Smärtbärarna

I alla tider har det funnits smärtbärare, människor som har en större känslighet än andra och som bär psykisk smärta åt dem som inte själva förmår härbärgera den. Coronapandemin har ställt fenomenet på sin spets. Har bärandet av andras smärta någonsin varit så utbrett som i dag? I Sverige är det ett fåtal, knappt 20 procent, som bär smärta åt en majoritet på drygt 80 procent.

Vi ser deras smärta, vi känner den – men vi kan, av olika skäl, inte tala om den. Tystnaden växer till en allt större klyfta mellan oss och dem. Vi är fångade i ett etiskt dilemma vars art och dimensioner åtminstone jag inte kan erinra mig ha upplevt tidigare.

Att identifiera och erkänna problemet kan vara ett steg på vägen mot en lösning. Men några garantier finns inte.

Låt mig ta en jämförelse som jag tror är lättare att förstå. Människor som lever nära en missbrukare upplever ofta en smärta och förtvivlan som missbrukaren själv inte har kontakt med, eftersom han/hon flyr från sin smärta med drogernas hjälp. Hans/hennes smärta övervältras istället på omgivningen.

Det urgamla tricket ”söndra och härska” är en kalkylerad del av coronapandemin. Den som lyckas splittra mänskligheten i olika kategorier som bekämpar varandra har trumf på hand. Redan de gamla romarna visste att de med splittringstaktik (”Divide et impera”) lugnt kunde luta sig tillbaka och överlåta striden på andra. Medan undersåtarna är upptagna av att bekämpa varandra kan de styrande i lugn och ro fatta samhällsomstörtande beslut utan att någon märker vad som sker.

Den här texten handlar om vad som händer när en kategori människor inte vill eller förmår bära sin egen smärta utan vältrar över den på andra. Fenomenet finns på många samhällsområden, men här talar jag om den överväldigande majoritet på 80,8 procent svenskar som enligt Folkhälsomyndighetens statistik har låtit sig injiceras med ”Covidvaccin” (som inte är något vaccin) kontra den minoritet på knappt 20 procent som har valt att inte utsätta sig för en experimentell, nödgodkänd substans.

Det är en personlig text med diskussion om moral och värderingar, och ni som känner på er att ni inte orkar med sådant bör kanske sluta läsa här.

Coronapandemin utsätter oss sedan två år för en samhällsprocess vars smärtnivå och komplikationsnivå vi knappast har upplevt tidigare. Starka krafter i media, myndigheter och på politisk nivå samarbetar om att dölja fakta och injaga rädsla hos befolkningen. Aldrig tidigare i historien har media så konsekvent genomfört propaganda och hjärntvätt av befolkningen som de senaste två åren, och då har jag ändå vägt in samlingsregeringens naziststyrda censur av svensk press under åren 1933-45.

Ett skräckslaget folk är lätt att styra och manipulera. Rädda människor gör inget motstånd när deras medborgerliga fri- och rättigheter bit för bit plockas ner och tas ifrån dem. Lydigt har mer än 80 procent av svenska folket ställt upp sig på led och låtit sig injiceras med ett preparat som de inte vet någonting om. De tror att det är ett vaccin och har förespeglats att det är ”säkert” och ”effektivt” – vilket har visat sig vara lögn.

De som i dag jublar över de Covidpass som Folkhälsomyndigheten och alla partier utom Vänsterpartiet vill införa och tror att de innebär frihet kommer snart att upptäcka att pass som innebär särbehandling och diskriminering av olika befolkningskategorier bara är början på en rad frihetsinskränkningar som vi inte ännu kan överblicka. Covidpassen är instrumentet som gör det möjligt att kontrollera oss i alla avseenden; vår hälsa, vår ekonomi, våra rörelsemönster, våra vanor, vår sjukvårdskonsumtion, våra inköp, våra sociala kontakter med mera i minsta detalj. Med obligatoriska Covidpass tvingas vi alla bli medspelare i George Orwells futuristiska mardrömsskildring ”1984”.

Vad människor verkar ha svårt att förstå är att om man en gång har gått med på Covidpass, det vill säga själva principen om kontroll och inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter, kan friheten stegvis tas ifrån oss mer och mer. Se på skräckexemplet Kina.

Mellan dem som har köpt den statliga propagandan rakt av och låtit injicera sig och dem som har valt att avstå finns i dag en djup klyfta som i många fall är en informationsklyfta men alltmer formar sig till ett ideologiskt ställningskrig – vilket passar politikerna alldeles utmärkt.

