Idag är det 15 år sedan Anders Behring Breivik, 32, iscensatte Norges största massaker. Den 22 juli 2011 tog han med en bilbomb i Oslo åtta liv och sköt samma dag ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utöya. Totalt 77 dödsoffer för det värsta angreppet på Norge sedan andra världskriget.
Norge chockades svårt. Behring Breiviks terrordåd är fortfarande och kommer att vara ett nationellt norskt trauma under många år framåt. I chocken efter dåden uppstod en desperat jakt på fler syndabockar. Det räckte inte med förövaren. Det måste finnas fler.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Bloggaren Peder Jensen, 36, känd under pseudonymen Fjordman, anklagades för att vara ”mördarens förebild”. Han utsågs till nationell syndabock och hatobjekt och blev tvungen att gå i landsflykt.
På 15-årsdagen av Breivikmassakern återpublicerar jag min krönika Syndabocken.
Behovet av syndabockar har varit konstant sedan människan uppstod som art. Skyldig eller oskyldig saknar betydelse. Syndabockens funktion är att tjänstgöra som dumpningscontainer för dem som inte förmår härbärgera sina egna tillkortakommanden.
Sanningen den värsta fienden
I en annan tid hade Peder Nøstvold Jensen, född 1975, antagligen tvingats tömma giftbägaren. Vår tids metoder att stöta ut sanningssägare ur samhällsgemenskapen är aningen mer sofistikerade än i antikens Grekland. Men grundmekanismerna är desamma. Oberoende av tidsepok tycks sanningen vara den fiende som människan skyr mer än något annat.
Sokrates var långt före sin tid och ansågs ha “förlett ungdomen”. För det fick han plikta med döden. Det brott som Peder Jensen anses ha begått är värre än så. Under pseudonymen Fjordman har han sedan 2006 oförtröttligt, år efter år, i fler essayer än han själv kan räkna till, upplyst allmänheten om vad islam innebär.
Det är oförlåtligt. Utan tvekan gör det Peder Jensen till en farlig människa. Att han inte i en enda bisats någonsin har uppmanat till terror väcker ett extra raseri hos dem som vill tillintetgöra honom. Han snuvar dem på angreppspunkter. De halkar på honom som på teflon.
När jag hittade essayerna fann jag en skatt
Jag har läst Fjordmans islamkritiska essayer sedan 2008-2009. När jag hittade dem på nätet tyckte jag att jag hade funnit en skatt. Jag hade nyligen börjat se vad mångkultur, massinvandring och islam gjorde med Sverige.
Efter många år av okunnighet var jag i ett slags chocktillstånd. Jag sökte febrilt efter information och kunskap, bara för att upptäcka att det var en bristvara, som dessutom verkade vara försatt i blockad av hela den offentliga världen.
När jag läste vad den okände norrmannen skrev var det med en stark känsla av igenkännande och bekräftelse. Den mystiske Fjordman – det var det enda namn jag hade på honom – delade generöst med sig av kunskap som jag saknade och behövde.
En enda lojalitet: sanningen
När jag åtta år senare läser hans nyutkomna bok “Vitne til vanvidd” (Vittne till vanvett) förstår jag varför Peder Jensen anses som farlig i sitt hemland Norge men också i andra länder. Han är gediget kunnig, klarsynt, orädd och i besittning av en mognad som åtskilliga dubbelt så gamla kan avundas honom.
Men det som gör honom till ett verkligt hot är att han har en lojalitet som är överordnad allt annat. Det är sanningen han är lojal mot. I en tid av grasserande sanningsfobi har han därmed skaffat sig ett av de värsta handikapp man kan ha.
Som om det inte vore nog anser han sig dessutom ha en moralisk skyldighet att upplysa allmänheten om det han vet. Han talar om plikt, plikten att varna Europas befolkning för hotet från islam innan det är för sent.
I vanvettets epicentrum
Sanningsfobin skördar offer. När författarhistoria ska skrivas kommer sannolikt norrmannen Peder Nøstvold Jensen, dansken Lars Hedegaard och några till att stå jämsides med den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie som vår tids tydligaste sanningsoffer. De har en sak gemensamt: de har alla kritiserat islam. Det gör man inte ostraffat i 2000-talets Europa.
