Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt. Många tror att de har uppfunnit sig själva och vill inte höra talas om sina rötter eller det som hände för inte så länge sedan.
Det här är berättelsen om min farfar.
Att aldrig glömma. Det är utgångspunkten för att jag under valrörelsen väljer att återpublicera några av mina podcasts med rubriken ”Svenska berättelser”. Det är anspråkslösa små berättelser rakt ur ett Sverige sådant det kunde vara för ett helt eller halvt sekel sedan.
Det är inget märkvärdigt med mina förfäder. Jag kommer från vanlig bonde- och arbetarklass. Berättelserna belyser vanliga liv innan och medan det så kallade folkhemmet byggdes, hur livet kunde te sig för svenska familjer som hade det gemensamt att de var arbetsamma och ärliga men inte hade fötts med en guldsked i munnen.
Sådana var mina förfäder, och jag älskar och ärar dem för det. Serien börjar med min farfar. Han hette Hugo Vikström och föddes den 29 mars 1898 i Lenninge utanför Bollnäs, där hans far Sven Johan Vikström (1862-1918) var stationskarl vid järnvägen.
Farfars mor Anna Kristina, född Persdotter den 29 juli 1860 i Vendels socken, Uppland, dog vid bara 40 års ålder 1901. Sven Johan Vikström stod ensam med sju barn. Min farfar var bara tre år när hans mamma dog. Barnen ackorderades ut bland släktingar, och min farfar och hans bror Knut hamnade på fattighuset i Bollnäs och fick växa upp där tills de konfirmerades. Då ansågs de vara vuxna nog att börja arbeta och försörja sig själva.
Berättelsen om min farfar ligger en bit tillbaka i tiden. Men det hände ju nyss! Han dog, 75 år gammal, 1974. Men för mig är han alldeles levande. När som helst kan jag koppla upp mig på hans dragspel i mitt huvud; Livet i finnskogarna, Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Lyckobringaren…
Hans musik och mina minnen kommer alltid att finnas.
Julia Caesar 