”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.”
(Första meningen i August Strindbergs roman Hemsöborna från 1887).
Nej, så gick det inte till. Men en vattendelare är han. I den här krönikan försöker jag tolka Markus Allards roll i svensk politik.
I extremvänsterorganet ETC kallas han ”den skrikande folkfascisten”. ”Folket” – som han säger sig företräda – älskar honom, och många vill se honom i Sveriges riksdag. Vilket givetvis är ett hot mot det han kallar ”klägget” – det åsiktsindustriella komplex som putsar på sin godhetsgloria men alltid är sig själv närmast.
Oavsett vad man tycker om Markus Allard är han ett fenomen som inte liknar något annat. Han har en i politiska kretsar ovanlig förmåga att rakt uttrycka och kanalisera åsikter, entusiasm och vrede.
Markus Allard, 36, är nästan kroniskt förbannad. Han bärs av sin vrede och sitt adrenalin som på en ständig plattform. Men själv tror han inte att ilskan skrämmer bort folk.
”Varför skulle jag inte vara arg? De flesta håller med mig. Men vi ska komma ihåg att väldigt många människor lever under en ängslig medelklassmässig slavmoral och har aldrig vågat yttra en egen tanke i hela sitt liv, på jobbet eller i sociala sammanhang. De har lärt sig hur dresserade fårskallar ska vara” säger han.
(Från cirka 27 min i Epoch Times’ intervju).
Han inledde sin politiska bana på den yttersta vänsterkanten 2009. Nu siktar han på att komma in i riksdagen för Örebropartiet.
Örebropartiets framgångar har skakat om ordentligt i Örebro. Och inte bara där. Vibrationerna känns i hela landet. Den senaste tiden har intervjuer med Markus Allard fyllt YouTube och andra media till brädden.
Nu siktar det lokala uppstickarpartiet på riksdagen. ”De har absolut en reell chans” säger Hjalmar Strid på undersökningsföretaget Novus i Aftonbladet.
I Nerikes Allehandas nya Novusmätning inför regionvalet får Örebropartiet drygt 15 procent. Om partiet även i riksdagsvalet skulle få minst 12 procent i Örebro län får partiledaren Markus Allard en plats riksdagen.
Nu tror jag inte att han står och faller med om han väljs in i riksdagen eller fortsätter harva på kommunal och regional nivå i Örebro. Idag finns media som gör det möjligt att nå ut till både Börtnan och Smygehuk och allt däremellan, oavsett var man själv befinner sig. Det förändrar både politik och media väsentligt.
Från 2009 till 2013 var Allard ordförande för Ung Vänsters Örebroavdelning. I december 2013 uteslöts han ur organisationen och moderpartiet – för att han var för extremvänster. Under våren 2014 bildade han Örebropartiet (ÖP) tillsammans med bland annat tidigare medlemmar av Ung Vänster och Vänsterpartiet.
Han har alltmer distanserat sig från den svenska vänstern. Idag beskriver han sin ideologiska hemvist som populism och nationalism på marxistisk grund. Många vill placera in honom på den moderna vänster–höger-skalan, men själv säger han att det inte går.
Redan här behöver många rynka pannan och riva sig i håret. Ett svenskt politiskt parti måste kunna placeras antingen på höger- eller vänstersidan. Det är så vi är vana att tänka. Att transportera tankar och förståelseapparat kors och tvärs mellan höger och vänster hjärnhalva fick vi inte lära oss i skolan, och inte senare heller.
Örebropartiets politik kallas klassmedveten populism eller auktoritär vänsterpopulism. Markus Allard anser att folket är hans arbetsgivare. När hörde vi någonsin någon företrädare för de åtta riksdagspartierna säga det – jag menar efter Per Albin Hansson-eran på 1920-och 30-talen?
En av punkterna högt upp på partiets lista är att bekämpa slöseri med skattemedel och det som Markus Allard kallar ”transferiatet”, det vill säga de skikt i byråkratin som lever på skattemedel utan att tillföra något definierbart värde till den folkmajoritet som arbetar och betalar skatt. Transferiatet utgör den tjänstemannaklass som förökar sig genom delning och bland annat berikar landet med tusentals HR- anställda och kommunikatörer.
Örebropartiet vill genomföra kraftiga nedskärningar i vad de anser vara offentligt slöseri, till exempel i svårbegripliga och fula konstprojekt, där Örebero utmärker sig på ett uppseendeväckande sätt. Till exempel med en förkromad äppelskrutt för 660 000 kronor i Vivalla, ”Placenta”, en flytande, gigantisk moderkaka i Svartån och en ihopsopad rishög för 93 000 kronor i centrala Örebro.
