De paralleller jag tar upp i den här krönikan kan tyckas hisnande. Men vi kan inte fortsätta placera saker i olika fack utan att se de gemensamma beröringspunkterna.
Vi behöver blottlägga mönster och mekanismer som hindrar oss i vår utveckling. När vi blir medvetna om dem har vi ett val: att hålla för ögonen och vända tillbaka till blindheten. Eller att utvecklas och gå vidare.
Hur länge ska Västvärlden hålla Afghanistan under armarna och pracka på landet ”hjälp” som stoppas i fel fickor, och utan att afghanerna själva gör några ansträngningar att förändra de strukturer som hindrar dem från att utvecklas?
Sedan 2001 har fyra amerikanska presidenter investerat tusentals soldaters liv och hundratals miljarder dollar (närmare bestämt cirka 2,5 miljarder dollar PER DAG) i Afghanistan” skriver Niklas Ekdal i Dagens Nyheter och tillägger ”Hur kunde det sluta så illa?”
Det beror på hur man ser det. I de flestas ögon ses det som ”ett stort misslyckande” att USA nu har dragit sig tillbaka från Afghanistan och lämnar fältet fritt för talibanerna. I själva verket är det ett tecken på ett välbehövligt tillfrisknande. Tre stormakter har i tur och ordning intervenerat i landet: Storbritannien, Sovjetunionen och USA, alla med egna motiv. Tusentals soldaters liv – även svenskars – har offrats för att ”hjälpa” jordens mest underutvecklade, religiöst mest fundamentalistiska land ur dess urtidstillvaro.
Men ingen av de intervenerande stormakterna har lyckats med det enda väsentliga: att rädda landet från sig självt. Det kan heller ingen utomstående makt göra.
Detta är en universell sanning: det går inte att hjälpa den som inte själv vill bli hjälpt. De enda som kan och ska rädda Afghanistan är afghanerna själva.
En leda går genom världen efter nyheten att talibanerna än en gång har tagit makten i Afghanistan. Inte Afghanistan en gång till! Inte nu igen! De förväntade offerskildringarna och snyftropen på hjälp i media – har de inte en ny klang av uppgivenhet? Börjar till och med den aningslösa ytterkantsvänstern inse att Afghanistan är ett hopplöst hjälpprojekt?
Svenskar i allmänhet tycks sitta fast i ett träsk av skam och skuld som genomsyrar allt vi gör och säger. Politikerna har predikat för oss att Sverige ska vara ett världssamvete och hjälpgumma med ansvar för allt som har gått fel i världen. Men varför ska vi vara det? Sverige har ingen skuld till att Afghanistan är jordens mest underutvecklade land.
Sverige har genom den så kallade afghanamnestin gjort det stora misstaget att erbjuda 9 000 afghanska unga män en permanent smekmånad utan like – trots att de saknar skyddsskäl och i hälften av fallen kommer från Iran, inte från Afghanistan. Ett obegripligt och oförsvarbart beslut, med Centerns Annie Lööf som motor.
Det har visat sig att 78 procent av de afghanska männen har ljugit om sin ålder och fått den uppgraderad av Migrationsverket. Bara 171 av 7 600 afghaner – 2,3 procent – har klarat de gymnasiestudier som var förutsättningen för att de skulle få stanna, enligt färsk statistik från Migrationsverket. Svenskar har dyrt fått betala priset för det här omotiverade massinsläppet i form av en oerhört brutal brottslighet som ofta utövas av afghaner i gäng och främst drabbar svenska kvinnor.
”Européer var predestinerade till att vara positiva gentemot afghanska flyktingar. Men det blev snabbt tydligt att någonting var fel, väldigt fel med de här unga afghanska männen: de begick sexualbrott i väsentligt högre omfattning än andra flyktingar, även dem som är lika underutvecklade – eller mer – lika islamistiska och konservativa” skriver Cheryl Benard, som har arbetat med flyktingar i flera decennier.
