Vitt privilegium, del 6. Min morfars mor födde tolv barn – bara tre överlevde

Har ljushyade människor särskilda privilegier på grund av sin hudfärg? Vilka är de i så fall? I några artiklar på temat ”white privilege” (vitt privilegium) vill jag ge ett motgift till den vänsterextrema identitetspolitiska woke-rörelsen med rötter i marxismen.

Jag söker exempel i min egen släkthistoria. Vilka ”vita privilegier” hade Karin Olsdotter, min morfars mor? Hon födde tolv barn. Bara tre överlevde till vuxen ålder. Kvinnor i hennes generation och långt in på 1900-talet var slavar under sin fruktsamhet.

Hon kommer från en av de små byarna i Järvsös finnskogar i Hälsingland. Hon föds 1873 som den äldsta av sex döttrar i en jordbrukarfamilj utan söner.

Jag kände henne aldrig. Hon dog när jag bara var ett år. Men hon är närmast en legend i min släkt och ett kvinnoöde som griper tag i mig. Hon representerar dessutom en olöst gåta som hon tog med sig i graven – vem var fadern till hennes första barn, pojken som blev min morfar? Barnafadern sägs ha emigrerat till Amerika.

*Karin Olsdotter, född 1873, till vänster, och hennes två år yngre syster Kerstin. Alla bilder kommer ur mitt arkiv med gamla släktbilder.*

Karin och hennes fem systrar kommer från ett välbeställt bondehemman i byn Bondarv, Järvsö. Bilden nedan på den unga Karin och två av hennes systrar, tagen omkring 1890, visar välmående unga kvinnor i påkostade kläder och chica hattar. Karin har mörkt hår, vackra bestämda drag och stora mörka ögon. Hennes mimik präglas av självförtroende och en skälmsk uppsyn, till skillnad från de allvarliga yngre systrarna.

”Mamseller” är en beteckning som de nog hade kunnat förlika sig med.

*Karin Olsdotter, längst till höger, och två av hennes systrar, finklädda hos ateljéfotografen Hulda Ström i Jerfsö någon gång på 1890-talet.*

Karin Olsdotter vet tidigt att hon inte vill bli en utsliten bondhustru som sin mor. Hon vill skaffa sig en utbildning och stå på egna ben, inte vara beroende av en man för sin försörjning.

De yrken som står till buds för kvinnor i slutet av 1800-talet är få. Kvinnors främsta uppgift är att vara maka och mor och stå för allt arbete i hemmet. Men sjuksköterska eller lärarinna är två möjliga yrkesvägar. Karin väljer att utbilda sig till lärarinna. Hon studerar vid lärarseminariet i Bollnäs och avlägger småskollärarexamen den 25 maj 1892. Då är hon 19 år gammal. Den första september samma år får hon en lärartjänst i Rödmyra skola i västra delen av Järvsö socken, en tjänst som hon ska behålla ända till 1917.

Hon är djupt troende och medlem i Jerfsö Lutherska Missions- och Ungdomsförening. I min ägo finns hennes nötta exemplar av boken ”Betraktelser för hwar dag i året, samlade ur C O Rosenius skrifter”. Ett medlemskort från Missions- och ungdomsföreningen ligger sparat i boken. På ett av försättsbladen har hon skrivit med blyertspenna: ”Si crucem portas, portabit te”. Det är latin och betyder ”Bär korset, och korset bär dig”. Hon är inte helt hemmastad i latin, så hon har skrivit ihop de två sista orden till ”portabitte”. Korset är en viktig symbol för hennes kristna tro, och det latinska citatet blir hennes motto. Hon bär ett kors, och hon sätter sin tillit till att korset ska bära henne. Korset ska följa henne hela livet när hennes tro prövas hårt, gång på gång.

Hon har bara haft sin lärartjänst i Rödmyra några månader när något händer som absolut inte får hända en ung ogift kvinna i slutet av 1800-talet. Karin Olsdotter blir gravid. Den 19 september 1893, ännu inte tjugo år fyllda, föder hon en son som ett halvsekel senare ska bli min morfar. Med hjälp av födelsedatumet går det att räkna ut att pojken blev till under eller strax före jullovet under Karins första läsår som småskollärare. Kanske i samband med jul eller Lucia, högtider som var viktiga tilldragelser då det hölls stora fester och sammankomster och människor träffades som kanske inte annars skulle ha mötts. Folk färdades miltals från skogsbyarna för att träffas och umgås i flera dygn, besöka kyrkornas gudstjänster och ha stora släktmiddagar och kalas.

Men vem var han, mannen som var far till barnet? Trots flera hängivna släktforskare i min släkt har gåtan aldrig fått ett svar. Det har sagts att barnafadern emigrerade till Amerika. Min moster forskade i saken och trodde länge att hon hade hittat honom.