Följ med Markus Allard på en konstrunda i Örebro – och förfäras över de 13 miljoner kronor som politikerna – utom ÖP och SD – kastar på uppseendeväckande vedhögar, tras-skulpturer och annan så kallad ”konst”.
Kulturförvaltningen i Örebro har svarat på kritiken genom att sekretessbelägga kostnaderna för de huvudlösa konstprojekten.
Genom att skära ner på onödig administration och meningslös konst vill partiet lägga resurserna på de kommunala och regionala kärnverksamheterna. Som sjukvård och äldreomsorg.
Örebropartiet profilerar sig med en mycket hård retorik kring migration. De förespråkar ett totalstopp för invandring till Sverige och driver krav på omfattande återvandring.
Markus Allard är ett enstaka exemplar av sin sort. Jag skriver det utan att göra någon värdering i vare sig positiv eller negativ riktning. Det är uppenbart att övriga ledamöter i Örebro kommunfullmäktige ser honom som en icke önskvärd Gossen Ruda som någon har haft det dåliga omdömet att släpa in i fullmäktiges vördnadsbjudande lokaler och borde bära ut per omgående.
Måste han svära så hemskt? Måste han så envetet driva sina idéer? Måste han kritisera ledamöterna från andra partier så att de ser honom som ett arbetsmiljöproblem, ”får en olustkänsla” och måste gå i kristerapi?
De andra fullmäktigeledamöterna klagar på att Markus Allard ”skapar dålig stämning”. Så dålig att arbetsmiljön ska utredas. Markus Allard utgör inte bara ett hot mot arbetsmiljön utan också ett hot mot demokratin, meddelar Nerikes Allehanda den 10 februari. Värre kan det ju inte bli.
”Man får en olustkänsla” säger regiondirektör Rickard Simonsson.
Dynamiken mellan Markus Allard och den övriga gruppen Örebropolitiker är ett klassiskt psykologiskt fenomen när en individ skiljer ut sig från en grupp och uppfattas som alltför främmande och annorlunda för att kunna accepteras av gruppen. För att återställa balansen och den småputtriga stämningen i gruppen måste utmanaren stötas ut.
Termen ”smärtbärare” används ibland om psykiskt känsliga individer som tar på sig och bär psykisk och social smärta i en familj, en grupp eller ett samhälle. Han/hon bär smärtan så att andra slipper känna den.
Markus Allard är arg åt oss alla – vi som är rasande på vad politikerna gör med oss och samhället – men är för blyga, för fega, för oföretagsamma eller på annat sätt förhindrade att uttrycka vår vrede och vårt raseri. Han kanaliserar och bär känslorna åt oss, och oavsett politisk uppfattning har vi anledning att tacka och hylla honom för det.
I mina ögon går Allards roll utöver de politiska uppgifter han har för Örebropartiet i Örebro kommun, och det är inte säkert att han själv är medveten om det. Ibland dyker människor upp i rollen som katalysator i en viss fas av en process, men de vet inte alltid själva att de har den rollen.
En sådan överordnad funktion tror jag att Markus Allard har. Hans roll är att spräcka ett politiskt sammanhang som motverkar sina egna syften och för länge sedan har fastnat i destruktiva mönster och processer. Med sin vrede tvingar han oss att se på oss själva och våra egna sammanhang med klarare ögon.
Nej, jag säger inte att alla politiker ska bli som Markus Allard. Ytterst få har den personliga styrka som behövs för att klara det. Att ge sig ut på svag is som inte bär slutar sällan lyckligt.
Samma vrede som hos mig väcker ett intresse för att förstå dess funktion på olika nivåer framkallar hos Johan Hakelius i Fokus misstro och en ogiltighetsförklaring. Hakelius ser ingen förklaring till Markus Allards ilska. Alltså måste den vara spelad.
”Att Markus Allard är förbannad har vi förstått, men vad exakt är han förbannad på? Och varför?”
”Tanken slår mig: kanske är Markus Allard inte så ilsken som han verkar. Kanske är han i själva verket en mild och harmonisk trettionågonting som bara lajvar fyllegruff, för att få lite uppmärksamhet. Ett gnällbältets islamic rage boy, för killar som inte får ligga trots att de ger profeten fingret.
Det som talar för det är förstås att ilskan är politiskt användbar, just därför att vi identifierar den som en spontan känsla.”
”Så vad Allard är arg på och varför är ointressant. Det intressanta är hur länge han kan få folk att tro att hans ilska är på riktigt. Hur länge och ofta kan Allard vara ursinnig, innan han blir lika skrattretande som islamic rage boy?”
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/dom-mot-hemtjanstman-atalad-for-44-brott/
Markus Allard intervjuas av Niklas Orrenius
Allard intervjuas av unga vänsterpolitiker
Allard intervjuas av Ivar Arpi på Kvartal
Julia Caesar 