”Det är inte roligt för mig att skriva det här” medger hon.
”Det tog ett tag innan mönstret kändes igen, för ända till nyligen vägrade västeuropeiska media att uppge brottsförövares migrant- eller asylstatus eller ursprungsland. Men att flyktingar blir förövare av grova brott i det land som har gett dem asyl och skydd? Det var någonting nytt.”
I Sverige är förövare med utländsk bakgrund kraftigt överrepresenterade i framför allt våldsbrott och sexualbrott. Men även i gruppen med utländsk bakgrund intar afghaner en särställning, ofta med fruktansvärt råa och omänskligt grova brott.
Nyligen dömdes afghanen Tamim Sultani av Eksjö tingsrätt till livstids fängelse och utvisning för mordförsök på sju personer i Vetlanda den tredje mars, och för ringa narkotikabrott. Utan anledning hade han med kniv attackerat sju för honom okända män på öppen gata i Vetlanda. Han är bara ett exempel av många.
Afghaner skiljer ut sig. Varför?
Det finns en lång rad förklaringar. Som att Afghanistan tillämpar en fundamentalistisk, bokstavstrogen form av islam, närmast salafism, som praktiserar islam från profeten Muhammeds dagar på 600-talet med sharialagar, dödsstraff, förtryck av kvinnor och barn, förtryck av homosexuella och andra minoriteter och förbud mot konst och musik som anses kränka Allah. Allah har ju redan fixat allting så bra, så någon kultur behövs inte. Islam och en gammal nedärvd så kallad ”kultur”, som är emot alla former av utveckling och förändring, är den kniptång som landet sedan urminnes tider sitter fast i.
Ändå vill 99 procent av befolkningen ha ett islamistiskt samhälle. Ge dem vad de vill ha!
Lyssna på norska Doc.TV:s intervju med den svenska prästen och författaren Helena Edlund, som har tjänstgjort som samverkansofficer i Afghanistan. Hon har erfarenhet av landet, och hon kan berätta.
Det bästa länderna i Väst kan göra för Afghanistan är att lämna landet till islam och låta det utvecklas i sin egen takt, även om det tar hundratals eller tusentals år.
Erfarenheter av migration har visat att det sällan går att hoppa över flera hundra års utveckling genom att med en flygresa på några timmar geografiskt förflytta människor från kaotiska u-länder till moderna samhällen. Människorna står ofta kvar på den nivå som de har lämnat geografiskt, men inte socialt och kulturellt. Om de kommer från klansamhällen kommer de att upprätta klaner även i det nya landet.
Idén att vi skulle lyckas med att plantera våra demokratiska ideal och våra värderingar i Afghanistan eller något annat islamiskt land är inget annat än en naiv och fåfäng illusion – som dessutom vittnar om ett långtgående storhetsvansinne. Muslimska länder avskyr och föraktar det vi kallar demokrati. De föredrar sharialagar, så varför ska vi hindra dem från att leva efter dem?
Afghanistan är helt beroende av ekonomiskt bistånd från andra länder. Enligt Världsbankens beräkningar betalas 75-85 procent av landets offentliga utgifter med utländskt bistånd. (Anders Fänge, tidigare ordförande i Svenska Afghanistankommittén, i Ekonomiekot Extra, SR P1).
Sedan 2013 är Afghanistan den största mottagaren av svenskt bistånd. En miljard kronor ur svenska skattebetalares plånböcker går via Sida till Afghanistan varje år. All sjukvård och all utbildning, med 7 miljoner skolbarn och 200 000 lärare, betalas med utländskt bistånd.
Om talibanernas maktövertagande kommer att innebära indragna eller minskade intäkter utifrån står landet med ett gigantiskt slukhål i sin ekonomi. Både sjukvård och skola/utbildning kommer att kollapsa helt, enligt Anders Fänge. Islamismens och den primitiva kulturens grepp om Afghanistan innebär en totalt korrumperad ekonomi, där landet självt inte ens kan tillgodose invånarnas mest basala behov. Korruptionen kring vallmoodlingen, som ger råvara till opiumtillverkningen, är oöverskådlig.
