Visst, det känns obönhörligt. Sommaren är den korta tid då vi ska förverkliga alla våra drömmar, de som vi haft instängda och inkapslade i kyla och vått ylle hela vintern.
Sommaren ska förkroppsliga all efterlängtad ljuvlighet, göra allting uppnåeligt och verkligt. Sommaren är paus från vardagen, sommaren är semester från skola och löneslaveri. Sommaren är frihet. Sommaren befriar din kropp och din själ, ger dig chansen att utforska den människa du vill vara.
Och så tar den slut! Men här kommer breaking news: sommaren finns kvar. Den finns i ögonblick och stunder av milt solsken, av uppvärmt sjö- eller havsvatten i en stilla vik, i svampskogen, i kvardröjande grönska och mognande bär och frukter. Den människa du fann i kraft av sommarens frihet kan du ta med dig in i hösten och resten av året. Hon/han finns med dig både i oktober och januari. Och en sak vet vi säkert: det blir sommar nästa år också.
För många av oss blev sommaren någonting oväntat och uppskakande, som vi var oförberedda på och som i bästa fall innebär liv – men en annan sorts liv, efter nya landmärken; att lära sig leva med en ovisshet som egentligen är gemensam för oss alla men som är särskilt påtaglig för alla som har varit i dödens närhet.
Jag fick en hjärtinfarkt på augustis första dag och räddades av flyg med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset och avancerad kranskärlskirurgi. Livet har fått andra förutsättningar. Jag lever på lånad tid, men det är jag inte ensam om. Det gör vi egentligen alla. Vi vill bara inte tänka på det, inte förrän livet hårdhänt påminner oss.
Jag vet inte hur eller om jag kommer att orka fortsätta arbeta. Jag är tacksam för omtanken från alla som har hört av sig – men är uppriktigt sagt dödstrött på alla hurtiga tillrop av typen ”Kämpa på!”, fast de säkert är välmenta.
Jag har kämpat hårt så långt tillbaka jag kan minnas i mitt nästan 75-åriga liv. I synnerhet har jag kämpat de senaste drygt nio åren när jag har skrivit invandrings- och regimkritiska böcker och texter på den danska bloggen Snaphanen och här på min egen blogg. Priset har varit högt. Omedelbart när jag skrev min första bokstav i alternativmedia blev jag persona non grata i de etablerade media där jag arbetat sedan mitt första jobb som nyutexaminerad journalist, på Dala-Demokraten i Falun 1967.
Det är inte så att jag är en sämre journalist än jag var under alla år då jag arbetade i etablerade media. Snarare tvärtom. Det är inte mina kunskaper och min skrivförmåga det är fel på. Det är mina åsikter som väcker sådan avsky hos mina före detta kolleger att de är beredda till vilka kränkande lögner och handlingar som helst för att tysta mig. Hittills har de inte lyckats.
Mitt förakt för dessa perverterade sadister, dessa andliga kretiner och deras vedervärdiga metoder är gränslöst.
Nu sitter jag här med resultatet av alla årens ”kämpande”, åsiktsförföljelsen, de fyra oannonserade hembesöken av DN:s Niklas Orrenius och Annika Hamrud (som sålt min identitet till Expressen), uthängningarna, häxkampanjerna, mordhoten och mediedreven som jag har utsatts för gång på gång: en hjärtinfarkt.
Så inga fler uppmaningar om att ”kämpa på”, tack! Någon gång måste det vara färdigkämpat.
Det är läge för tillbakablickar. Fyra Sommarprogram har jag gjort de senaste åren. Det första, 2016, efter inbjudan från Ingrid Carlqvist och Daniel ”Conrad” Frändelöv – en inbjudan som jag mottog med stor skepsis. Skulle jag, som i hela mitt liv varit en tyst, skrivande journalist plötsligt använda min röst? Det var ett stort steg. Men jag tyckte att jag hade någonting att säga, köpte en mikrofon och satte igång. På köpet kunde jag använda mig av mitt stora intresse för musik.
Så här blev det.
