Fallet Tanja. Del 2. Hur kan en mamma göra så mot sitt barn?

Tanja dog i brand, lämnad ensam och inlåst av sin mamma

Tanjas rum efter den dödliga branden den 7 februari 2026.

Tanja, 5 år, dog i en brand. Hon var ensam hemma och inlåst av sin mamma som övernattade hos sin pojkvän. I en tidigare artikel har jag skrivit om hur Tanja systematiskt lämnades ensam hemma av sin 28-åriga mamma.

Enligt polisens förundersökning har mamman lämnat Tanja ensam mer än 600 timmar, med början när flickan var i tvåårsåldern.

När det började brinna i lägenheten den 7 februari kunde inte Tanja ta sig ut eller kalla på hjälp. Hon dog av de giftiga rökgaser hon andades in. Rättegång mot mamman pågår i Göteborgs tingsrätt 15-25 juni.

Så här allvarliga fall av vanvård, misshandel och försummelse av barn väcker alltid starka reaktioner hos allmänheten, i synnerhet om barnet har avlidit till följd av vanskötseln och/eller våldet. Varje gång det händer är frågorna desamma:

Hur kan föräldrar bete sig så grymt mot sitt eget barn?

Hur kan de medvetet tortera, skada och till och med döda sitt barn?

Ett svar är att det inte görs någon prövning av föräldraförmåga när en spermie befruktar ett ägg.

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

I fallet Tanja flödar indignationen i en tråd på Flashback.

Mamman ropar ”Förlåt!” när hon får veta att dottern är död

Det är några saker jag särskilt lägger märke till när jag läser den mer än 1 500 sidor tjocka FUP:en (Polisens förundersökning).

När mamman på sjukhuset får veta att hennes dotter är död bryter hon ihop och ropar ”Förlåt!”. Men hon ställer inga frågor. I polisens förhör återger hon ingående och i långa haranger sin egen historia och berättar detaljerat om sitt eget mående.

Det är blankt i mammans huvud

Men när hon får frågor om sin dotter och att hon har lämnat flickan ensam svarar hon genomgående ”Jag minns inte”, ”Jag vet inte”, ”Jag kommer inte ihåg”. Hon verkar ha drabbats av svår minnesförlust.

Jag har läst många FUP:ar, och mitt intryck är inte att mammans ständiga ”Jag vet inte” motsvarar gängkriminella personers utstuderade ”Ingen kommentar”. Intrycket är istället att hon verkligen inte vet och inte minns. Det som har hänt, även i närtid, har suddats ut. Hon säger själv flera gånger att det är blankt i hennes huvud.

Adopterad från Ryssland när hon var 4 år

Knapphändiga fakta om kvinnans bakgrund skymtar i förundersökningen. Hon föddes 1997 och adopterades från Ryssland av svenska adoptivföräldrar när hon var fyra år.

Hon lider av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom som uppkommer efter exponering av ett eller flera allvarliga trauman i barndomen). Vanliga symtom på PTSD är stark ångest och hög stressnivå. Glömska kan också finnas i symtombilden. Kvinnan medicinerar med antidepressiva så kallade SSRI-preparat, som kan ha mycket allvarliga biverkningar, och andra psykofarmaka.

Det är alltså känt att kvinnan som barn har övergivits av sina biologiska föräldrar och lämnats på barnhem. Därmed vet vi också att hon har utsatts för dubbla trauman under sina första år; separation från och övergivande av föräldrarna och instituitionsskador. Detta under just de år som har avgörande betydelse för barns utveckling.

Fördubblad risk för psykiatrisk vård

En studie gjord av Anders Hjern och Bo Vinnerljung visar bland annat att internationellt adopterade (alltså inte specifikt från Ryssland) löper fördubblad risk för att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård, jämfört med infödda svenskar.

Faktorer som hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos internationellt adopterade.

*Föräldralösa barn for fruktansvärt illa i Ryssland efter Sovjetunionens fall 1991 och i den enorma ekonomiska och sociala kris som följde på sammanbrottet.*

För att förstå hur tillvaron såg ut för föräldralösa barn i Ryssland i slutet av 1990-talet behöver vi se tillbaka på vad som hände i och med Sovjetväldets sammanbrott 1991, alltså sex år innan kvinnan föddes. Sovjetunionens kollaps skulle komma att prägla Ryssland under hela 1990-talet och långt in på 2000-talet.

För tydlighetens skull, läs det här:

För tydlighetens skull vill jag betona:

Psykologiska och sociala faktorer i en människas bakgrund kan förklara – men aldrig ursäkta eller rättfärdiga – en persons handlingar.

Jag beskriver omständigheterna i generella termer och enligt etablerad psykologisk och psykoanalytisk konsensus, inte som en individuell diagnos på den åtalade mamman.

