November är månaden som ingen älskar men alla måste ta sig igenom. November är den månad då mörkret och kylan kryper tätt inpå oss för att stanna tills de har avslutat sitt ärende.
Det är månaden då träden klär av sig sina sista löv och avtecknar sig med grafisk svärta mot himlen.
November är en osofistikerad månad. November fjäskar inte.
Och kanske är det så november visar sitt berättigande: att det är fullt möjligt att vara sig själv och inte försöka låtsas att man är någon annan.
”Just det att himlen är så grå
får marken själv att börja lysa”
skriver poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer (1931-2015).
I den här podden funderar jag kring begreppen identitet och rötter, vår outrotliga svenska historia och vad det är att vara svensk.
Sverige torde vara det enda land på jorden där ursprungsbefolkningen inte får hävda rätten till sitt ursprung, sin nationella identitet och till sitt land.
Vi är våra rötter. De är den äkta kärnan i oss. Ur våra rötter och vårt ursprung grundar vi vår identitet.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Sent omsider börjar vi inse att vår identitet som svenskar är stöldbegärlig. Många gör anspråk på den, inte bara för att begå brott, utan för att posera i den – som om den vore ett klädesplagg som man kan ta av sig och på sig efter behag.
Oavsett om vi är dataingenjörer, parkarbetare, restaurangägare, kommunikatörer, musiker, bönder, lärare eller undersköterskor kommer vi från jordens och skogarnas folk, fjällens, havets och sjöarnas folk.
I släktled efter släktled är vi barn av det som Tomas Tranströmer skriver om:
”den paltbrödsmörka åkerjorden
och ladornas röda väggar.”
Ur jorden, havet och sjöarna hämtade vi vår näring.
Med hårt arbete skapade vi våra liv och byggde välstånd för oss och våra barn.
Våra föräldrar lade grunden. Före dem våra far- och morföräldrar, och före dem deras föräldrar i en ändlös kedja bakåt.
Den irländske filosofen och statsmannen Edmund Burke (1729-1797) tecknade ett slags evighetskontrakt mellan oss nu levande, våra döda förfäder och de ännu inte födda.
Han skrev:
”Ett samhälle är ett partnerskap i all vetenskap, all konst, varje förtjänst och i allt fullkomnande.
Eftersom ett sådant partnerskap inte kan fullbordas på flera generationer är det ett partnerskap inte bara mellan de nu levande utan också mellan dessa och de som är döda och de som kommer att födas.”
När jag har letat efter mina rötter är Olof Klinga en av dem som jag har hittat i min släkthistoria, nedpräntad i en bok med svarta pärmar. Olof Klinga var en av de 58 000 soldater som tvångskommenderades att bygga Göta kanal.
Han föddes 1780 och deltog som svensk soldat i flera fälttåg, bland annat i det Pommerska kriget i Tyskland 1807. Kung Gustav IV Adolf försökte hjälpa till att störta Napoleon, men misslyckades.
Det största byggnadsprojektet i Sveriges historia – Göta Kanal – var också det största slaveriet i Sveriges historia. 58 000 indelta soldater från 16 olika regementen tvångskommenderades att gräva den 19 mil långa kanalen.
Olof Klinga var en av dem. Initiativtagare var greven och entreprenören Baltzar von Platen, och kung Karl XIII gav tillstånd till bygget.
I maj 1810 tas dom första spadtagen vid Motala. Olof Klinga är med redan från början. Han har nyligen fyllt 30 år och är frisk och stark.
Grävarbetet görs för hand i 12-timmarsskift med plåtskodda träspadar som enda verktyg. Det är ett slaveri under så omänskliga förhållanden att det knappt går att föreställa sig i dag.
Det tar 22 år och sju miljoner dagsverken att gräva Göta kanal. Den öppnas den 26 september 1832 i närvaro av kung Karl XIV Johan.
Då är soldaten Olof Klinga inte med. Kanalbygget kostade nio miljoner riksdaler och tusentals människoliv. Olof Klinga överlevde inte. Efter tolv års slavarbete dör han, 42 år gammal, på sin arbetskommendering 1822. Han efterlämnar hustru och fem barn.
Olof Klinga är en av dem som byggde Sverige.
Att vara nostalgisk är bland det fulaste man kan vara i Sverige. Att vara stolt över att vara svensk och stolt över vårt kulturella arv har länge tabubelagts av en politisk och ideologisk elit.
Vår stolthet över vilka vi är utgör helt enkelt ett brott mot den ideologiska konsensus som säger att alla människor är lika och därför utbytbara mot varandra. Vi ska klippa våra rötter, negligera vårt ursprung och vår historia, leva i nuet och aldrig blicka bakåt.
I Sverige vårdar vi vår historielöshet. Allt som finns uppfanns just i detta ögonblick, och strävan efter modernitet är vårt viktigaste värde.
Men vad är egentligen nostalgi?
Nostalgi är att ha en närhet till historien, att se sin egen och andras roll i den och se tillbaka på det förflutna med respekt och glädje, tacksamhet, saknad och vemod.
För mig är nostalgi någonting vackert.
Vi kanske ska ställa oss frågan vilka som tjänar på vår historielöshet, på att göra oss till fritt svävande satelliter utan rötter?
