För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt.
Den här berättelsen handlar om min farfar Hugo (1898-1974). När han var tre år gammal dog hans mor, och han och hans sex syskon blev moderlösa. Barnen ackorderades ut bland släktingar, men farfar och en av hans bröder kom till fattighuset i Bollnäs.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Det här är berättelsen om min farfar.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Att aldrig glömma. Det är utgångspunkten för att jag under valrörelsen väljer att återpublicera några av mina podcasts med rubriken ”Svenska berättelser”. Det är anspråkslösa små berättelser rakt ur ett Sverige sådant det kunde vara för ett helt eller halvt sekel sedan.
Det är inget märkvärdigt med mina förfäder. Jag kommer från vanlig bonde- och arbetarklass. Berättelserna belyser vanliga liv innan och medan det så kallade Folkhemmet byggdes, hur livet kunde te sig för svenska familjer som hade det gemensamt att de var arbetsamma och ärliga men inte hade fötts med en guldsked i munnen.
Hårt arbete, umbäranden och nöd – men en okuvlig vilja att besegra fattigdomen och skapa bra liv
Sådana var mina förfäder, och jag älskar och ärar dem för det. Berättelserna om dem handlar ofta om hårt arbete, umbäranden, fattigdom och nöd – men samtidigt en okuvlig vilja att besegra fattigdomen och skapa ett bra liv för sin familj.
Serien börjar med min farfar. Han hette Hugo Vikström och föddes den 29 mars 1898 i Lenninge utanför Bollnäs, där hans far Sven Johan Vikström (1862-1918) var stationskarl vid järnvägen.
Farfars mor Anna Kristina, född Persdotter den 29 juli 1860 i Vendels socken, Uppland, dog vid 40 års ålder 1901. Då var farfar bara tre år. Barnen ackorderades ut bland släktingar, och min farfar och hans bror Knut hamnade på fattighuset i Bollnäs och fick växa upp där tills de konfirmerades. Då ansågs de vara vuxna nog att börja arbeta och försörja sig själva.
Som barn tjatar jag på farfar att han ska berätta om sin barndom på fattighuset. Jag frågar men får inga svar. Farfar bär alltihop inom sig. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva.
Farfar dikterar och farmor skriver
Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och farmor skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”.
Ur hans berättelse stiger inte bara en vanlig arbetarpojke och hans livsöde fram. Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska.
”Man fick ju mat och kläder men fick försaka mycket”
Jag citerar ur farfars brev:
”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till.
En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken. Dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov. Men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.
Kyrkoherden bjöd på kaffe
Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi hade gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker.
Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig.
Jag skulle komma till hans gård och hjälpa till med det jag kunde: vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor.
En kostym på sommaren och en på vintern
För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul.
Jag var hos honom i två år. Sedan fick jag en annan plats på en gård som hette Järmens, där jag fick betalt några kronor varje månad. Då tyckte man att man var rik.”
Intagningsritualen på fattighuset går via den stora lusugnen i stabilt gjutjärn i husets källare. I den stoppas de nyintagna hjonens klädpaltor in för avlusning. Hjonen själva får avlusningsmedel. Sen kan de börja åtnjuta fattigvården i tacksam undergivenhet.
På fattighusen blandas barn med gamla, fysiskt handikappade med psykiskt sjuka och imbecilla
På fattigstugorna runtom i landet blandas fysiskt handikappade, psykiskt sjuka – ”dårarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den här tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”– gamla orkeslösa människor och föräldralösa barn huller om buller med varandra.
Ett enda har dom gemensamt: oförmågan att ta hand om sig själva. De ligger samhället till last.
Långt senare ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i Bollnäs i de självbiografiska romanerna ”Dödgrävarens pojke” (1958) och ”Slottet i dalen” (1960).
Ännu senare, på 1980-talet när farfar inte lever längre, ska jag, hans äldsta barnbarn, i mitt arbete som journalist uppsöka Slottet och göra reportage.
Då är det storslagna huset omvandlat till pensionärslägenheter. Men den stora lusugnen av gjutjärn finns fortfarande kvar i källaren.
För mig blir den en symbol för farfar och hans utsatthet som barn. Reportaget är ett sätt att ge farfar upprättelse, att ge värdighet åt hans arma uppväxt.
”Statens kaka var liten men säker”
Farfar fortsatte arbeta vid Statens Järnvägar och senare Kungliga Postverket.
”Statens kaka var liten men säker” hette det. Han börjar på Postverket som aspirant, läser kurser och går ut som primus från postiljonkursen i Stockholm.
Inom Posten avancerade han snabbt, blev befordrad och fick medalj.
”Han blev uppskattad av sina chefer, han var en som man kunde lita på” har min pappa berättat om farfar.
Han träffar Maria Elisabet, född Uppgren (1902-1983), som han gifter sig med och som ska bli min farmor. De får sex barn tillsammans, av vilka min pappa är äldst. En flicka dör i späd ålder.
Farmor och farfar Hugo och Elisabet och deras barn. Min pappa står längst bak. De fick ytterligare ett barn som dog i späd ålder.
Farfar arbetade vid Rese-Posten. Det innebar att han åkte tåg på Norrland och sorterade post på nätterna, med övernattningar i bland annat Östersund, Långsele och Mellansel.
Han fick så småningom titeln kupémästare, och det står också på hans gravsten.
1936 kunde han och farmor köpa ett eget hus för 9 250 kronor i utkanten av Bollnäs. Så stolta de var! I hela sitt liv ansåg de sig vara ”enkelt folk”, och de skulle komma att leva med utedass och utan indraget vatten i huset ända till slutet av 1950-talet.
Vatten hinkades upp ur brunnen, och utedasset fick man gå till även om det var 30 grader kallt. Disken skötte farmor i en kopparbalja.
Berättelsen om min farfar ligger en bit tillbaka i tiden. Två generationer. Men det hände ju nyss! Farfar dog, 75 år gammal, 1974. Men för mig är han alldeles levande. När som helst kan jag koppla upp mig på hans dragspel i mitt huvud; Livet i finnskogarna, Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Lyckobringaren…
Hans musik och mina minnen kommer alltid att finnas.
MUSIK OCH LJUDKLIPP I PROGRAMMET
1. Hans Christian Lumbye (1810-1874).
Jernbanegalop.
2. Georg Riedel.
Fattig bonddräng. Ur ”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren.
Björn Gustafson, sång.
3. LJUDKLIPP.
Per Albin Hansson (S). ”Folkhemstalet” i riksdagen den 18 januari 1928.
4. Carl Jularbo (1893-1966).
Livet i finnskogarna.
Sigurd Ruotimaa och Bernt Ruotimaa, dragspel.
5. Carl Jularbo (1893-1966).
Drömmen om Elin.
Pepparns svänggäng.
6. Arne Forsén.
Jon Mas Polska.
(Efter Sören Danielsson).
Julia Caesar 