Musik: Varje gång jag ser dig.
Kompositör: Lisa Nilsson.
Artister: Kören Joyvoice i Norrtälje.
I den böljande kören står min dotter och sjunger. Hon är lycklig när hon sjunger, för man blir lycklig av att sjunga i kör. Att se hennes glädje gör mig som mamma både rörd och lycklig.
Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 11. Varje gång jag ser dig. Joyvoice.”
Dagens utbrott står min gode vän Karl-Olov Arnstberg för, professor i etnologi, forskare, författare och förläggare som tillsammans med socionomen och journalisten Gunnar Sandelin driver den utmärkta bloggen Invandring och mörkläggning.
Jag citerar några utvalda stycken ur Karl-Olov Arnstbergs senaste blogginlägg med rubriken ”Dumheten”.
”Ska det vara så omöjligt att skaka fram politiska ledare som:
Musik: Nha Codé.
Kompositör: Pedro Cardoso.
Artister: Simentera (1995).
I mörka kalla december kan man antingen rikta all sin energi och alla sina förväntningar mot den förestående julen, låta sig uppslukas av den och låta den, eller åtminstone förväntningarna, kompensera för allt annat. Eller också kan man vända mörkret ryggen och ta sin tillflykt till musik som har solen och värmen inbyggd i sig.
Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 10. Nha Codé. Simentera.”
Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialstyrelsen på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) 14 koncentrationsläger för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna hade återtagit regeringsmakten.
Fortsätt läsa ”En svensk skamfläck: Socialdemokraternas hemliga koncentrationsläger”
Jag vill sända ett varmt tack till mina läsare, alla ni som har hittat till min blogg sedan jag efter 7,5 års krönikeskrivande slutade på den danska bloggen Snaphanen och startade eget kring första oktober, alla ni som stöder mig, backar upp mig och hör av er via uppskattande mail och långa handskrivna brev.
Musik: Der Klang der Offenbarung des Göttlichen.
Kompositör: Kjartan Sveinsson. 2014.
Det här är musik som låter oss färdas över vidder inom och utanför oss själva. När vi lyssnar kan vi se allt vi rymmer som människor, det gudomliga och vackra som finns i våra väsen, få kontakt med de oändliga möjligheter vi bär inom oss. Det är högstämt, vackert, det är musik som tar både sig själv och sina lyssnare på allvar.
Varje förälder vet att man inte kan släppa ut ett 2-3-årigt barn vind för våg utan vuxen tillsyn. Risken är överhängande att barnet gör sig illa på något sätt, i värsta fall springer ut i gatan framför en bil och blir ihjälkört.
Vad varje röstberättigad svensk borde veta är att det är förenat med överhängande fara för Sveriges och svenska folkets säkerhet och överlevnad att släppa fram den pubertetssekt som kallar sig miljöpartiet till makten. Ansvarslösa barn som sparkar och skriker för att få som de vill ska inte ha makt.
I takt med att konsekvenserna av sjuklöverns ansvarslösa migrationspolitik blir synliga, och i synnerhet när moderaterna och socialdemokraterna plagierar Sverigedemokraternas politik, är SD:s ”nazistiska rötter” tydligen det enda argument de övriga partierna har kvar för att angripa partiet.
Senast i partiledardebatten i oktober kallade statsminister Stefan Löfven SD ”ett nazistiskt och rasistiskt parti”.
Det var en gång för mycket. Jag har därför ägnat mig åt att gräva en smula och presenterar här ett litet urval av övriga riksdagspartiers rasistiska och nazistiska rötter. Fem av åtta partier har anledning att tala mycket tyst om SD:s rötter och istället begrunda sina egna. I synnerhet gäller det Stefan Löfvens eget parti, socialdemokraterna, och Annie Lööfs nybyggarparti centern, före detta bondeförbundet. Moderater och liberaler har inte heller någon anledning att yvas över sitt förflutna.
Musik: Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Trollflöjten, K 620.
Kompositör: W A Mozart (1791).
Libretto: Emanuel Schikaneder.
Artist: Florence Foster Jenkins (1868-1944).
Ett starkt självförtroende är en ovärderlig tillgång som krockkudde mot de hårda smällar som livet kan bjuda på. Florence Foster Jenkins hade det. Hennes självförtroende var grandiost och bar henne som på en sammetskudde genom livet. Hon var en fullkomligt lycklig människa. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon var tondöv och aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska. Hon sjöng så jämmerligt falskt att hennes toner kunde spräcka kristall.
Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 8. Nattens Drottnings aria. Florence Foster Jenkins.”
Med stolthet presenterar jag den första gästskribenten på min blogg. En person som betraktar dagens Sverige ur ett perspektiv 30 år tillbaka i tiden. Året är 1987, och det är ett helt annat Sverige.
Jag tänker mig tillbaka 30 år i tiden.
Till 1987.
Året då ”Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna”.
Tänk.
Om jag detta år hade hållit föredrag.
Om Sverige 2017.
Och jag skulle då ha påstått följande.
Fortsätt läsa ”Gästinlägg: Vad har hänt med Sverige på 30 år?”
Julia Caesar 