Föreställ dig att du är en fästing. Det tar emot, jag vet. Du är ett mycket litet spindeldjur, bara någon millimeter stort.
Du sitter på ett grässtrå och begrundar ditt liv. Väntar på att en människa eller ett djur ska komma förbi så att du kan utföra det centrala i din existens: att suga blod.
Fästing.
Men tänk om ingen har vägarna förbi? Tänk om du aldrig någonsin får minsta lilla blodslurk? Då är din saga all, och vilken mening har ditt liv haft då?
Jag tar dig med på en sightseeing i fästingars till synes händelselösa liv, där det dramatiska slutet slår alla operafinaler med ond, bråd död.
En världsbild präglad av hysterisk superaktivitet. Nej tack, jag orkar inte. Om någon säger ”Nu kör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett händelselöst liv.
Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig.
Finlands vita ros blommar som vackrast.
För nästan 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i den yttersta glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.
Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen går på gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.
Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga
På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa någonstans. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” och blir gäst i min egen gäststuga. Gäst hos verkligheten.
Ett öppet fönster symboliserar frihet och möjligheter. Förmår vi gripa möjligheterna i flykten, innan de försvinner? Ser vi dem ens, eller grumlas vår blick av våra erfarenheter och begränsningar?
Genom vilka filter silar vi det vi uppfattar av verkligheten? Och finns egentligen tiden? Uttråkad i solstolen har jag plötsligt tid att fundera över de stora frågorna.
Fönstret står öppet ut mot trädgården.
Ett öppet fönster, en öppen dörr symboliserar möjligheter. Just det här fönstret sitter i mitt badrum och vetter ut mot trädgården. Silverpäronträd, doftolvon, dagliljor och nävor nästan exploderar av växtkraft framför mina ögon. Snart blommar Finlands vita ros i överdådiga skyar av ljuvligt doftande pimpinellrosor.
Häromkvällen hörde jag den från min altan. Det omisskännliga ko-koandet på avstånd någonstansifrån. Den är punktlig. Det var det vanliga datumet: den 7 maj. Den lät ovanligt nära.
Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.
Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.
Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.
Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.
Alla dessa män med sina fantastiska maskiner! Jag klarar mig inte utan dem.
Jag har långa, utskrivna listor med deras namn och mobilnummer. Listorna är guld. Det är nu – just NU – man ska ringa till dem och försöka övertala dem, få dem att förstå att man är en trevlig arbetsgivare som kommer att bjuda på kaffe och ge dem all tänkbar pekuniär och övrig uppskattning.
Bara de tar med sig sin kompetens och sin fantastiska maskin och kommer hit.
Det kunde ha slutat illa när en flera ton tung gran fälldes av stormen och föll rakt över mitt hus. Men taket höll. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.
Tidsspannet är kort. Man får inte ringa för tidigt, medan kylan fortfarande har sin förlamande hand över allt levande. Man får inte heller ringa för sent. Då är det helt kört.
Ett mer praktfullt fiasko för social ingenjörskonst än ”Gift vid första ögonkastet” i SVT 1 är svårt att tänka sig. Inte ett enda av de ihopmatchade paren vill leva tillsammans.
Samtidigt pågår andra människors liv och verklighet i det tysta, långt från tv-kameror. Skilda perspektiv ger relief åt varandra. Jag försöker spegla båda.
Skogsgallring. Här röjs för att få luft och ljus. Foto: Julia Caesar.
Våren är ovanligt kall, och ännu har jag inte hört det omisskännliga ko-koandet på avstånd. Men vilken dag som helst kan vi höra det. Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.
Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.
Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.
Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.
Det är den där dagen vi har väntat på. Under långa mörka vintermånader bet vi ihop, bidade tiden och tänkte på dagen som vi visste skulle komma – men ändå var det som om vi innerst inne inte var helt säkra på att det skulle ske.
När allting annat kan rubbas, vad är det som säger att årstiderna finns kvar?
Änget i vårlig fägring med knoppande hassel och mattor av ramslök och vitsippor. Foto: Julia Caesar.
Våren är ovanligt kall, och ännu har jag inte hört det omisskännliga ko-koandet på avstånd. Men vilken dag som helst kan vi höra det. Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.
Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.
Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.
Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.
Det var vintern då snön och ett virus byggde våra fängelser. Det var vintern då vi var många som satt instängda och isolerade på grund av coronapandemin. Vi handlade all mat på nätet och fick den levererad av en rask ung man från Ica var fjortonde dag men såg i övrigt knappast några människor.
Julia Caesar 