I sitt relativt unga liv ska Peder Jensen inte bara bli vittne till vanvett, som bokens titel säger. Han ska komma att oförskyllt kastas rakt in i vanvettets epicentrum, som projektionsskärm för känslor av skuld, skam, raseri och misslyckande som i synnerhet journalister och politiker själva inte förmår bära.
En masspsykos håller landet i ett järngrepp
När 32-årige Anders Behring Breivik den 22 juli 2011 begår massmord på 77 personer drabbas Norge av ett nationellt trauma som ska komma att prägla landet för lång tid framåt. Den norska befolkningen grips av chock och en form av masspsykos som fortfarande håller landet i ett järngrepp. Sannolikt skulle varje annat fredligt land som utsätts för något liknande reagera likadant.
Skadorna efter Anders Behring Breiviks massmord går djupt. Chocken är dubbel. Dels över terrorattentatet i sig.
Och så insikten att det inte var utländska terrorister som gick till attack. Det var en infödd norrman. En av de egna. ABB riktade ett fruktansvärt angrepp mot sitt eget land, sitt eget folk.
Norge totalt oskyddat och oförberett
Den 22 juli 2011 är Jens Stoltenberg (Ap) statminister i Norge. Arbeiderpartiet styr landet i en koalition med socialistisk venstreparti och senterpartiet. Stoltenberg har fötts in i den politiska eliten som son till den tidigare utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Själv har han haft högt uppsatta maktpositioner i hela sitt vuxna liv.
Under hans ledning står Norge totalt oförberett och oskyddat inför ett terrordåd. Inte ens regeringskvarteret, ett givet terrormål, är skyddat. Därför kan ABB fredagen den 22 juli obehindrat köra in i kvarteret, parkera sin hyrbil och klockan 15:25 utlösa en hemmagjord bomb som tar åtta människors liv och skadar minst femton.
Arbetar halvtid med autistiska ungdomar
Peder Jensen hyr en liten källarlägenhet i Oslo sedan 2003. Därifrån hör han smällen när bomben exploderar i regeringskvarteret, trots att det är flera kilometer bort. Han arbetar halvtid med autistiska ungdomar och har nyligen fyllt 36 år. Ungefär samtidigt som han flyttat från sin lilla hemstad till Oslo har han börjat skriva islamkritiska essayer. Den första, som är försiktigt formulerad, publiceras i Verdens Gang i augusti 2003. Merparten skriver han på sin egen blogg under pseudonymen Fjordman.
När Peder Jensen hör smällen tänker han att det är åska, eller att blixten har slagit ner i närheten.
Vad han inte vet är att han har hört upptakten till någonting som ska välta hela hans liv över ända. Ett par veckor senare ska han som fredlös tvingas fly från sitt hemland.
Skjuter systematiskt ihjäl 69 personer
Oslo är en öppen stad, utan några begränsningar. Det är så Arbeiderpartiet vill ha det. Trafiken i Oslo stängs inte av efter explosionen i regeringskvarteret.
ABB kan, fortfarande obehindrat, köra en annan hyrbil ut ur Oslo och iklädd en falsk polisuniform ta färjan M/S Thorbjørn ut till Utøya, där omkring 600 personer deltar i ett sommarläger med Arbeidernes ungdomsfylking, AUF.
Han ankommer till Utøya klockan 17:15. Han går runt ön och skjuter systematiskt ihjäl 69 personer och skadar fler än hundra. Femtiofem av de mördade är yngre än 20 år.
Polisens utryckning är ett misslyckande av historiska dimensioner. Deras gummibåt sjunker på väg ut till Utøya. Ingen helikopter finns tillgänglig. Orsak: att det är sommar. Först klockan 18:35 har polis lyckats ta sig till ön och griper Breivik. Då har han fått gå omkring och mörda ostört under mer än en timme.
Den norska regeringen står med byxorna nere
Den norska regeringen tas med total överraskning och står med byxorna nere, uppenbart oförmögen att skydda sitt land, sitt folk och sina institutioner mot terror. Varför var regeringen så komplett oförberedd? Varför var inte ens regeringskvarteret skyddat mot eventuella terrorattentat?
