För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om svenskar långt in i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland, fem mil från Järvsö kyrkby och långt bortom allfarvägar och bebyggelse. Hit nådde aldrig den industrialisering som under 1800-talet börjar växa fram i bondesamhället Sverige.
Huvudpersonen i berättelsen är min mormor Matilda Ahlström, född Lind (1896-1950). En av alla de kvinnor som byggde Sverige men aldrig har fått några minnesord skrivna över sig.
Trots läget långt ute i vildmarken har människorna här, mot alla odds och med obeskrivlig möda, under århundraden byggt en civilisation. Tillsammans har de skapat en av miljarder små mikroceller i samhällskroppen Sverige.
Hur fångar man en nations själ? Kanske genom att undersöka vår historia?
Sveriges historia är människornas historia, och jag vill berätta om människor som levde för bara någon generation sedan men som i många fall redan är glömda.
Det förflutna är en spegel där vi kan betrakta oss själva.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
För nybyggarna i Järvsös finnskogar är varje dag en hård kamp för att överleva. Kamp mot naturen, mot ett hårt klimat, mot sjukdom, fattigdom och död.
Ingen komfort. Inget rinnande vatten. Ingen tvättmaskin. Ingen kyl och frys. Ved som måste huggas, klyvas, torkas och bäras för att kunna eldas och ge värme.
Ingen radio eller tv. Inga datorer eller mobiltelefoner. Inga andra telefoner heller. Inga vägar. Inga fortskaffningsmedel mer än de egna fötterna och häst och vagn, på vintrarna släde.
Bara ett starkt och dugligt folk klarar att leva på finnskogarnas villkor
Bara ett starkt och dugligt folk klarar att leva på de hårda villkor som finnskogarna erbjuder. Och stark och duglig är han, bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind (1859-1945). Han har färdats långväga för att hämta sin blivande brud, den tio år yngre soldatdottern Helena Andersdotter Högström (1869-1944).
Min mormor (1896-1950) föds som det femte barnet i en syskonskara på nio barn i torpet Stormyra i Råsjö vid sjön Rossen i Järvsös finnskogar. Hon får det vackra namnet Matilda.
I sitt liv hinner hon uppleva bondesamhällets övergång till ett modernt industri- och tjänstesamhälle. Hon hinner uppleva kärlek. Både lycklig och olycklig kärlek – men kanske inte på det sätt du väntar dig. Tragik – men också det eviga hoppet som aldrig ger upp.
I hennes liv finns den bitterljuva ovissheten som ger obegränsat utrymme för våra drömmar, vår längtan, våra fantasier – och vårt självbedrägeri.
Insikten om att vi måste tro för att orka leva.
Rossen är den allra klaraste skogssjö du kan tänka dig. Som en glittrande diamant ligger den där djupt inne i skogen – en skog som doftar av lövgrönska och solvarm kåda – med sitt friska vatten och ljus, vattrad sandbotten som kittlar skönt mot fötterna när man låter sig omslutas av det kristallklara vattnet.
I den här miljön, ett litet handelscentrum trots läget mitt ute i vildmarken, växer mormor upp. I sitt liv ska hon komma att spränga flera gränser: gränserna mellan bondesamhället och industri-tjänstesamhället. Och gränsen mellan hemmafrusamhälle och yrkeslivssamhälle.
Hon dog, bara 54 år gammal, när jag nyss hade fyllt sex år, men jag har tydliga minnen av henne.
En kraft liksom stampad ur jorden
Hon var en stark och kraftfull kvinna, precis som sin mamma och alla sina systrar. Det finns ett hälsingskt arv, en kraft liksom stampad ur jorden som går igen i vår släkt i generationer. Den kraften har mormor.
På en logdans träffar hon en lång och stilig man från grannbyn Rödmyra. Han heter Gunnar (1893-1941), och han ska bli min morfar.
De nygifta har ambitioner. De är fast beslutna att skapa sig en framtid och ett bra liv tillsammans. De gör en klassresa som samtidigt är en civilisationsresa. De kommer ur ett jordbrukarsamhälle men lever i en brytningstid.
Någonting kommer i hans väg – det kallas ”automobil”
Morfar har tänkt bli bonde som de flesta på den här tiden. Men någonting kommer i hans väg. Det är den sprillans nya uppfinning som kallas ”automobil”. Morfar inser att automobilen innebär inget mindre än en revolution.
Den är ett fullkomligt banbrytande fortskaffningsmedel i en värld där man har varit hänvisad till att ta sig fram till fots, per cykel eller med häst och vagn.
Automobilen öppnar världen. T-Fordens debut i oktober 1908 blir en världssuccé. Alla möjligheter ligger öppna för den som vågar satsa – även i Sverige. Morfar fångar tillfället i flykten, öppnar en bilaffär i Ljusdal och blir Hälsinglands förste bilförsäljare.
Mormor blir morfars affärspartner. Hon tar körkort för att kunna följa med morfar till Stockholm och hämta bilar. Samtidigt driver hon kaférörelse och föder sitt yngsta barn.
Mormor och morfar lever verkligen i en ny tid. Så fjärran från bondesamhället som de nyss var en del av. De är Hälsinglands första jet set. De är den moderna tidens människor.
Ekonomiskt blir mormors och morfars liv en svindlande berg- och dalbana. Morfars bilaffär i Ljusdal går i konkurs. Han öppnar en ny bilaffär i Bollnäs, och så småningom börjar affärerna gå bra igen.
