För att behålla kontakten med verkligheten inför valet publicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var. Det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna, född i Bollnäs den 2 november 1902. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor.
I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var. På hennes födelsedag i november tänder jag varje år ett ljus för henne.
Jag har inte längre möjlighet att resa, men genom kyrkogårdsförvaltningen ser jag till att det alltid finns blommor på farmors och farfars grav i Bollnäs.
Farmor var en alldeles vanlig svensk kvinna. Som ung var hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne.
Sedan slet åren, arbetet och alla barnsängarna på henne. Men de kunde aldrig utplåna den skönhet hon hade inom sig.
En älskad farmor var hon. Hon var en av de miljoner arbetsmyror i myrstacken som byggde Sverige; flitig, strävsam, plikttrogen, lojal mot dem som styrde landet. En sådan som samhället vilar på – utan att de någonsin blir omskrivna eller omtalade.
Det har sina särskilda orsaker att farmor och farfar finns så starkt i mig. Under ett av mina tidigaste år bodde jag hos dem i deras röda hus i utkanten av Bollnäs.
Pappa hade fått tuberkulos och var inlagd på sanatorium i Mohed i ett år. Mamma måste arbeta för att försörja oss. Hon fick jobb på Posten i Alfta, men därifrån fanns inga bussförbindelser som passade med hennes arbetstider.
Vad skulle hon göra med mig?
Jag fick komma till farmor och farfar. Jag var ett år gammal. Farmor var 42, och några av hennes och farfars barn bodde fortfarande kvar hemma. Detta utspelade sig under en tid när släktingar ställde upp för varandra. Jag blev bara ytterligare en i familjen, det var inget konstigt med det. Farmor var centrum och motor i den stora familjen.
Hon kom från en arbetsam, bra familj. Pappa Herman Uppgren (1877-1946) var en duktig snickare. Han byggde huset som familjen bodde i. Mamma Anna (1875-1946) tog hand om barn och familj. Föräldrarna var varmt troende, och tron hemifrån bar farmor med sig hela livet. Hon hade en orubblig tillit till att Gud såg till att allting skulle ordna sig.
Själv hade hon alltid vårdat, alltid tagit hand om. Som storasyster var det hon som hjälpte till med sina tre yngre bröder Evert, Uno och Axel och sin lillasyster Gerda.
Inget av Hermans och Annas barn hade möjlighet att kosta på sig studier. Att få studera fanns över huvud taget inte på kartan i den samhällsklass som farmor tillhörde. Efter konfirmationen betraktades man som vuxen och skulle arbeta och försörja sig själv.
Farmor hade tränat på att hjälpa till med de fyra småsyskonen, och efter konfirmationen börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj i Bollnäs.
Familjen hette Hermansson, och min 15-åriga farmor tar hand om den lille sonen Carl-Henrik, som föds i december 1917. Av en slump föds han just det år då bolsjevikerna genom en statskupp skulle ta makten och genomföra en kommunistisk revolution i Ryssland.
Om detta visste farmor intet. Det stod ingenting om det i Ljusnan. Föga anade hon att den rare lille gosse som hon tvättat rumpan och bytt blöjor på skulle bli en Moskvatrogen stalinist och från 1941 anställd som propagandachef i Sveriges Kommunistiska Parti, och senare bli partiledare för Vänsterpartiet Kommunisterna.
Inte heller visste hon att Hermansson höll ett hyllningstal till den döde diktatorn vid Josef Stalins begravning den 9 mars 1953 i Moskva:
”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme” sa Hermansson.
När farmor är 17 år träffar hon den man som ska bli hennes make och min farfar. Det första mötet sker en kväll i parken på Långnäs, där Folkets Park ska byggas lite senare.
Hans namn är Hugo, och han erbjuder Elisabet skjuts hem på sin cykel. Sedan är det de två som hör ihop. Lisa och Hugo.
De ska komma att leva tillsammans i 52 år, ända tills farfar dör 1974. Om min farfar och hans uppväxt på fattighuset i Bollnäs har jag berättat här.
Farmor dog den 5 maj 1983. Men för mig är hon inte död. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet.
Eller mer.
MUSIK I PROGRAMMET
En av farmors favoritlåtar, som farfar spelade på dragspel.
Sven-Olof Nilsson.
Lyckobringaren.
Sigurd och Magnus Ruotimaa, dragspel.
————————————————————-
Julia Caesar 