Var det så enkelt som att Ap-regeringen enbart kunde tänka i termer av islamistiska terrorattentat och trodde sig vaccinerad mot sådana, eftersom den välkomnade islam i Norge och stöttade palestinska muslimska grupper både diplomatiskt och ekonomiskt?
Ivar Fjeld, tidigare medlem i AUF, ställer frågan i boken “Den rødgrønne terrorøya” 2013. Han visar också att palestinska terrorister varit inbjudna av Jens Stoltenberg till Utøya. Boken tigs i stort sett ihjäl av norska media.
Kulturministerns kontakt med dömd terrorist
Dåvarande kulturminister Anniken Huitfeldt (Ap) är känd för nära kontakter med terrordömda personer. När det avslöjas 2008 ger utrikesminister Jonas Gahr Støre (Ap) henne sitt fulla stöd:
“Att hon upprätthåller sitt engagemang för den här politiska aktivisten är naturligt, och det har jag respekt för.”
“Den politiske aktivisten” heter Hussam Shaheen, är dömd terrorist, en av ledarna i Fatah och dömdes 2007 av en israelisk militärdomstol för planläggning av ett terrorangrepp på en buss, vapensmuggling och olovlig politisk aktivitet.
Statsministerns vän blir polischef
I oktober 2011 – hon har då haft flera månader på sig att tänka efter och ta sitt förnuft tillfånga – ska samma Anniken Huitfeldt kläcka ur sig:
“Vi kommer att vara helt kompromisslösa i försvaret av det mångkulturella Norge.”
Justitieministern i juli 2011 kommer också från Arbeiderpartiet och heter Knut Storberget. Den högste polischefen heter Øystein Mæland och har tillträtt sin post bara två månader före 22 juli. Han är psykiater och saknar polisiär bakgrund. Men han är personlig vän till Jens Stoltenberg och har partiboken i ordning.
Kunde inte skydda sitt land – blev chef för Nato
Den så kallade 22-julikommissionen avslöjar i sin rapport i augusti 2012 stora brister hos både polisen och andra myndigheter. Efter att rapporten offentliggjorts avgår polischefen Øystein Mæland med omedelbar verkan. Ap-regeringen förlorar stortingsvalet 2013.
Sedan Jens Stoltenberg förlorat jobbet som statsminister blir han 2014 utsedd till generalsekreterare i försvarsalliansen Nato, en tjänst som han ska komma att inneha i tio år.
Den man som visat sig totalt inkompetent att försvara sin egen regering och dess byggnader, sitt land och sitt folk, belönas alltså med en post där han har till uppgift att skydda hela den västliga världen mot angrepp.
Ansvar ska utkrävas – men inte av de ansvariga
I det kollektiva chocktillstånd som drabbar Norge startar jakten på syndabockar omedelbart. Syftena är två: att avleda allmänhetens uppmärksamhet från regeringens och polisens inkompetens. Och att evakuera och lindra ångest, maktelitens och den norska befolkningens.
Det är nu journalisterna ska fullgöra sitt professionella uppdrag och ställa dem till svars som bär ansvaret för att Norge stått helt oskyddat mot ett bestialiskt terrordåd. Men journalisterna är oförmögna att se var ansvaret ligger, eller vågar inte ställa makten till svars.
Ansvar ska utkrävas – men inte av de verkligt ansvariga. Skuld ska dumpas – men inte på de skyldiga. Istället hyllas Jens Stoltenberg av massmedia för sitt ledarskap.
Media drar igång en klappjakt på en person som aldrig har haft någon maktposition och som aldrig har begått en kriminell handling: bloggaren Fjordman. I medias utomrättsliga inkvisitionsdomstol utses han till syndabock för ABB:s terrordåd.
Journalisterna vädrar blod
Det står ganska tidigt klart att Anders Behring Breivik är ensam gärningsman. Han ensam har mördat 77 människor. Men för journalisterna räcker det inte med EN gärningsman. Det måste finnas fler. De vädrar blod. De vill ha mer. Den blodtörst som finns nödtorftigt dold hos många journalister blir tydlig i öppen dag.
ABB måste vara del av ett terrornätverk! Själv påstår ABB att han är ledare för ett stort europeiskt terrornätverk, Knights Templar. Men det existerar bara i hans fantasi.