Bilder från den här tiden visar ett framgångsrikt affärspar ”dressed for success” – alla inklusive barnen klädda i absolut senaste mode.
De små flickorna, sju och åtta år gamla, ser ut som prinsessor i kappa med pälskrage och potthattar av den typ som var populär på 1920- och 30-talen. En av de små prinsessorna ska bli min mamma.
Morfar stressar, jagar status och dör i hjärtinfarkt
Morfar vill både vara den nya tidens människa och hedra sin morfar genom att bruka jorden. Han investerar i fastigheter, han jagar status och blir alltmer stressad. Han röker och dricker. Till slut blir stressen för stor. Morfar dör i hjärtinfarkt, bara 48 år gammal.
Det är flera år innan jag föds, så jag får aldrig träffa min morfar. Mormor är bara 45 år när hon blir änka. Efter morfars död står hon ensam med fyra barn, två stora fastigheter och skulder på 60 000 kronor. Det motsvarar i dagens penningvärde närmare en och en halv miljon kronor.
Mormor köper ett pensionat och gifter om sig
Mormor har aldrig varit rädd för att hugga i. Hon köper ett pensionat och driver det med hjälp av anställd personal. Hon är en stark och självständig kvinna.
I fyra år lever hon ensam efter sin mans död. Men hon vill inte vara ensam. Hon behöver en man, hon behöver trygghet. Hon träffar Jonas Persson (1896-1973), en rik hemmansägare.
I november 1945, den ruskigaste av månader, tar mormor och Jonas båten till Gotland och gifter sig i Lärbro kyrka, där Jonas’ bror Georg Coldemo (1904-1973) är kyrkoherde.
Ett år tidigare, den 24 november 1944, hade den gotländska passagerarbåten S/S Hansa träffats av en sovjetisk torped från ubåten L-21. Fartyget sjönk cirka 44 kilometer norr om Visby. Av de 86 människorna ombord (63 passagerare och 23 besättningsmän) omkom 84. Bara två överlevde.
Katastrofen var den största inom svensk sjöhistoria sedan 1600-talet fram till Estoniakatastrofen 1994.
Äktenskapet blir inte vad mormor har drömt om och hoppats på. Hennes nye man Jonas är alkoholist. Han sitter hellre hemma på gården och super tillsammans med sin far och brodern Pelle än han delar livet med mormor. Mormor är ofta ensam i huset i Arbrå som hon och Jonas har köpt. Ensam, besviken och olycklig. Vid 54 års ålder dör mormor. Enligt protokollet dör hon av cancer, men jag tror att hon dog av sorg.
En bit in på 2000-talet återser jag mormors hus. Det är förvandlat till kontor för en byggfirma, Sven Linde AB, som har byggt nästan alla hus i Arbrå. Jag är glad för att mormors hus står kvar och inte är rivet, fast det är i dåligt skick. Trädgården och hönsen, som sprang omkring och skrockade, är borta.
Vid mitt besök 2003 står huset där som ett vittnesbörd om att mormor har levt. Hon finns i mina minnen, men inte bara där utan också som ett hus på marken.
Byggfirman som ägde huset gick i konkurs 2004. Men på Google Maps står huset kvar. I mitt hjärta kommer mormors hus aldrig att rivas.
MUSIKEN I PROGRAMMET
1. Geminiano Giacomelli (1692-1740).
Sposa son disprezzata.
Cecilia Bartoli, mezzosopran.
2. Text William Butler Yeats (1865-1939).
The song of wandering Aengus.
Christy Moore, sång.
3. Anna-Karin Båggagård.
Äntligen. Brudvals.
Järvsö spelmanslag.
4. Kyrkschottis.
Järvsö spelmanslag.
5. Hon kom över mon.
Contact, Ted Ström, Skäggmanslaget. 1970.
6. Johann Sebastian Bach (1685-1750).
Preludium ciss moll ur Das Wohltemperierte Klavier.
Sviatoslav Richter, piano.
7. Text och musik Noel Gay.
Här ska dansas Lambeth Walk.
Sven Arefeldt, sång. Nisse Linds orkester. 1938.
8. Jules Sylvain, musik.
Vintergatan.
Sven-Olof Sandberg, text och sång. 1928.
9. George Gershwin (1898-1937).
Summertime. Ur Porgy and Bess. 1935.
Mahalia Jackson (1911-1972), sång.
10. Musik Ingrid Ådahl, text Pär Lagerkvist.
Jag har gått inunder stjärnor.
Ulla Billquist, sång. 1945.
11. Musik Louis Lajtai, text Staffan Tjerneld.
Med hundra gitarrer.
Tango ur operetten Serenad.
Sven-Olof Sandberg, sång.
Sune Waldimirs orkester. 1944.
12. Musik Sven Paddock, text Erik Fryman.
I en röd liten stuga.
Sven-Olof Sandberg, sång.
Gösta Jonssons orkester. 1936.
13. Adolphe Adam.
O helga natt.
Jussi Björling, sång. 1959.
14. Geminiano Giacomelli (1692-1740).
Sposa son disprezzata.
Cecilia Bartoli, mezzosopran.
15. Larry Conley, Willard Robinson.
A cottage for sale.
Stan Hasselgard Quintet. 1947.
Åke Hasselgård, klarinett, Al Hendrickson, gitarr, Sylvia Brown and Henderson, sång.
Julia Caesar 