För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.
OBS! Donationsuppgifterna i slutet av programmet är inaktuella.
Rätt Swishnummer är 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Jag var ett stadsbarn som fick komma ut på landet och vara hos min moster och morbror på en stor gård där det vimlade av människor och djur.
Det var den sommaren jag förstod vad livet kunde vara när det var som bäst. För mig är sommaren 1955 omgiven av ett magiskt ljus.
Morbror var bondson från en stor gård i Hälsingland, LarsHansgården, utsmyckad med snickarglädje och med stora skogs- och markegendomar utspridda på flera mils håll.
Han drev en liten bilverkstad, inte större än en kiosk. Där tjänade han ihop till livets nödtorft. Moster arbetade på kontor. De bodde i stan, men på somrarna flyttade de ut till den så kallade brysten (bryggstugan) på morbrors fädernegård. Sina semestrar tillbringade de med att hjälpa till i slåttern.
Gården styrdes med fast hand av matriarken tant Frida. Hon var född 1893 och hade blivit änka, ensam med fyra halvvuxna barn, när hon bara var 40 år gammal.
Varje förmiddag, efter mjölkningen av korna, steg tant Frida rakt in i brysten. Hon knackade aldrig på dörren. Varför skulle hon knacka när allting var hennes? Hon steg in och började omedelbart prata med hög röst. Det var en signal till moster att sätta på kaffepannan på spisen. Självklart kokades kaffet på norrländskt vis, och lika självklart bjöds det alltid på hembakat bröd.
En daglig besiktning av min moster
Tant Fridas dagliga besök i brysten var inte bara en pratstund. De kändes också som någon sorts daglig besiktning av sonhustrun som var min moster.
Dög moster? Ja, hon dög, hon var en bra sonhustru, flitig i alla de husliga plikterna och duktig vid vävstolen. Men hon hade inte klarat av det som tant Frida och andra ansåg var mosters allra viktigaste uppgift: att föda en son som skulle kunna ta över LarsHansgården när den tiden var kommen.
Därför hängde det liksom en sorts outtalad förbannelse över morbror och moster, en bannstråle rakt ur det gamla bondesamhällets regler som man inte ostraffat bröt mot.
Men om tant Fridas förväntningar visste jag ingenting sommaren 1955. Jag sov i den blå kökssoffan och kände mig trygg.
Min stora fasa var det sjusitsiga, kollektiva dasset i ladugården med hög fallhöjd ner till brännässlorna och svindlande utsikt över ängarna. Men jag vande mig snabbt.
Bada fick man göra i sjön, som är en utvidgning av den 19 mil långa älven Voxnan med sina källflöden i Härjedalen.
Promenaderna ner till sjön på en liten väg förbi hagar och åkrar på kvällarna kändes heliga. Man måste öppna flera grindar för att komma till sjön.
Bättre än så här kan livet inte bli
Ibland rodde moster och jag ut med ekan på den blanka sjön med de blånande bergen runtomkring oss, och jag tänkte att bättre än så här kan livet bara inte bli.
Dagarna på LarsHansgården formar sig till en lång rad skimrande pärlor utan slut, precis som de strån som jag trär smultron på när moster och jag går till byns lanthandel och köper mat.
Jag var ett stadsbarn. Ett klent stadsbarn dessutom. Året innan hade jag legat på sjukhus och sanatorier i sex månader, långt hemifrån, och opererats två gånger för tuberkulos. Jag var blek och tanig, märkt av sjukdomen, de långa sjukhusvistelserna och separationen från min familj.
Jag sög i mig mosters omsorger. Hon behövde ge av sig själv till ett barn, och jag behövde omsorg och möjlighet att läka efter en svår sjukdomstid.
Runt köksbordet knäckte de världsgåtor
Jag sög i mig den myllrande, levande tillvaron med alla djuren, allt som växte och levde, alla människor, samvaron, relationerna, byn och människorna i de andra gårdarna.