När sprutor blir politik är vi illa ute och bara några få steg från godtyckets, diskrimineringens, hatets och fascismens träskmarker.

Många av dem som har valt att avstå från sprutorna har genomskådat propagandan och läst in sig på fakta om de så kallade ”vaccinerna”, känner till sprutornas innehåll och biverkningar och besitter ofta mer kunskap än folkmajoriteten generellt. Ja, ofta mer än till och med läkare och annan sjukvårdspersonal som visar sig vara märkligt kunskapsresistenta i just den här frågan.

Den absoluta merparten av dem som har köat för sprutorna har handlat i god tro, med full tillit till sjukvården, politiker, media och myndigheter – som utnyttjar deras kunskapsbrist och godtrogenhet. Pressen på befolkningen har ökat successivt sedan nämnda maktutövare bakat en rejäl moralkaka och sockrat med ”samhällssolidaritet” och ”omtanke om våra sköra äldre nära och kära”.

Om det är någonting den vanlige svensken vill vara så är det solidarisk – solidarisk med det samhälle som tackar genom att svika samhällskontraktet på i stort sett varenda punkt. Att bli stämplad som ”osolidarisk” är det värsta en svensk kan bli utsatt för. Då offrar han hellre sig själv och allt vad han är och har.

Ofta saknar människor i allmänhet kunskaper som gör det möjligt för dem att bedöma konsekvenserna av sitt sprutbeslut. Sjukhuspersonal som står och sprutar in så kallat ”vaccin” har oftast heller ingen aning om vad de gör. ”Jag gör bara mitt jobb” är en kommentar som jag har hört många gånger. Underförstått: ”Om inte jag gör det så gör någon annan det.” Var har vi hört sådana argument förut?

Trots mängder av stora läkemedelskatastrofer, till exempel Neurosedynkatastrofen i början av 1960-talet, och SMON-katastrofen på 1980-talet är allmänhetens tilltro till läkemedelsindustrin ofta omotiverat hög. Ska man inte kunna lita på att läkemedelsindustrin vill vårt bästa? Nej, det ska vi inte. Läkemedelsindustrin är en av de mest samvetslösa och profithungriga branscher som existerar. Exemplen på förbrytelser är oräkneliga.

När coronapandemin lanserades i början av 2020 fattade jag några beslut som jag två år senare fortfarande håller fast vid.

1. 1. Jag skulle söka så mycket information jag kunde finna och skriva om den här på bloggen. Att vara välinformerad i en så livsavgörande fråga är nödvändigt.
   2. Jag ska inte ta det som kallas ”vaccin” mot Covid-19. Beslutet grundar sig dels i att jag har medicinska faktorer som gör sprutorna kontraindicerade, dels på att det vore  ansvarslöst att låta injicera sig med en nödgodkänd substans vars verkningar är okända även för tillverkarna. Ansvaret för min kropp är mitt eget. Trots påtryckningar från den region där jag bor har jag inte sett någon anledning att ändra på den åsikten. Påtryckningar från människor i min omgivning har jag varit förskonad ifrån. Kanske inser de att de skulle få mer svar på tal än de kunnat drömma om ifall de skulle ifrågasätta mitt personliga beslut.
   3. Jag bestämde mig tidigt för att inte diskutera mitt eller andras sprutbeslut utan respektera vars och ens rätt att bestämma själv. Jag kan säga att jag under den här tiden har utvecklat skådespelartalanger som jag aldrig tidigare har behövt använda och som jag inte hade en aning om att jag besitter. Jag har alltid varit en spontan människa som säger vad jag tycker. Men jag har lärt mig moltiga. Med tystnad och utslätat ansikte har jag åhört de mest hisnande resonemang kring sprutorna, utan att på något sätt antyda vad jag vet eller tycker.

Om någon i min omgivning skulle fråga mig vad sprutorna innehåller, vilka biverkningar de har, skulle jag svara om jag märker att vederbörande verkligen vill veta. Men ingen har frågat. Såvitt jag vet läser heller ingen i min omgivning vad jag skriver. Som sömngångare har de valt att fatta sina sprutbeslut utifrån medias propaganda, grupptryck, familjetryck och fundamental okunnighet. Det är deras val som jag inte kan göra någonting åt. Jag bär deras smärta över vad de själva inte förstår.

Det är en del av smärtbärandets innebörd: att acceptera vanmakten. Att stå ut med att människor som står dig nära fattar ogenomtänkta beslut som riskerar att göra dem sjuka eller till och med dö i förtid. Att leva med ovissheten och hoppas att de ska klara sig.