I mitt första Sommarprogram berättade jag om människor i min släkt, vanliga svenskar och hur de bidragit till att bygga Sverige. Sommaren 2017 ville jag gå djupare in i ett enda människoöde och berätta min mormors historia. Den lilla flickan Matilda, som föddes en sommardag 1896 långt inne i Järvsös finnskogar. Hennes liv illustrerar den stora förvandling av Sverige från jordbrukarland till industrination som inleddes i slutet av 1800-talet. Berättelsen om mormor är också en kärlekshistoria, en berättelse om en dröm om kärlek som levde, hoppades – och grusades.
Döm om min förvåning när YouTube – efter omkring 7 000 visningar – tog bort programmet. Ett program som är ett resultat av släktforskning och absolut inte innehåller något kontroversiellt!
Jag har lagt ut programmet igen. Jag kommer inte att finna mig i censur. Jag kommer att lägga ut programmet om och om igen tills åsiktsförtryckarna på YouTube tröttnar.
Sommaren 2018 ville jag gå djupare in i kärlekstemat. Det blev ett program om förälskelse – en inre resa, till din och andras hjärtpunkt och kärna, den som döljer sig oåtkomlig för världen och kanske till och med för dig själv. Om liv, väntan, ömhet, längtan, lycka, hopp och förtvivlan. Om att sätta hela sin existens på spel när en annan människa når en på djupet.
Förälskelse är balansgång på slak lina, utan skyddsnät. Det är att hoppa från trampolinen utan att veta om man kan simma. Att förälska sig är att stämma upp en locksång utan att veta om man får svar. Förälskelse är att tappa kontrollen, att låta sig själv hända i mötet med en annan människa. Och vi gör det utan några som helst garantier för att bli emottagna.
Även det här programmet släcktes ner av YouTube, denna gång för att jag lånat några takter ur Keith Jarretts Kölnkonsert. Jag raderade dem, och sedan har programmet fått vara i fred. Men YouTubes ingrepp försenade programmet avsevärt, och jag förlorade många lyssnare. Jag hoppas att många vill lyssna nu. Ämnena är tidlösa och angår alla.
När jag skulle göra årets Sommarprogram fann jag inspiration i en video av den engelske konservative filosofen och författaren Sir Roger Scruton, ”Why Beauty Matters”. Den handlar om hur människors längtan efter skönhet de senaste hundra åren har ersatts av en fulhetskult som är tydlig inom många samhällsområden, men framför allt i konst, arkitektur och musik.
Hoppet och skönheten har hållit människor vid liv genom världskrig, fattigdom och repression. Filosofer har skrivit att genom skönheten skapar vi världen som ett hem åt oss. Men för ungefär hundra år sedan började kulturmarxister med hjärntvättade arkitekter i spetsen föra ett ideologiskt gerillakrig mot det som människor tyckte var vackert.
Istället fick vi en fulhetskult som bland annat yttrar sig i att det kallas konst att ställa ut en pissoar eller en raggig get med ett bildäck runt magen. Gamla vackra stadskärnor revs på 1950-70-talen i nästan alla svenska städer och ersattes med betongklossar i sovjetisk bunkerstil. Jag hävdar att fulhet förstör vårt psykiska immunförsvar så att vi inte orkar göra uppror mot destruktiva ideologier, som mångkulturalism och genusvansinne.
Den glada nybörjaren 2016 har efter hand lärt sig alla tekniska moment i att producera en podd: att skriva poddmanus – vilket är något helt annat än att skriva annan journalistisk text – att läsa in manus, ta om vid otaliga felsägningar eller hostattacker, klippa och redigera, lyssna på mängder av musik för att hitta den exakt rätta, ladda ner musiken, mixa så att den kommer in på millisekunden rätt, lyssna igenom gång på gång, koordinera ljudnivåerna, slutmixa. Lyssna igen.
Att göra podcasts är det roligaste jag vet, för att det är kreativt på så många olika områden. Det är samtidigt det som väcker absolut minst intresse hos mina läsare och lyssnare. Det bryr jag mig egentligen inte om. När man driver en ideell blogg kan man kosta på sig att göra det man själv tycker är roligt och meningsfullt.
Resten är upp till var och en.
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 