Två svenska män skriver om sin verklighet. Båda i 40-årsåldern, båda med erfarenheter, tankar och känslor kring det Sverige vi lever i 2018.
De formulerar sig olika, den ene på prosa, den andre i diktform. Men hos båda finns ett främlingskap, en stark känsla av overklighet i en tid och ett land där allting har förändrats snabbare och mer genomgripande än någon annanstans i historien.
Ledarskapskonsulten och före detta frikyrkopredikanten Runar Sögaard har skrivit ett inlägg på Facebook som jag tror är av intresse även för mina läsare. Jag återger det här.
”Ungtuppen Gustav Fridolin rusar idag ut i media och hälsar att ”hatet mot Annie Lööf gör mig förbannad”.
Fortsätt läsa ”Runar Sögaard: Gustav Fridolins fallna fjädrar”
Om man vill förvandla ett land i grunden är en förändrad demografi det mest effektiva verktyg man kan använda. Människor är nämligen inte – tvärtemot vad politikerna påstår – utbytbara mot varandra. Etnicitet och kultur formar oss olika.
Kommer ni ihåg Brandos? Skoföretaget vars grundare Fredrik Juto och Karl-Johan Pantzar sa att människor som hade röstat på Sverigedemokraterna i valet 2010 inte var välkomna som kunder hos dem.
Så här lät det (i sammanfattning):
”Hej, vi har något som vi vill ta upp med dig som röstade på Sverigedemokraterna i valet i helgen. Den röda tråden bland oss handlar om mångfald. Vi har alla typer av skor och vänder oss till alla sorters människor. Alla ska känna sig välkomna hos oss.”
Allt fler stora media slopar aprilskämten. De har helt enkelt blivit för svåra att särskilja från den vanliga nyhetsrapporteringen.
”I en värld där det blir allt svårare att skilja sanning från osanning väljer Göteborgs-Posten att inte publicera något aprilskämt i år” skriver Christofer Ahlqvist, chefredaktör och ansvarig utgivare för G-P.
Norge närmar sig snabbt det sandlådetillstånd där svensk politik har befunnit sig i många år.
På tisdagen avvärjdes en regeringskris genom att invandrings- och justitieminister Sylvi Listhaug, 40, (Fremskrittspartiet) överraskande valde att avgå efter en häxprocess mot henne, iscensatt av Arbeiderpartiet och den övriga norska vänstern.
Fortsätt läsa ”Sylvi Listhaug avgår. ”En kamp om Norges själ.””
Rebloggat från Affes statistikblogg:
”Den grupp i samhället som utan tvekan är mest problematisk vad gäller brottslighet, våld och otrygghet är män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Där finns testosteronet och våldspotentialen. Hur denna grupp är sammansatt och beter sig har avgörande betydelse för tryggheten och stabiliteten i samhället. Därför är det intressant att titta på hur gruppen ser ut och hur/om den förändras över tid.
Fortsätt läsa ”Var fjärde man i brottsaktiv ålder är född utomlands”
Två tydliga generalfel förstör skolan (jodå, det finns många fler):
1. Den bygger på den ideologiskt grundade illusionen att alla barn är lika. Därmed vägrar skolan erkänna IQ-skillnader, som är avgörande för elevernas möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper.
År ut och år in försöker skolan banka ner fyrkantiga klossar i runda hål, och tvärtom.
Det går inte. Det har aldrig gått. Det kommer aldrig att gå.
2. Skolan har övergett sin viktigaste roll, att lära ut kunskap, och prioriterar istället sociala mål, framför allt jämlikhet. Resultatet är en gedigen katastrof.
Varför är så många kvinnor så arga på män? Vad bottnar feministers raseri och hat mot män i? Varför känner sig så många kvinnor som offer, trots att de har samma rättigheter och möjligheter som män? Varför känner sig kvinnor så ofta förfördelade?
Tänk dig Västvärlden som en teaterscen. Tänk dig att du ingår i en pågående teaterföreställning. Som de flesta andra har du bara råkat hamna där, men du börjar inse att rollistan och handlingen är uppgjorda sedan länge. Tänk dig att du upptäcker att regissören heter Karl Marx (1818-1883), återuppstånden från de döda och hyllad av människor som ingenting har sett, ingenting hört och ingenting har lärt av de katastrofer som har iscensatts i hans namn – inte heller av de mer än 100 miljoner människoliv som har offrats åt honom.
Fortsätt läsa ”Kvinnors raseri och den lönsamma offerrollen”
När mamma var liten fick hon engelska sjukan. Rakit som det också kallas. Hennes skelett utvecklades inte normalt. Hennes ben mjuknade. Hon kunde inte stödja på dem och kunde inte gå. Hon kallade sina ben ”bågarna”.
Det var i början av 1920-talet. Familjen bodde på tredje våningen i ett hus i Ljusdal. Morfar var bilförsäljare. Mormor fick bära både minstingen och min mamma upp- och nedför alla trapporna.
Fortsätt läsa ”När mamma gick till tandläkaren – en berättelse tillägnad Marja Grill, SVT”
Julia Caesar 