Landet har stora oexploaterade marktillgångar på koppar, kobolt, järn, kol, ädelstenar, guld och inte minst litium som är en nödvändig råvara i batteritillverkning till elbilar och mobiltelefoner. Totalt värderas mineraltillgångarna till mellan åtta och 25 000 miljarder kronor enligt olika bedömningar. Men de ligger alltså i marken och kommer inte upp av sig själva.
”Det ligger ju i backen. Om man inte kan få upp det är det ju inte värt någonting” säger mineralanalytikern Anton Löf i P1:s Ekonomiekot Extra.
De senaste två åren har inga finansiella aktörer velat investera i Afghanistan, vilket inte borde förvåna någon.
Att överlämna utvecklingen av ett land, en människa eller en grupp människor till dem själva är något av det svåraste som mer upplysta människor står inför. Vi ser kvinnoförtrycket i Afghanistan, vi ser det lidande som pågår, vi vet att småpojkar från fattiga familjer regelbundet våldtas av välbeställda män i det systematiska våldförande som kallas Bacha bazi. De tvingas dansa iförda kvinnokläder och utsätts sedan för sexuella övergrepp. Övergreppen pågår för att den manliga befolkningen har bestämt att kvinnor ska hållas oåtkomliga och inlåsta i hemmen och användas som hushållsslavar och barnaföderskor. Pojkar är till för sexuell njutning, kvinnor för att föda barn, helst söner.
Vi har kommit till en punkt i utvecklingen då vi måste genomskåda så många gamla ”sanningar” som möjligt, orientera oss efter nya linjer och göra nya val.
Som att respektera både vår egen och andra länders nationella ansvar och suveränitet.
Som att sluta lägga oss i andra länders förehavanden och inbilla oss att vi vet bäst.
Den iver att ”hjälpa” som hörs i media bottnar ofta i ett stort självbedrägeri. Genom att ropa på hjälpinsatser och tro sig kunna ändra grundläggande strukturer i andra länder avslöjar ”hjälparen” sin gränslösa narcissism, sin omnipotens, sin egocentricitet och sitt beroende av illusionen att vara en ”god människa”.
Det som ”hjälparen” upplever som endorfinalstrande godhet kan istället vara brist på respekt för andras utvecklingsprocess, i värsta fall ren ondska och destruktion.
Per Brinkemo skriver i nättidningen Bulletin:
”Afghanistan är inget land. Det har aldrig varit ett land, så som gemene svensk tänker sig ett land. Afghanistan är heller ingen nationalstat. Ett land eller en nationalstat är en sammanhållen enhet, så som vi som lever här tänker oss dem. Det är en sammanhållen enhet byggd, i bästa fall, på ett gemensamt språk och accepterandet av en gemensam lag. Afghanistan är inte sammanhållet över huvud taget.”
”Enligt Transparency International, som årligen publicerar ett korruptionsindex, ligger Afghanistan av 180 länder på 165:e plats tillsammans med Turkmenistan, Burundi, Guinea Bissau och Kongo-Kinshasa. Dessa länder är samtliga djupt präglade av klantänkande, och något fungerande institutionsbyggande har därför aldrig gått att få till stånd.”
”Afghanistan, till stor del finansierat genom världens största produktion av opium och med hjälp av biståndspengar, står nu inför en ny period av talibanstyre, denna gruppering som är djupt rotad i stamsamhällets patriarkala värderingar och brutala människosyn.”
”Den är präglad av hedersnormer, där kollektivet alltid och i alla lägen går före individens fri- och rättigheter. Där gäller en för alla och alla för en, och det gemensamma ideologiska kittet är islam. Och då islam i den form som forskaren och tidigare ambassadören Akbar S. Ahmed brukar kalla – när han skriver och talar om den – tribal islam. Hämnden, säger han, är den grundläggande hederskodexen, särskilt bland folk som det pashtunska.”