För att lyckas med det söker vi ständigt efter kunskap och förklaringar, som i den podd om masspsykos jag har gjort utifrån den tysk-amerikanske advokaten Reiner Fuellmichs insamling av vittnesmål gentemot de ansvariga för coronakatastrofen. Intervjun med Mattias Desmet, professor i psykologi vid universitetet i Gent, Belgien, är en del av det expertunderlag han har samlat för en kommande grupptalan mot de ansvariga.

Att bära smärta åt dem som själva förnekar den är tungt. Det är fruktansvärt tungt, och det utsätter oss för svåra etiska överväganden. I människans natur finns en inbyggd drift att hjälpa, att lindra, att finnas till hands när någon som står dig nära behöver din hjälp.

Men hur ska man kunna hjälpa människor som inte vill bli hjälpta, som inte vill lyssna, som vägrar ta till sig kunskap, som kräver att få fatta beslut med potential att skada dem svårt?

Människor som tvingar dig att stå vid sidan och se på, som lägger den ovisshet och smärta som de själva inte förmår känna på dig?

Jag får reda på att en ung kvinna i min släkt är gravid. Givetvis har hon tagit sprutorna. Hon har ingen aning om att 82 procent av de kvinnor som har låtit injicera sig under den första delen av graviditeten får missfall, för det har inte svenska MSM berättat. Hon vet ingenting om att vaccinets spikproteiner lagras i synnerhet i äggstockarna, och att flickor har samtliga cirka 400 000 äggceller i kroppen redan när de föds. Inte heller det har MSM informerat om, trots att det framgår av tillverkaren Pfizers egna försöksstudier. Här föreligger stor risk för att många av dem som tagit sprutorna under graviditeten aldrig kommer att få några barnbarn.

Skulle gravida kvinnor välja att ta sprutorna om de kände till riskerna för missfall och fosterskador? Skulle föräldrar låta vaccinera sina barn om de visste att barnen riskerar att bli sterila? Jag tvivlar på det. Men de fattar sina beslut utan att vara informerade om följdverkningarna.

Jag gråter min oro och förtvivlan. Men jag säger ingenting. Vem är jag att förstöra den unga kvinnans lycka över barnet?

Vi bär deras smärta varje dag. Den tynger oss till jorden. Ingen vill förlora människor som står oss nära. Men mer än sju miljoner människor, bara i Sverige (7 299 620 personer över 12 år har enligt FHM:s statistik hittills tagit två sprutor). Många av dem har redan svåra biverkningar, många har dött, ännu fler kommer att dö och/eller lida av biverkningar resten av livet. Trots starka och välunderbyggda krav från några av världens kunnigaste medicinska experter syns inga ansatser att stoppa den för vaccinindustrin extremt lönsamma försäljningen. Köparländerna har dessutom bundit upp sig i tvingande avtal, rena slavkontrakt, med tillverkarna.

Sju miljoner injicerade i Sverige! Med en nödgodkänd, experimentell substans!

Utan att veta det har de som tagit sprutorna ställt upp som vaccinindustrins försökskaniner och spelar rysk roulette med sina liv och sin hälsa. De gör det med politikernas, myndigheternas, läkemedelsindustrins och medias välsignelse. De vet inte om att de är brickor i ett medicinskt och politiskt spel med aldrig tidigare skådade insatser.

Och skulle du antyda det kommer du sannolikt att mötas av vrede, hånskratt eller bli stämplad som ”foliehatt” och ”konspirationsteoretiker”.

Deras smärta tar vi andra hand om.

Fallgroparna är många, och om man ska försöka se något positivt i det som pågår kan man se det som en gigantisk läroprocess, den största någonsin, som vi alla ska gå igenom för att förhoppningsvis komma ut klokare på andra sidan. En sak som vi genast kan bestämma oss för är att inte acceptera att bli splittrade i olika läger och att låta bli att angripa varandra.

Vi måste försöka förstå varandras bevekelsegrunder, och att var och en handlar så gott den kan utifrån sina personliga förutsättningar. Förstå att vreden och invektiven hos många av de mer än 80 procent som tagit sprutorna finns där som kamouflage mot en outhärdlig baksmälla, den psykiska smärtan över att ha fattat oöverlagda och irreversibla beslut.

Empati och varsamhet behövs mer än någonsin i en fruktansvärt svår tid. Låt inte de splittrande krafterna vinna! Även om vi inte förstår den enskildes beslut är det inte upp till oss att utse oss själva till domare över andra människors val.

——————————————————————————–

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!