På kvällarna kom nästan alltid någon eller några av mosters och morbrors vänner på besök; Hatt-Anton eller Henning eller Pekka med eller utan fruar, och så drack de kaffe och knäckte världsgåtor kring köksbordet.
Man kan ha olika åsikter utan att kalla varandra idioter eller fascister
ATP-frågan, frågan om allmän tjänstepension, var under uppsegling som den helt dominerande frågan i svensk politik. Alla tyckte olika.
Starka åsikter stod som spön i backen, men jag kan inte minnas att några blev osams eller kallade varandra idioter eller fascister.
Många års grundmurad vänskap bar lugnt och stabilt över olika uppfattningar i politiska frågor.
Som vuxen har jag ofta tänkt på hur viktigt det är att barn får uppleva att vuxna kan mötas i samtal där de tycker olika men inte förkastar varandra på grund av åsiktsskillnader.
Man får faktiskt säga vad man tycker
Det var där, tillsammans med moster och morbror och deras vänner i brysten, och tillsammans med mina föräldrar, som jag lärde mig att man faktiskt får säga vad man tycker.
Man kan diskutera politik utan att kasta okvädingsord omkring sig eller säga upp vänskapen för att man tycker olika.
Sommaren 1955 är sommaren som aldrig får ta slut. Jag vill krama varje sekund på dess ljuvlighet. Men den tar obönhörligen slut, och ett nytt läsår ska börja.
I augusti återvänder jag till min familj i tvårummaren på Bullermyren i Borlänge. Jag är frisk och stark och solbränd och ska börja fjärde klass. Ett helt annat barn än den bleka, taniga jäntunge som kom till LarsHansgården i juni.
Alla som jag minns är borta
Sommaren 1955, det är 71 år sedan. Alla som jag minns från den sommaren är borta. Moster och morbror är döda sedan länge. Brysten där de tillbringade alla sina somrar tjänstgör numera som lagringsförråd för en massa bråte.
Eftersom byggnader oftast överlever människor står LarsHansgården kvar med ladugården och den stora huvudbyggnaden, numera bara bebodd av något barnbarn till morbrors Dallas-generation.
Gården förfaller, den kostar miljoner att underhålla
Gården förfaller. Det skär i mitt hjärta. Att underhålla en stor Hälsingegård kostar numera miljoner och åter miljoner.
I morbrors vackra trädgård växer inte längre astrar och dahlior. Den är jämnad med marken. Inga barnskratt hörs längre på gården, inga kor råmar, inga höns kacklar. Det är bara tyst.
Allting är annorlunda
Allting är annorlunda. Så annorlunda. Vi lever i en annan tid.
Som tiden ristar spår i våra ansikten och kroppar tar den också ifrån oss det vi har älskat, de människor vi har älskat och ville ha kvar för alltid.
Kvar har vi våra minnen, innan vi stiger ner i Lehte, glömskans flod.
Musik och ljud i programmet
- Jean-Philippe Rameu (1683-1764).
Les tendres plaintes.
Vikingur Olafsson, piano.
https://www.youtube.com/watch?v=wChgk4qq3Kc
2. Dallas Theme (1981-1993).
https://www.youtube.com/watch?v=8sKX3tWaOew
3. Hönskackel.
https://www.youtube.com/watch?v=NJPprfrG4sM
4. Roy Hamilton.
Sånt är livet.
Anita Lindblom, sång (1937-2020).
https://www.youtube.com/watch?v=A9eAKcE0Mnc
5. Hugo Alfvén (1872-1960).
Midsommarvaka, Swedish Rhapsody No 1, Opus 19.
Helsingborgs symfoniorkester.
Dirigent Okko Kamu.
https://www.youtube.com/watch?v=YK42PQccBD4
6. Stefan Nilsson.
Fäboden.
https://www.youtube.com/watch?v=XWKoH67CNvQ
Julia Caesar 