En tavlas långa väg hem. Till minne av en älskad syster (1951 – 2026)

Den kan inte klassas som något annat än Hötorgskonst. Marknadsvärdet torde ligga på en 50-lapp eller högst en hundring på loppis. Men när tavlan den sista dagen i augusti 2022 kan spikas upp på min vägg är det slutet på en 22-årig resa. Eller egentligen en 93-årig resa.

Efter en lång färd i flera etapper har tavlan äntligen kommit hem. Dit där den ska vara.

Tavlan har äntligen kommit hem. Signeringen är omöjlig att läsa, men tavlan målades 1933. Foto: Julia Caesar

Varför gav jag inte bara upp? För att jag är ovanligt envis. Och för att tavlan på något sätt bad om att få komma hem.

Hur kan en närmast värdelös tavla betyda så mycket?
Jag förstår om det är svårt för andra att förstå.

Men så här var det.

 

Fortsätt läsa ”En tavlas långa väg hem. Till minne av en älskad syster (1951 – 2026)”

Är vi på väg tillbaka till pekboken och grottmålningarna?

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

 

En vindlande, mångtusenårig historia om språkets och bildens utveckling i våra liv

 

En cirka 4 000 år gammal hällmålning på en bergvägg på fjället Flatruets sydsluttning i Härjedalen.

I takt med digitaliseringen överger alltfler det skrivna språket som kommunikationsmedel. Små tecknade gubbar och symboler, så kallade smileys och e-mojis, får uttrycka eller komplettera vad vi vill ha sagt. Vad innebär det på sikt att stora delar av vår kommunikation sker via små tecknade figurer?

Är vi på väg tillbaka till ett språklöst tillstånd, till pekboken och grottmålningarna?

 

E-mojisar har i ökande utsträckning blivit ett sätt att kommunicera. Men varför använder vi små tecknade figurer istället för vårt språk?

Fortsätt läsa ”Är vi på väg tillbaka till pekboken och grottmålningarna?”