Vi ser världen med de glasögon vi har nu, 2021. Högmod och självrättfärdighet får oss att tro att den bild vi ser är den enda sanna. Mer sällan ser vi tillbaka på det förflutna och all kunskap som finns att hämta där. För inte så länge sedan var Sverige ett u-land där människor svalt ihjäl och barnadödligheten var hög.
Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av dem som var födda under senare hälften av 1800-talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet.
Men vi tog oss ur fattigdomen. Det skedde genom hårt arbete, utbildning och växande kunskaper, frigörelse från religiös fundamentalism och uppvärdering av kvinnan. Varför skulle vi missunna Afghanistan eller andra u-länder att erövra sin egen utveckling och sina egna framsteg? Med vilken rätt?
Evolutionen jobbar på, och vi är alla en del av den, även om vi befinner oss i olika faser. Afghanistan och Afrika har mycket stora förutsättningar att skapa en bättre framtid för sina befolkningar; enorma naturtillgångar, gott om arbetskraft i arbetsför ålder, gynnsamt klimat. Ändå står de och stampar, trots att Västvärlden vräker ett oändligt antal biståndsmiljarder över dem. De stora bromsklossarna mot utveckling är låg genomsnittlig IQ, islam och gamla primitiva kulturer med tro på andar, häxor och annat.
Vi förstår att de måste göra upp med de bromsklossar som är möjliga att påverka för att kunna utvecklas. Men de måste förstå det själva.
Vår uppgift är att stå ut med att de inte förstår. Att stå bredvid och inte ingripa. De är där vi själva var en gång. För 300 år sedan brände vi häxor i Sverige.
”Afghanistan har en oändligt lång väg att gå för att kvalificera sig som en nationalstat, där alla medborgare har samma fri- och rättigheter. Man kan bara hoppas att USA och länder som Sverige, ivriga att missionera västerländska samhällssystem till länder runt om i världen, har lärt sig en läxa” skriver Per Brinkemo.
Låt Afghanistan gå sin egen väg. Låt afghanerna sköta sitt land som de vill. Afghanistans sak är inte vår.
Steget över till de pågående injektionerna med substanser som inte är godkända för användning på människor utan endast nödgodkända av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, kan tyckas hisnande. Men det finns paralleller mellan de båda processerna, och jag ska förklara varför.
Hittills har 63 procent av Sveriges befolkning tagit två sprutor. 80,7 procent har tagit en spruta, enligt aktuell statistik från Folkhälsomyndigheten.
- De har gjort det utan att ha en aning om vad sprutan innehåller.
- De har gjort det utifrån tron att vaccinfabrikanter och läkemedelsmyndigheter vill deras bästa.
- De har gjort det sedan media och myndigheter med gemensamma ansträngningar i mer än ett och ett halvt år har jagat skräck för Covid-19 i allmänheten. Skräck för att dö.
- De har gjort det efter att ha utsatts för den mest ihärdiga och ensidiga propagandakampanj som någonsin har genomförts i Sverige.
- De har gjort det under oftast starkt grupptryck från anhöriga, vänner och arbetskamrater. Många av dem har känt att de inte har något val.
Vi är många som har läst in oss och skaffat kunskaper om de så kallade ”vaccinerna”, som har insett riskerna och försökt varna närstående för att ta sprutan. Eller åtminstone be dem att avvakta tills vi vet mer om biverkningarna.
Ursäkta att jag säger det, men ett folk som ställer upp sig på rad och låter sig injiceras med en okänd substans med okända verkningar – det är ett folk som är kapabelt till vad som helst. Precis vad som helst.
Vi har talat för döva öron. Efter grundlig research, och med många års erfarenhet av att skriva om medicin och läkemedelsindustrin i mitt förra arbete på Dagens Nyheter, har jag skrivit mängder av artiklar i ämnet ”vacciner”. Men såvitt jag vet har mina artiklar inte kunnat få en enda människa att tänka efter och skaffa sig information innan de tar sticket. Besattheten av att ta sprutan är så stor att den närmast kan liknas vid en masspsykos.
