Svenska berättelser del 4: Flickan och tuberkulosen

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.

Det här är berättelsen om en flicka som insjuknar 1952. Hon har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.

OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072

Så stort! Så märkvärdigt!

Flickan glor tallriksstort på synerna utanför den svarta bilen. Hon sträcker den taniga flickkroppen allt vad hon orkar från baksätet för att nå upp till bilfönstret så att hon kan se.

Synerna är överväldigande. Så höga hus! Så många människor! Så många bilar! Hon är åtta år gammal, och det är hennes första möte med den stora staden.

Hela natten har hon färdats med nattåg. Hon är på väg från den lilla Norrlandsstaden där hon bor till ett stort sjukhus i den stora staden och en spe-ci-a-list. En ort-o-ped som ska operera hennes tuberkulos.

Bredvid henne i sovkupén sov en kvinna som hon inte känner. Flickan vet inte vad kvinnan heter. Hon kallas Husmor och arbetar på sanatoriet som de kommer ifrån.

*Sollidens sanatorium i Östersund ritades av arkitekt Olle Genberg (1904-1993).*

Nu sitter Husmor bredvid henne i en droska. Det är den 25 mars 1953, och det heter droska, inte taxi. Flickan är inte alls rädd. Hon har sin trygghet inom sig, och intet ont skall vederfaras henne.

Flickan har en osannolik tur

Flickan har en osannolik tur, för de första medicinerna i världshistorien mot tuberkulos har just uppfunnits. Det är två nya antibiotika som har börjat användas mot den sjukdom som har skördat och fortfarande skördar 1,2 miljoner dödsoffer varje år över hela världen.

1944 lyckas den ukrainsk-amerikanske forskaren Selman Abraham Waksman (1888-1973) framställa streptomycin, det första effektiva läkemedlet mot tuberkulos.

*Selman Abraham Waksman framställde streptomycin och fick Nobelpriset i medicin 1952.*

Han får Nobelpriset i medicin 1952, just det år då flickan insjuknar.

Samtidigt som Waksman experimenterar fram ett 15-tal verksamma antibiotika i USA arbetar en ung dansk forskare, Jörgen Lehmann (1898-1989), i Sverige med ett forskningsprojekt där han studerar salicylsyrans inverkan på tuberkelbacillen.

1943 har han fått fram ett ämne som han kallar för PAS, para-aminosalicylsyra, som visar sig ha en stark bakterieförlamande effekt.

*Att den danske forskaren Jörgen Lehmann inte fick Nobelpriset för sin upptäckt av PAS anses av många vara ett av Nobelförsamlingens största misstag.*

1944 görs de första försöken på människor med goda resultat. Men både streptomycin och PAS har nackdelen att bakterierna snabbt blir resistenta. Det verkligt stora framsteget sker 1949 när de båda preparaten kombineras.

”Detta blev en milstolpe i kemoterapin av tuberkulos” skriver Jörgen Lehmann stolt några år senare.

Borde ha fått delat Nobelpris

Samtidigheten i de båda preparatens tillkomst har kallats ”en tvillingfödsel”. En allmän uppfattning är att upptäckten av PAS borde ha gett Jörgen Lehman ett delat Nobelpris 1952, men så skedde aldrig.

1943, året innan streptomycinet kom, dog 4 396 personer i tuberkulos i Sverige, eller 68,9 personer per 100 000.

1951 hade dödligheten sjunkit till mindre än en tredjedel, 22,7 per 100 000.

1976 var den 2,3 per 100 000.

”Som att se klingan på en giljotin tvärstanna mitt i fallet”

Journalisten och författaren Sven Vallmark (1912-1988), själv tuberkulossjuk, har i en tv-intervju sagt om de nya medicinerna:

”Det var som att se klingan på en giljotin tvärstanna mitt i fallet.”

Sanatoriet är en sluten värld som äter människor. Av dem som har kommit in genom portarna kommer långtifrån alla levande därifrån. Det vet flickan ingenting om.

Barn och vuxna patienter blandas

Både på lasarettet och sanatoriet blandas barn och vuxna patienter, på samma avdelning och i samma rum. Ingen har tänkt tanken att det kan vara olämpligt, eller att barn och vuxna har olika behov.

Det är högt i tak och rader av sängar med kalla, vitmålade järnstommar.

Det är kallt och hårt och utan nåd.

Korridoren är lång och bred och har också högt i tak. Väggarna är målade i en äcklig ljusgrön nyans som flickan känner igen. Den finns på alla sjukvårdsinrättningar vid den här tiden. Någon har bestämt att sjukhuskorridorer ska vara ljusgröna, så är det bara.

Andjaktsporr tar livet av patienterna

I korridoren står en radio med sin enda kanal påslagen hela dagarna som underhållning, och 1952 års stora hit spelas om och om igen: ”Vildandens sång” med Thory Bernhards (1920-2014) och Leon Landgrens orkester.

”En afton så sakta vi summo i säven,
en båt syns i fjärran, och framme i stäven
en jägare stod, och han sökte vårt blod,
en jägare stod, och han sökte vårt blod.”

Sången handlar om en and som blir skjuten. Det är en förskräcklig sång.

”Min make är skjuten, hans ångestrop skallar…”

Andjaktsporren bidrar inte till att höja livsmodet hos svårt TBC-sjuka. Snarare tar den livet av många patienter.

Flickan ska resten av livet hata ”Vildandens sång”.