Svenska berättelser del 6: Barnen på Bullermyren

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Den här berättelsen handlar om några lyckliga barndomsår i arbetarstadsdelen Bullermyren i Borlänge på 1950-talet.

OBS! Rätt Swishnummer: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Borlänge 1953. Det lilla torget på Bullermyren är världens centrum. Där börjar och slutar världen. Där finns till och med ett höghus. I början av 1950-talet har ingen av oss sett några höghus, och vi barn tycker att det är svindlande högt, fast det bara är sex våningar. För med barns ögon är allting stort.

*Höghuset på Bullermyren var det högsta hus vi sett. Det är sex våningar högt. Foto: Julia Caesar*

Vid torget på Bullermyren finns allt man behöver: en kiosk, en lagom stor mataffär och en liten konfektionsaffär med barnkläder och sybehör.

Vad hände med Borlänge, mina drömmars stad?

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

Mamma brukar skicka mig till kiosken för att köpa fem lösa Bill. Där finns också Dixikola och Rivalkola för 5 öre. Men det får man bara om det är söndag och ifall mamma och pappa bjuder på biomatiné på Röda Kvarn. Det händer inte ofta, för det kostar en hel krona.

*Dixikola, en klassiker från 1950-talet.*

Vid korvkiosken drar min bästa kompis Britt-Marie och jag in den ljuvliga doften av den varma korven som vi inte har råd med. Vid festliga tillfällen köper vi ett korvbröd för tio öre och ber att få mycket senap och ketchup på brödet. Sedan delar vi på brödet. Det blir 5 öre per person.

*Bondegatan på Bullermyren i Borlänge 2010. Foto: Julia Caesar*

I trevåningslängorna i rött tegel på Bullermyren bor vanliga arbetarfamiljer. Papporna arbetar på Kvarnsvedelns pappersbruk, Domnarvets Järnverk, Posten, järnvägen eller CTH mössfabrik. Mammorna är hemmafruar.

*Domnarvets Jernverk. Idag SSAB med 1 700 anställda.*

Fattigdomen är någonting vi delar, vi som bor på Bullermyren. Den hör liksom till. Vi vet inte om något annat, så vi har ingen aning om att vi tillhör ett utsuget proletariat som framsläpar våra liv, utnyttjade och förtryckta av kapitalet.

Bullermyren är ett mikrokosmos

Vår värld är bara några kvarter stor.
Bullermyren är en stadsdel i Borlänge, men egentligen är det ett mikrokosmos, en smältdegel för oss som flyttar in där i början av 1950-talet.

Det kunde vara vilken stad som helst. Men det är det inte, inte för mig. Borlänge är mina drömmars stad.

Det är vi som ger kasernerna liv

Vi som bor på Bullermyren är stora, barnrika familjer som tränger ihop oss i små lägenheter. I en 2-rummare på drygt 50 kvadratmeter bor det ofta 5-6 personer.

Det är vi som ger kasernerna liv. De små lägenheterna är ställen där vi bara äter och sover. Gatan och skogen är vårt vardagsrum.

Mitt i fattigdomen finns en paradoxal trygghet

Vi som bor på Bullermyren håller ihop. Ingen försöker hålla masken, alla vet vilka villkoren är. Vi hjälper varandra. Mitt i fattigdomen finns en paradoxal trygghet, en optimistisk tro på att vi någon gång ska få det bättre. Ja, vi är säkra på att framtiden kommer att vara ljus.

Det är Socialdemokraterna som styr i Borlänge. På första maj går vi till Folkets Park, och där är det fest med vajande röda fanor och blåsorkester som marscherar och spelar Arbetets söner och Internationalen som till oss alla lycka bär.

Vi får hjärtklappning för att det är så högtidligt, och vi får sockervadd och vinner en nalle på lotteri. Ingen behöver lära oss någonting om solidaritet och värdegrund, för det har vi fått i oss genom hederlig uppfostran.

Rock Hudson fick kämpa med sina filmkyssar

Vi barn går i Tjärnaskolan, och på rasterna i byter vi bokmärken och filmisar med varandra; Rock Hudson, Cary Grant, Clark Gable, James Dean, Doris Day, Audrey Hepburn, Ava Gardner, Ester Williams och Elizabeth Taylor.

Vi tycker att exempelvis Rock Hudson är väldigt snygg och manlig.

Han kysser kvinnor passionerat i filmer som vi aldrig har sett och aldrig ska komma att se, och inte förrän långt senare ska vi förstå hur Rock Hudson fick kämpa med sina filmkyssar för att försörja sig. Särskilt många romantiska filmroller spelade han mot Doris Day. Rock Hudson var homosexuell och dog i aids 1985.

James Dean var också en snygging, men han hann knappt slå igenom förrän han körde ihjäl sig i sin Porsche 1955.