På grund av propaganda, grupptryck och att många har skrämts från vettet när det gäller Covid-19 och tror att det är lika med döden har alltså en majoritet av svenska folket tagit injektionerna. Många andra har skaffat sig kunskaper och valt att avvakta.
Vi är 37 procent av befolkningen, och vi lever med en ständig oro för våra injicerade vänner och anhöriga som inte har velat lyssna.
En oro som snarare kan kallas vanmakt, eftersom det inte går att tala om den. Inte heller nu, eftersom vi inte vill oroa dem som har tagit sprutan. Gjort är ju gjort. Alltså säger vi ingenting.
Vi vet vad de inte vet: att allvarliga biverkningar kan komma lång tid efter själva injektionen. Det handlar inte om kortvarig sveda på stickstället. Det handlar om blodproppar, hjärtmuskelinflammationer, svåra neurologiska skador och risk för sterilitet, eftersom den största inlagringen av spikproteiner sker i äggstockarna. De kliniska följderna av den upptäckten är en uppgift för forskarna att klarlägga.
Mot den bakgrunden är vaccination av 16-17-åriga flickor som sker nu – till och med utan föräldrarnas samtycke – kriminell och bör stoppas omedelbart. Tonåringar är ingen riskgrupp för Covid-19.
Att bära på kunskap som inte går att dela med andra är tungt. De flesta normalt funtade människor vill ju hjälpa och skydda de människor som står oss närmast. Men vad gör man med dem som kräver att få kasta sig utför stupet och inte vill lyssna? Vi lever i olika världar och är splittrade – vilket passar makthavarnas intentioner perfekt.
Jag tror att slutsatsen i den här frågan är densamma som när det gäller Afghanistan. Vår uppgift är att stå ut med att inte kunna göra någonting, inte kunna ingripa. Att överlämna utvecklingen till afghanerna i det ena fallet och sprutanhängarna i det andra.
Att stå bredvid och se på och tyst låta människor ta konsekvenserna av sina egna beslut.
Att se sprutan som en läromästare som kan lära människor mycket.
Vad alltihop handlar om är ett skifte från offermentalitet till ansvar. Att se andra som offer som ska duttas med är kränkande. Det gäller att stå ut både med att själv ta ansvar för sina handlingar – och låta andra göra det. Att släppa taget.
Det kan göra ont. Ja.
Men vi kan inte hjälpa dem som inte vill bli hjälpta. Då riskerar vi att beröva dem deras egen väg till utveckling.
Den insikten är en del av att vara människa.
LÄS OCKSÅ
Johan Westerholm (s), Ledarsidorna:
Så innerligt. Och så trött
Det har infunnit sig en trötthet nu. Var ska jag finna styrka? För jag älskar ju verkligen detta land. Så innerligt. Och så trött.
Samtidigt så känner jag apatin sprida sig. En form av känslokyla kombinerat med uppgivenhet. Inte nu igen hör jag mig själv tänka. Och jag tänker tillbaka på alla stora ord från regeringen Löfven 2015. Inga murar skulle byggas och att det var migrationen som säkrade välfärden. Mona Sahlins ord om det svenska som ”töntigt” vilar fortfarande kvar som en våt filt.
Jag tänker tillbaka till Fredrik Reinfeldt ”Öppna våra hjärtan” -tal från valrörelsen 2014 och Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet några år tidigare.
Inte nu igen. För det ligger i korten. De kort som regeringen har på hand.
Jag är trött nu.
Jag är trött på att ha en regering som inte förmår utvisa sådana utan svenskt medborgarskap som antingen genom sina politiska åsikter utgör ett hot mot rikets säkerhet eller personer utan svenskt medborgarskap som begått brott och trots allt prat om hårdare tag tillåts stanna i Sverige. Trött på domstolar som inte dömer till utvisning trots grova brott.
——————————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 