En miljon föräldralösa barn

Sovjetunionens kollaps 1991 ledde till en djup ekonomisk och social kris i Ryssland. Det resulterade i att antalet barn utan vård av föräldrar – ofta föräldralösa på grund av föräldrarnas alkoholism, fattigdom, våld eller nedskärningar i samhällets stöd – ökade kraftigt.

I mitten av 1990-talet fanns 300 000–600 000 barn på institutioner i Ryssland. Siffror på en miljon föräldralösa barn har nämnts.

Skräckreportagen från Rumänien

*Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu (1918-1989) avrättades på juldagen 1989 men lämnade efter sig ett katastrofalt arv av institutionsskadade barn.*

Många av oss minns skräckreportagen i radio och TV från rumänska barnhem på 1990-talet. Barnhemmen var ett arv efter den rumänske diktatorn Nicolae Ceaușescu (1918-1989), som han lämnade efter sig sedan han och hans hustru Elena avrättats på juldagen 1989: barnhem med apatiska, känslomässigt avstängda barn, fastbundna i sängar, liggande i sin egen avföring, extrem deprivation, stereotypa rörelser, massiv undernäring och hög förekomst av sjukdomar, till exempel HIV. Större och starkare barn stal maten från mindre och svagare. De rumänska barnhemmen blev symbolen för det verkliga ”institutionshelvetet”.

*På de rumänska barnhemmen rakades barnens huvuden för att undvika löss. Barnen var ofta fastbundna i sina sängar. Foto: Sveriges radio.*

Situationen i Ryssland var inte fullt lika katastrofal som i Rumänien, men problemen var ungefär desamma och är väl dokumenterade i adoptionsforskning. Många ryska barn som adopterades till Väst under 1990-talet och tidigt 2000-tal uppvisade samma typ av tidiga trauman som rumänska barnhemsbarn.

Den brutala masshanteringen av föräldralösa barn på de ryska institutionerna innebar att barnen fostrades kollektivt utifrån politiska ideal. Målet var att skapa goda ryska medborgare och innehöll varken kunskap om eller hänsyn till vad barn behöver för en sund fysisk och psykisk utveckling.

Frågan är: hur medvetna var myndigheterna? Och adoptivföräldrarna?

Frågan är: hur medvetna var adoptionsmyndigheter, organisationer och svenska adoptivföräldrar om de fysiska och psykiska konsekvenserna hos barnen av att ha levt sina första, superkänsliga år i dessa undermåliga, brutala miljöer?

Utlandsadoptionerna har i många fall kommit med en enorm baksmälla, dels för barnen själva, dels för svenska adoptivföräldrar, som istället för ett tillitsfullt litet knyte har fått ett svårt separationsskadat barn med stora anknytningsproblem och andra psykiska problem.

Svenska föräldrar har inte alltid kunnat kompensera för tidiga förluster och skador hos barnet.

Bristen på vård och omsorg var katastrofal

Den fysiska vården på de ryska barnhemmen var ytterst bristfällig. Undernäring, dålig hygien, otillräcklig medicinsk vård och överfulla lokaler var vanliga. Maten var otillräcklig och näringsfattig. Många institutioner låg i nerslitna sovjetiska byggnader.

Den psykosociala omsorgen var en katastrof. Hög personalomsättning, mängder av olika vårdare för varje barn, vilket gjorde det omöjligt att skapa den livsviktiga anknytningen mellan ett barn och en stabil omsorgsperson.

Ett nyfött barn är totalt utlämnat och skyddslöst, helt beroende av att få sitt behov av fysisk omvårdnad tillgodosett och möjlighet att knyta an känslomässigt till en trygg omvårdnadsperson. Om barnet inte får de här behoven tillgodosedda under sina första 2 – 3 år löper det enligt flera stora undersökningar mycket stor risk för psykiska och sociala problem.

”Anknytning är ett biologiskt överlevnadssystem”

Den brittiske psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby (1907-1990) är portalfigur för den viktiga anknytningsteorin; barnet behöver en tillgänglig person att knyta an till för att känna trygghet och kunna utforska världen.

*John Bowly, brittisk barnpsykiater, skapade anknytningsteorin.*

I ”Attachment and loss” dokumenterade han i tre volymer mellan 1969 och 1980 anknytningsteorin och myntade begreppet ”Anknytning är ett biologiskt överlevnadssystem”.

Ett barn som tillbringade sina första levnadsår i ett ryskt barnhem under perioden kring millennieskiftet hade alltså mycket stora risker för bristande anknytning och att drabbas av de psykiska skador och funktionshinder som det ofta innebär.

Forskning på ryska adopterade barn, till exempel studier av barn adopterade 1993–2003, visar på psykosocial deprivation, även när de fysiska förhållandena ibland var ”acceptabla”.