Den 14 mars 1990 skriver hon glädjestrålande:

”I dag, just i dag
fann jag min farfar
Min far fann sin far
Jag fann honom i dag
Med födelseår och födelsedag
Och med ett namn.”

Den min moster hade funnit var en man från Färila, född den 19 augusti 1872. Han uppges ha emigrerat till Nordamerika 1892. I så fall måste han ha rest någon av årets sista dagar, strax efter att ha gjort Karin Olsdotter gravid. Jag tvivlar på att det stämmer. Tidsmarginalerna är så små. Hur hann barnafadern emigrera före årsskiftet 1892-93? Att fatta ett så stort beslut, ta sig från Hälsingland till avresehamnen i Göteborg och hinna komma med en båt till Amerika bara en eller två veckor efter barnets tillkomst? Vid den tidpunkten visste inte ens Karin själv att hon var gravid.

Hade han bestämt sig för att resa redan innan hans och Karins kärleksmöte? Visste hon om att han tänkte emigrera? Talade de om att hon skulle följa efter? Det är frågor utan svar. Karin Olsdotter tog sin hemlighet med sig i graven. Min morfar fick aldrig veta vem som var hans far.

*Min morfar, född 1893, fick aldrig veta vem som var hans far.*

Kanske skulle det med dagens data- och DNA-teknik vara möjligt att hitta min morfars far. Migranter som ankom till Ellis Island i New York bokfördes från 1892 av de amerikanska migrationsmyndigheterna. Men utan ett namn är det svårt att söka. Jag har nyligen beställt ett DNA-test från den amerikanska släktforskningssajten ancestry.com med ett litet hopp om att det kan leda till gåtans lösning.

*Migranter som ankom till Ellis Island i New York bokfördes från 1892 av de amerikanska migrationsmyndigheterna.*

Karin föder sitt barn och fortsätter att arbeta som småskollärare i Rödmyra skola. Hon får mycket hjälp av sina föräldrar att ta hand om sonen. Tidvis bor han hos dem på gården i Bondarv för att hans mamma ska kunna arbeta. Barnbarnet blir den son som morföräldrarna själva aldrig fick. ”Morfar var hans läromästare för livet” skriver min moster i sina efterlämnade anteckningar.

I åtta år lever Karin som ensam mor och hårt arbetande yrkeskvinna. Hon fortsätter att gå på mötena i Jerfsö Lutherska Missions- och Ungdomsförening. Kanske är det där hon möter sin blivande man, en åtta år yngre byggnadssnickare och bonde. När de gifter sig i augusti 1901 är hon 28 år och han 20.

Vid vigseln 1901 har fotografen Svea Engman (1875-1952) just öppnat sin fotografiateljé i Järvsö, och brudparet kan förevigas på fotografi. Karin bär enligt tidens sed en svart sidenklänning, höghalsad och med hellånga puffade ärmar, sydd i vattrad sidenmoaré. I halsen en brosch och dessutom en lång guldkedja över bröstet.

I augusti 1901 gifter sig Karin Olsdotter. Hon är 28 år, hennes man är 20. I enlighet med tidens sed bär hon en svart brudklänning av siden. Fotografen Svea Engman (1875-1952) hade precis flyttat från Haparanda till Järvsö och öppnat fotoateljé 1901.

Karin är redan gravid med parets första barn, en son som kommer att födas i februari 1902. Han är ett av de sammanlagt tre barn som överlever till vuxen ålder. I åtta år har Karin fått vila från graviditet och barnafödande. Men nu kommer hon under en period på tolv år, 1902-1914, att föda inte mindre än elva barn. Hon föder ett nytt barn nästan varje år. Kvinnor är slavar under sin fruktsamhet, och det är ännu lång tid kvar tills det finns säkra preventivmedel.

I mitten av 1960-talet godkänns de första p-pillren av Medicinalstyrelsen. Innan dess har bara de osäkrare skyddsmedlen kondomer och pessar funnits. Under en 27-årig period, 1911-1938, var det dessutom förbjudet och belagt med straff att sprida bruk eller kännedom om preventivmedel bland allmänheten.

*Min morfars mor, hennes man och deras två första gemensamma barn. Min blivande morfar till höger i bakre raden.*

Den 9 november 1903 föder Karin en son. Han dör den 21 november, tolv dagar gammal.

Dottern Adina, den lilla lockiga flickan på bilden ovan och på bilden här nedanför, föds den 16 oktober 1904. När jag tittar noggrant på bilden nedan ser jag någonting som verkar bekant; den halsbrosch som Adina bär för att hålla ihop den prydliga vita kragen. Var har jag sett den tidigare?

*Dottern Adina, född 1904. Bilden är gissningsvis tagen någon gång 1916-1918.*

Jag letar bland de saker jag ärvde efter min moster. Där hittar jag Adinas brosch! Det är en enkel brosch i stansad mässingsplåt. Formen är en blandning av traditionell allmogestil och jugend. Jag har många gånger undrat över var den kom ifrån. Nu vet jag att den för mer än hundra år sedan bars av min morfars halvsyster.