*Hagaprinsessorna; Margareta, Birgitta, Desirée och Christina och den lille kronprinsen Carl Gustaf.*

Mina bokmärken ligger i en fin chokladask med guld på av märket Diné, och allra finast är de bokmärken som har glitter. De föreställer kattungar, änglar, blommor och söta små barn. Och så Hagaprinsessorna förstås: Margareta, Birgitta, Desirée och Christina och den lilla lockiga kronprinsen Carl Gustaf, alla i ovala guldramar.

Filmisarna och kronprinsen och hans systrar är liksom inte verkliga, levande människor för oss barn. Vi har ju aldrig sett dem. De är något slags sagoväsen som inte är som vi och som aldrig lämnar sin papperstunna status som bokmärken.

Anderssons har det nog mest knapert av oss alla

I lägenheten vägg i vägg med Britt-Maries familj bor familjen Andersson. Pappa Erland arbetar på järnvägen. Mamma Linnéa är hemmafru och tar hand om de fyra barnen. Tre flickor och så Pelle, som är yngst.

Även om alla på Bullermyren är fattiga tror jag att Anderssons har det mest knapert av oss alla. I vardagsrummet i deras 2:a finns inga möbler. På det tomma parkettgolvet finns en enda sak, en radiogrammofon som är deras stora stolthet.

Radiogrammofonen heter Dux, en stilig statusmöbel som imponerar på alla. En radiogrammofon ger status på Bondegatan i en tid när den enda påverkan utifrån för de flesta kommer från en radioapparat med en enda kanal.

Storögda ser Britt-Marie och jag hur den vita pick-upen automatiskt sänker sig ner över grammofonskivan. Och så kommer musiken! Det är otroligt! Det är ett underverk!

Anderssons har en enda skiva som de spelar om och om igen

Tyvärr har Anderssons bara en enda skiva, en 78-varvare som de spelar om och om igen. Jag måste ha förträngt vilken skiva det var. Men det kan ha varit That’s Amore med Lasse Lönndahl, som han slog igenom med 1954.

Nu sitter Linnéa och Erland Andersson i en 2:a på Bullermyren med sin Amore, de fyra barnen, en radiogrammofon och en mycket tunn plånbok, och eftersom huset är så dåligt ljudisolerat hör vi Amore med Lasse Lönndahl varenda gång den spelas.

Ja, hela trappuppgången blir ofrivilligt delaktig när Anderssons spelar sin enda skiva. Vi står bara inte ut. Vi håller för öronen när de drar igång radiogrammofonen.

Pelle får ärva sina systrars klänningar

Pelle får ärva sina systrars klänningar och ser ut som en liten flicka med sina ljusa lockar. Ingen tycker att det är konstigt, för alla är fattiga och vet hur det är. Jag kan inte minnas att något av de andra barnen någonsin retar Pelle för att han har klänning. Han får vara med och leka.

*Torget och Sveagatan i Borlänge på 1950-talet.*

På 1950-talet har Somalia och Irak ännu inte flyttat till Borlänge. Tjärna ängar och Jakobsgårdarna är obebyggd mark. Folk skjuter inte på varandra. Ingen säljer narkotika, och ingen kan föreställa sig att Borlänge 70 år senare ska komma att se ut som en afrikansk koloni med hög kriminalitet.

Som vuxen har jag återvänt till Bullermyren. På barndomens gata har jag rört mig med försiktiga steg. Det förflutna måste man närma sig varsamt. Risken för överraskningar är stor.

Husen på Bondegatan står kvar, men på gatan som myllrade av lekande, stojande barn är det tyst och stilla. De vuxna är på sina arbeten, och barnen i skolan och på dagis.

Vart tog alla vägen? Var finns de nu?

*Byst av den världsberömde operasångaren Jussi Björling (1911-1960) framför Jussi Björling-muséet. Muséet lades ner i skiftet 2020-2021. Foto: Julia Caesar*

Borlänge är en förlorad stad

Borlänge är en förlorad stad. Bullermyren är ett monument över en tid som aldrig kommer tillbaka. Den tillit och framtidsoptimism som fanns då är utbytt mot misstänksamhet och rädsla.

Sverige är fyllt av förlorade kommuner och raserade hembygder som har blivit fråntagna sin själ och övertagna av människor från länder på andra sidan jorden.

Hur kunde det ske?

VARFÖR lät vi det ske?

Min bästis Britt-Marie och jag skiljs åt när vi flyttar till varsin stad och gråter sjöar av saknad efter varandra. Varje dag, i flera år, skriver vi brev till varandra. Jag har fortfarande breven kvar, i tjocka buntar med gummisnoddar kring.

Breven är flera hundra, och de kommer från en annan tid.

Ja, de kommer från ett annat land.