Jul, jul, signade jul

Jul, jul, signade jul! Den länge emotsedda och efterlängtade. Julen då allting ska fungera enligt planerna, då alla förberedelser ska falla ut till allas glädje och förnöjelse. Trivsel och gemenskap ska blomma i familjens sköte.

Men trots alla ansträngningar räcker det att en eller ett par medverkande faller utanför ramarna för att julen ska bli något helt annat än vad alla har tänkt sig.

Under den jul som jag berättar om i den här podden spelar ett kastspö en avgörande roll. Kastspöet blir någonting som lever kvar i minnena fortfarande efter 73 år. Det kommer att överleva oss alla.

Mamma städar, fejar och gnor. Det ska bli jul. Året är 1949, och jag har nyss fyllt fem år. Mamma vill så gärna klara av kvinndomsprovet. På samma sätt som värnplikten är ett mandomsprov för en man är förmågan att ordna en riktig jul kvinndomsprovet för en husmor. Så är det i alla fall på 1940-talet.

Det ska bli en alldeles särskild jul, för mormor och hennes nye man Jonas ska komma och fira julen hos oss i Östersund.

Mamma bakar och lägger in sill, gör rödbetssallad, rullar köttbullar, lutar lutfisk och vattnar ur skinkan. På julbordet ska ingenting fattas.

Det allra sista, det som ska kröna julpyntet och all maten, är de traditionsenliga julgirlangerna, som knyts av små grankvistar och röda sidenband och sätts upp i kökstaket natten före julafton. En jul utan julgirlanger går bara inte att tänka sig. Mamma har traditionen med sig från sitt föräldrahem, och mormor har den med sig från sitt föräldrahem långt inne i Järvsös finnskogar i Hälsingland, och så vidare oräkneliga släktled bakåt.

Julgirlangerna ska sättas fast i varje hörn av kökstaket så att de korsar varandra på mitten. Det blir väldigt vackert och doftar gott. När alla vaknar på julaftonens morgon ska girlangerna sitta där i kökstaket medan generationer av osynliga förmödrar nickar förnöjt från torp och gårdar i Hälsingeskogarna.