Adopterade från Ryssland/Östeuropa uppvisar generellt högre risk än barn från Asien

Flera studier och kliniska beskrivningar, bland annat studier av Reactive Attachment Disorder (RAD) visar mönster hos adoptivbarnen som lögnaktighet, svårigheter med empati, kontrollbehov och bristande ånger-samvetsfunktion. Symtom som kopplas till tidig brist på anknytning och ibland kvarstår trots bra omsorg efter adoptionen. Symtomen är vanligare hos ryska/öst-europeiska adoptivbarn än hos till exempel koreanska.

Internationellt adopterade från Ryssland/Östeuropa uppvisar generellt högre risk för mentala hälsoproblem, externaliserande beteenden (skylla på omgivningen) och anknytningsstörningar än barn från Asien. Risken ökar med längre tid på institution och ålder vid adoption.

En särskilt svår grupp är skadade av mammans alkoholmissbruk under graviditeten

En särskilt svår grupp, uppskattningsvis en tredjedel av de barn som bott på institution i Ryssland och Östeuropa, är skadade av mammans alkoholmissbruk under graviditeten. Alkoholskador på barnet kan enligt Katarina Wittgard, själv adoptivmamma till ett alkoholskadat barn, bland annat innebära:

Hyperaktivitet
Koncentrationssvårigheter
Inlärningssvårigheter
Dåligt närminne
Bristande logisk förmåga
Svårigheter att tolka signaler från omgivningen
Ingen naturlig känsla för rätt och fel
Bristande empatiförmåga
Aggressivitet
Svårigheter att se konsekvenser, orsak och verkan

Drygt 1 000 barn har adopterats från Ryssland till Sverige

Olika organisationer förmedlade 955 barn från Ryssland till Sverige under perioden 1970–2018. Totalt har drygt 1 000 barn adopterats från Ryssland till Sverige. Det gör Ryssland till ett av de länder utanför Norden som har förmedlat flest adoptivbarn till Sverige genom åren.

Under hösten 2013 beslutade Ryssland att avbryta alla adoptioner till Sverige, bland annat med hänvisning till den svenska lagstiftningen om samkönade äktenskap.

Man kan inte ge det man själv inte har fått

Här är avslutningsvis ett försök till sammanfattning av hur det kan ha påverkat ett barn att ha övergetts av sina biologiska föräldrar, levt sina första år på en eller flera ryska barninstitutioner, utsatts för vanvård, näringsbrist och separationsskador och inte ha haft möjlighet att få en trygg anknytning till en stabil och kärleksfull omvårdnadsperson.

En utgångspunkt är att man inte kan ge det man själv inte har fått. Det går inte att bygga hus utan en grund.

Den smärtsamma bakgrunden kommer ikapp

När en kvinna med den bakgrund på institution under sina första år, som jag beskriver här ovan, själv blir gravid och får barn ställs hela hennes tillvaro på sin spets. Det kan innebära att hela eller delar av hennes bakgrund kommer ikapp henne i form av plågsamma minnen, undanträngda trauman, obearbetad smärta, skräck, ångest och depression. En till synes stabil tillvaro, som hon har uppnått som adopterad, kan börja svaja betänkligt.

Hennes eget barn blir en spegel av hennes förflutna. I barnet ser hon sig själv som det lilla skyddslösa barn hon var, och som hon fortfarande bär inom sig men har förträngt. När barnet gråter eller skriker blir mamman påmind om sin egen gråt – som ingen lyssnade på och ingen brydde sig om.

Hon har svårt att identifiera sig som mamma och känna närhet till barnet. Hon vill inte amma och få sin kropp ianspråktagen av barnet.

Ett sätt att skydda sig mot påminnelserna om de egna upplevelserna och den egna smärtan är att stänga av, stänga ute och fly.

Att undvika närhet till barnet och överge det känslomässigt, så som man själv har blivit övergiven.

Att förneka barnets behov så som man fått sina egna behov förnekade.

Om man låser in sitt barn och åker därifrån är det en sorts ”lösning”: då har man evakuerat de svåra känslorna och minnena ut ur sig själv, låst in och isolerat dem tillsammans med barnet och placerat sig själv utanför.

Nödvändigt att vara lyhörd för signaler

För personer, i synnerhet i ansvarig ställning, som kommer i kontakt med barn eller vuxna med psykiska problem inom till exempel förskola och skola, mödravårdscentraler, barnavårdscentraler, sjukvård, barn- och vuxenpsykiatri och socialtjänst, är det nödvändigt att vara lyhörd för signaler på separations- och anknytningsproblematik.

Det är fruktansvärt att se i Polisens förundersökning hur likgiltiga många – grannar, förskolepersonal, vänner och anhöriga och i synnerhet socialtjänsten – har varit för lilla Tanjas situation och att hon lämnades hemma ensam och inlåst mer än 600 timmar.

Flera av 2 000-talets värsta fall av vanvård och barnmisshandel – av vilka flera med dödlig utgång – hade kunnat undvikas om till exempel Socialtjänst och förskola hade gjort sitt jobb.