I hans dator hittar polisen ett dokument på mer än 1 500 sidor som kommer att kallas “manifestet”. Mer än 1 600 personer nämns vid namn i dokumentet, namn på personer som ABB i sin förvirrade tankevärld har uppmärksammat. Innan Breivik kör in till Oslo och bombar regeringskvarteret skickar han sitt dokument via e-post till flera hundra personer.
Ett av de norska namnen är Fjordman. Det framgår att ABB har läst hans texter, och han citerar flitigt ur dem. Utan författarens kännedom eller tillåtelse har han återpublicerat flera av Fjordmans engelska texter från nätet.
Vem skulle ha hindrat honom? Nätet är tillgängligt för alla som har en dator. I journalisternas ögon gör det bloggaren Fjordman medskyldig till ABB:s terrordåd. För att kunna dra den slutsatsen måste de dikta ihop en skröna om hur farlig denne Fjordman är. Häxjakten kan börja.
Då skulle hela deras värld rasa
Slutsatsen att Fjordman och andra islamkritiska skribenter är medskyldiga till en annan persons terrordåd är fullkomligt hårresande. Det är en klockren projektion av skuld och annat emotionellt vrakgods. Genom att projicera försöker politiker och journalister desperat bevara sin självbild som goda och ansvarsfulla människor.
I juli 2011 står de mitt i ruinerna av sina egna handlingar och sina egna försummelser och skyr inga medel för att rädda sin självkänsla och sina positioner. Om de på allvar ställde sig frågan “Vad gjorde jag för fel?” skulle hela deras värld rasa.
Vad är en författares ansvar?
Utpekandet och förföljelsen av Peder Jensen ställer en viktig principiell fråga på sin spets: Vad är en författares ansvar? I vilken mån kan han/hon ställas till ansvar för andra människors tolkningar av det skrivna?
Svaret på frågan är enkelt: författarens ansvar är att skriva det som är sant och relevant, utan att snegla på konsekvenserna. Punkt. Det kallas konsekvensneutralitet.
Andras tolkningar är deras ansvar
En författare har inget som helst ansvar för andra människors tolkningar av vad han eller hon skriver. Om en text läses av hundra personer kan vi vara övertygade om att var och en utifrån sina respektive förväntningar, behov och referensramar gör sin egen tolkning av det de läser. Alltså hundra olika tolkningar av samma text. Vad de sedan gör med sina tolkningar är vars och ens eget ansvar, inte författarens. Varje handling är den handlandes ansvar.
Självklart kan en författare inte heller påverka och göras ansvarig för vem eller vilka som citerar hans/hennes texter. Det ligger utanför författarens kontroll.
För journalisterna var det bekvämt att vräka skuld över islamkritiker som påstods ha “inspirerat” ABB till terrordåd. Men bekvämlighet legitimerar inte det illegitima. ABB hade samma rätt som alla andra att läsa vad han ville. Ansvaret för hans tolkningar av citaten är hans eget, liksom hela ansvaret för hans handlingar.
Än en gång får han bära mediebödlarnas raseri
Vem är Peder Jensen? En vanlig, ovanlig norrman, född och uppvuxen i kuststaden Ålesund. En timid och stillsam man som oftast sitter med näsan över en bok eller ser en film. En man utan stora åthävor som beskriver sig själv som mycket privat till sin natur. I boken skriver han:
“Det är svårt att se någon rationell grund till att en så stillsam person som jag kan utlösa så kraftiga reaktioner som jag har gjort. Under veckorna närmast efter 22 juli rådde förvirring. Men fokuset på min person har fortsatt under många år efteråt.
Jag kan inte finna någon annan förklaring än att jag trampar på väldigt ömma tår hos många maktmänniskor med det jag skriver.”
Efter den 22 juli hatas han för att han anses vara medskyldig till ABB:s masslakt på 77 människor. Fem år senare, när den här krönikan skrevs, hatas Peder Jensen fortfarande av dem som demoniserade och kastade skit på honom då. De orkar nämligen inte erkänna att de hade fel, än mindre be om ursäkt. Än en gång får Jensen bära mediebödlarnas ursinne – som ytterst är riktat mot dem själva.