*Adinas brosch mer än hundra år senare.*

Karin fortsätter att föda barn. En son föds den 28 april 1906. Han dör den 10 maj 1906, tolv dagar gammal.

Tvillingar, en pojke och en flicka, föds den 18 februari 1907. Båda dör den 20 februari, två dagar gamla.

En dotter föds den 1 april 1908 och dör den 7 april, sex dagar gammal.

En dotter föds den 9 februari 1909. Hon dör samma dag.

En son föds den 23 juni 1910. Han dör samma dag.

En son föds den 8 april 1912. Han dör den 17 april, elva dagar gammal.

En son föds den 10 augusti 1914. Han får leva till den 14 augusti 2001 då han dör i en ålder av 87 år.

Summa tolv barn, av vilka bara tre överlever till vuxen ålder. Karin och hennes man följer en gammal sed: de nya barnen får samma namn som sina döda syskon. Det är som om föräldrarna vill beveka Gud, ödet och makterna: ”Snälla, låt oss få behålla det här barnet!”

De vet – visst vet de – att de borde vara förståndiga och aktsamma så att inte Karin blir gravid så ofta. Hon blir uttröttad av att föda barn varje år. Men de har sådan lust till varandra och en sådan glädje av sina famntag. Ingen av dem vill avhålla sig från den andre. I kraft av sin kristna tro lägger både Karin och hennes man sina liv i Herrens händer. Det är Han som råder över deras liv och bestämmer hur många barn de ska få och vilka som ska få leva.

”Bär korset, och korset bär dig.”

Hela tiden mellan barnsängarna arbetar Karin som lärarinna i Rödmyra skola.

Varför dör så många av barnen i späd ålder? Spädbarnsdödligheten var hög vid den här tiden, och än i dag är risken att barnet dör allra störst under den första levnadsmånaden. Karins förlossningar ägde rum många mil från hjälp av barnmorskor och sjukvård. De enda fortskaffningsmedlen var häst och vagn. Det fanns ingen hjälp att få, annat än möjligen av någon grannkvinna. Kunskaperna om medicin, hygien och näringslära var bristfälliga.

Långt från civilisationen gällde särskilda regler för barndop. En släkting har berättat:

”Lärarinnor och lärare ute i byarna hade rätt att nöddöpa nyfödda barn när det var bråttom, barnet var svagt och prästen fanns i kyrkbyn. Karin Olsdotter hjälpte mödrarna i skogsbyarna där hon hade tjänst och nöddöpte flera av sina egna barn som ej levde mer än några timmar eller något dygn.”

”Hon födde barn och nöddöpte på löpande band.”

1926 drabbas familjen av ännu en stor sorg. Den enda dottern, Adina, dör i tuberkulos den 27 augusti 1926, 21 år gammal. Adina är redan som liten en ovanligt söt flicka med lockigt hår och stora blå ögon. Som ung flicka poserar hon liggande på en sten i en klar skogssjö, iförd sommarklänning och slejfskor i typisk 1920-talsstil.

*Dottern Adina, född 1904, död i lungtuberkulos vid 21 års ålder 1926.*

Efter den enda dotterns död har Karin och hennes man bara sina två gemensamma söner samt Karins son kvar i livet. De bär sitt kors, och korset bär dem. De fortsätter att leva tillsammans i ett ovanligt lyckligt äktenskap i nästan 45 år tills döden skiljer dem åt.

När yngsta barnet är tre år får Karin Olsdotter en ordinarie lärartjänst i Kramsta skola i Järvsö från första juli 1917. Den tjänsten har hon till den 29 september 1933. På bilden nedan står hon i sitt kök i skolbyggnaden med tidstypiska attribut som pärlspont, virkade hyllremsor, kryddhylla och kopparkärl. Den slanka unga flickan har blivit en stadig medelålders kvinna med otvetydig pondus.

*Karin Olsdotter i sitt kök i Kramsta skolhus i Järvsö, där hon arbetade som lärare 1917-1933.*

Vid 60 års ålder går hon i pension. 1934 belönas hon med medalj för lång och trogen tjänst efter 41 år som lärare.

*1934 belönades Karin Olsdotter med medalj för lång lärargärning. Hon var 60 år.*

Karin Olsdotter utstrålar ett lugn och förnöjsamhet med livet, trots att det har gett henne så många sorger. Hennes barnbarn, bland annat min mamma och moster, älskar henne. Jag hör dem aldrig säga något annat än gott om sin farmor. I vår släkt är hon en legend. Hon dör den 19 april 1946, 72 år gammal.

Utöver boken med betraktelser för hwar dag i livet har jag kvar hennes tunnbågade glasögon i ett smalt fodral av svart papp. De få saker som jag har efter henne känns som dyrgripar och som en hälsning både från Karin och från svunna sekel.