon mötet med honom som lika gnistrande som jag som lyssnare upplevde det.
-Programmet kändes väldigt bra, och Leif var också nöjd. Han var en underbar, intelligent, snygg och välklädd man, artig och förekommande.
Han reste från Malmö upp till Stockholm för att göra programmet, och Carola Kilström bjöd hem honom på middag.
– Efter maten drack vi kaffe och whisky, vill jag minnas. Det enda jag ångrar är att jag tog med ett par stycken av Brahms i programmet, ur hans vackra tredje symfoni. Det gillade inte Leif, den musiken var främmande för honom.
Leif Anderson varierade avslutningen av sina program. Ibland föredrog han ett stycke med den löftesrika titeln ”Until the real thing comes along” med Van Alexanders orkester från 1937.
På senare år var avslutningsmusiken det ödesmättade ”Marlowe’s Theme”, spelad av David Shires orkester,ur filmen ”Mord, min älskling!” (Farewell, my lovely). På något förunderligt sätt kunde Leif Anderson få det musikaliska temat till en film om mord att låta riktigt mysigt.
I slutet av varje program nattade han oss lyssnare så att vi kunde sova gott. Klockan hade hunnit bli 23, och han avslutade alltid med samma ord:
”Thank you and good night. We’ll be back with some more sweet and swinging music, we hope.”
”We hope” kändes tryggt. Vi vet ingenting om vad som ska hända, men vi kan alltid hoppas. Ungefär som Too-ticki i Tove Janssons böcker om Mumintrollen.
”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
Julia Caesar 