Hur situationen ser ut nu, 15 år efter Anders Behring Breiviks massaker på 77 personer, vet jag inte. Men erfarenheten visar att det tar mycket lång tid att läka ett nationellt trauma.
Har bott i flera år i Mellanöstern
Peder Jensens kritik mot islam har vuxit fram ur egna erfarenheter. Han var tidigt fast besluten att se världen. Som 19-årig ryggsäcksturist reste han till Israel och Kairo 1994. I slutet av 1990-talet började han studera arabiska vid universitetet i Bergen, och 2001 var han tillbaka i Kairo och fortsatte läsa arabiska.
Han har levt i flera år i Mellanöstern, skrivit en mastergrad om iranska bloggare och arbetat som observatör för TIPH (Temporary International Presence in Hebron).
“Det som chockade mig var elitens förnekelse”
Kunskap om islam hade han fått redan innan han i Kairo såg muslimer hylla de islamistiska attentaten i USA i september 2001. Det han såg stämde inte med den tolerans och antirasism han var uppvuxen med i Ålesund. I boken skriver han:
“Det som chockerade mig mest med de jihadistiska terrorangreppen utförda av araber var inte att många muslimer hatar USA och den västliga världen. Det visste jag redan. Det som chockerade mig mest var i vilken grad västliga politiska eliter och massmedia befann sig i ett tillstånd av förnekelse av detta faktum.”
“Som att se sin egen nation dö, bit för bit”
Två frågor upptar honom vid den här tiden: “Vad är felet med islam?” och “Vad har gått fel i Väst?”.
När han återvänder till Norge 2003 upptäcker han att mycket av det han sett och tyckte illa om i Mellanöstern har följt med honom hem.
“Delar av min egen huvudstad liknade redan Mellanöstern. Det var som att se sin nation dö framför ens ögon, bit för bit. Jag blev djupt frustrerad över att ingen makthavare gjorde någonting åt det. Tvärtom tycktes de hylla utvecklingen. Jag trodde inte längre på de antirasistiska klichéerna jag hade vuxit upp med.”
En inre plikt att upplysa andra människor”
Peder Jensen fattar ett beslut. Allt han har sett och hört i Mellanöstern, all den kunskap han har skaffat sig, vill han använda för att upplysa människor. Med sina texter hoppas han kunna bidra till att bevara sin nation och civilisation. Han skriver:
“Jag kunde ha hållt mun och fortsatt min karriär. Men mitt samvete tillät mig inte att göra det. Jag kom tillbaka till Norge överbevisad om att dagens politik hotar mitt land och min kontinent.
När jag hade insett det var det mentalt omöjligt för mig att vända ryggen mot problemet och låtsas som om det inte existerade. Det kändes som en inre plikt att göra vad jag kunde för att varna för detta hot.
Jag förundrar mig ständigt över varför inte fler människor känner likadant. Bryr sig människor inte om de etniska konflikter de lämnar vidare till sina barn och barnbarn?”
“Kommande generationer kommer antagligen att fråga hur stabila och välfungerande samhällen kunde ödelägga sig själva på det sätt vi är i färd med att göra.”
Träder fram med sitt rätta namn
Han är en insider som har hoppat av en karriär på rätt sida åsiktsgränsen. Det gör honom till ett slags förrädare. Han skriver att han misstänker att det är en av orsakerna till att etablissemanget verkar hata honom så mycket.
I den hysteriska stämning som råder i Norge efter terrordåden den 22 juli inser Peder Jensen snabbt att det bara är en tidsfråga innan journalisterna avslöjar hans identitet. För att få slut på de vilda spekulationerna och försöka förekomma mediedrevet väljer han, starkt pressad, att träda fram med sitt rätta namn i Verdens Gang den 5 augusti 2011.
Jämförd med Heinrich Himmler, Vidkun Quisling och dömda mördare
Dagen därpå publicerar Dagbladet en artikel där de jämför Peder Jensen under hans riktiga namn och bild med nazisterna Vidkun Quisling och Heinrich Himmler, som administrerade förintelsen av judar och romer.
Dagbladet.no: Fjordman foreslo nazi-løsning
Terje Emberland från Oslo Holocaustcenter säger i artikeln att Peder Jensen “helt oplagt” har ett stort moraliskt ansvar för det värsta massmordet i nyare nordisk historia genom att vara massmördarens viktigaste inspirationskälla.
Jensen söker själv upp Oslopolisen – och blir behandlad som en brottsling. Utan order om husrannsakan söker Polisen igenom hans lägenhet i minsta detalj. De konfiskerar privata ägodelar, dator och kläder.
De gör det trots att Peder Jensen varken är anhållen eller misstänkt för brott. De hittar ingenting som knyter honom till ABB:s terrordåd eller några kriminella aktiviteter över huvud taget.
Förstår att hans liv är i fara
Massmördaren ABB är skyddad av livvakter och andra rigorösa säkerhetsåtgärder. I den explosiva hatstämning som piskats upp av media har Peder Jensen inget skydd alls. Han förstår att hans liv är i fara. Han inser att han omedelbart måste lämna Norge.
Han evakuerar snabbt sin lägenhet, packar ner det allra nödvändigaste och körs i bil ned genom Sverige och över Öresundsbron. Sin mobiltelefon kastar han i en svensk skogssjö.
Jag läser hans bok med tilltagande kramp i magen
Peder Jensen bor fortfarande utomlands på hemlig adress. Jag har aldrig träffat honom och har ingen aning om var han bor. Det behöver jag heller inte veta. I arbetet med den här krönikan mailar jag honom från det land flera hundra mil från Sverige där jag befinner mig till det okända land där han befinner sig.
Jag har läst hans bok med tilltagande kramp i magen. Ingenting av det han skriver är egentligen nytt eller okänt för mig. Men att ta del av hans berättelse i koncentrat river hål på de försvarsmekanismer som vi alla är utrustade med för att orka leva våra liv. Ingen människa klarar att i varje sekund vara närvarande i en ohygglig verklighet.
Vi håller på att förlora våra länder
Vi håller på att förlora våra länder, till islam och till ett enormt inflöde av människor från världens mest dysfunktionella och våldsamma kulturer. För första gången i världshistorien låter sig nationer utplånas utan att göra motstånd. Just så illa är det.
Samma grupper som fördömer Europas koloniala historia applåderar när resten av världen koloniserar Europa i dag, påpekar Peder Jensen.
“Under 2015 har vi varit vittnen till en mental och fysisk kollaps i en enorm skala i Europa. Frånvaron av långsiktigt rationellt tänkande är nästan total. Medierna domineras av emotionell propaganda och primitiv manipulation. Vår framtid styrs av känslor, inte av förnuft.
Den kontinent som uppfann modern vetenskap verkar som om den har mist förståndet. Speciellt den västra halvan av Europa ser ut att vara gripen av ett slags kollektivt vanvett.
Tusentals människor hyllar och deltar aktivt i upplösningen av sina egna länder. Man begår handlingar som kan få stora konsekvenser i generationer eller århundraden framåt bara för att man vill låta sig berusas av sin egen inbillade godhet de kommande fem minuterna” skriver Peder Jensen.
“Det börjar bli bråttom om Europa ska kunna räddas”
Jag vill veta hur han ser på Europas framtid. Han svarar ärligt att han inte vet men att han hoppas på ett uppvaknande och att han arbetar för det.
Jag ber honom utveckla svaret. Då skriver han:
“Jag hoppas att det ska vara möjligt att rädda åtminstone delar av Europa och skapa en grund för en ny återfödelse eller renässans. Men det börjar bli bråttom om det ska vara möjligt. För tio, femton eller tjugo år sedan var de problem som skapades av massinvandringen allvarliga.
Nu är de prekära och delvis katastrofala. Invandringen från den ansvarslösa befolkningsexplosionen i den islamiska världen och Afrika skapar nu problem som européerna måste använda generationer eller århundraden på att lösa.”
Han tillägger:
” Om de över huvud taget låter sig lösas.”
Litteratur:
Peder Jensen: Vitne til vanvidd. Boken finns också som e-bok.
Peder Jensen: Import av islam betyder import av våld
Peder Jensen: Jag kommer aldrig att få ett normalt liv i Norge
Förteckning över källor till Peder Jensens bok “Vitne til vanvidd”.
————————————————————————-
Julia Caesar 