Vi lever i en egendomlig tid. Splittringen i vårt land och världen omkring oss blir tydligare för varje dag. Coronapandemin har skrämt vettet ur folk. Många lever med djup rädsla, och det är precis så makthavarna vill ha det. Ju räddare vi är, desto lättare går vi att styra som viljelösa lamm.
Redan de gamla romarna kände till fenomenet ”Divide et impera” – ”Söndra och härska”. I dag hetsas vaccinerade och ovaccinerade emot varandra. Rädslan och oförsonligheten splittrar familjer, grannar, släktingar och vänner. Samhället fragmenteras och spricker sönder. Det kan komma att sluta mycket illa.
I den här artikeln försöker jag analysera några av de psykologiska drivkrafterna och varför det har blivit så här.
Svåra ryggsmärtor har under en tid hindrat mig från att skriva. För att skriva måste jag sitta vid datorn, och att sitta gör outhärdligt ont. Det betyder att jag har haft mer tid att tänka (liggande) än vanligt. Jag grubblar oavbrutet över de attityder som nu exponeras öppet och oförblommerat i det offentliga rummet, i MSM och sociala medier. De skrämmer mig oerhört.
Hatet, ondskan och oförsonligheten flödar, i synnerhet från vissa av de 70 procent av befolkningen som enligt Folkhälsomyndighetens statistik har tagit båda sprutorna som sägs skydda mot Covid-19. Ett exempel är Aftonbladets Peter Kadhammar som i en krönika den 8 september visar upp totalitarismens fula ansikte och tar sig rätten att tycka att de som inte har låtit injicera sig ska betala extra för sin sjukvård om de blir sjuka. Utöver vad de redan betalar i skatt, alltså.
”Vaccinvägrare bör betala fulla priset för sin vård”
skriker rubriken.
Tonen i texten är totalitär, hatisk och djupt obehaglig. Kadhammar jämför vad han kallar ”vaccinvägrare” med människor som begår brott. Med hans sätt att se är det alltså en brottslig handling att inte låta injicera sig med en okänd substans vars verkningar inte ens tillverkarna har en aning om, enligt det avtal jag skrev om nyligen. Något lagligt stöd för den åsikten har han givetvis inte. Inte någonstans i texten ger han uttryck för vetskapen att det finns många och stora grupper som inte kan injicera sig, till exempel för att de har autoimmuna sjukdomar.
Kadhammar lyckas också bortse från att alla som bor i Sverige har rätt till sjukvård. Ganska anmärkningsvärt för en person som arbetar i Socialdemokraternas egen Pravda. Det är bland annat sjukvård vi betalar en av världens högsta skatter för. Den rättigheten gäller också för dem som aktivt undergräver sin hälsa, till exempel genom att röka sig till lungcancer, supa sig till skrumplever, äta sig till övervikt och fetmaoperationer – samt få vård för skottskador på grund av våldsam gängkriminalitet. Rätten till sjukvård gäller också dem som uppehåller sig illegalt i Sverige och inte bidrar med en enda krona till våra gemensamma utgifter. Det kan man tycka vad man vill om, men så är våra lagar utformade.
Peter Kadhammar:
”Men vi accepterar att det finns frihet att sabotera samhällets försök att hejda en livsfarlig pandemi, att det finns frihet att utsätta andra för fara och strunta i konsekvenserna. Den friheten finns.
Den borde ha ett pris. Till exempel att den som utan rimligt skäl struntat i att vaccinera och som därför hamnar på sjukhus får betala kostnaden för vården. Eller åtminstone mer än den vanliga patientavgiften.”
Det tog inte lång tid för honom att få fram fasciststövlarna. Kanske stod de inte så långt in i garderoben.
Jag fortsätter grubbla. Vad är det som får människor som borde veta bättre att utan minsta eftertanke sprida sitt hat och hämndbegär på offentliga platser? Själv har jag (snart 77 år och svårt hjärt-kärlsjuk) bara under den senaste veckan fått veta att jag borde lägga mig ner och dö, att jag är ett hot mot samhället, ett ryskt troll som borde åka hem till Kreml, och så vidare. Jag betalar skatt sedan 56 år, så mina sjukvårdskostnader torde vara väl täckta.
Enligt mina observationer är det i synnerhet yngre män som bär på en enorm aggressivitet mot ovaccinerade människor som gör de här utfallen – utan att de har en aning om orsak eller har minsta respekt för rätten att bestämma över sin egen kropp. De går omkring som apterade tryckkokare och använder sitt hat mot andra människor för att lätta på trycket. Rätten att bestämma över sin egen kropp är annars upphöjd till helig status i Sverige – låt mig påminna om hur det brukar låta när aborträtten försvaras med näbbar och klor. ”Min kropp – mitt val”, eller hur?
De här männens aggressivitet står inte på något sätt i rimligt förhållande till det som de rasar över. Den är inte frisk. Den är snarare tecken på en snedvriden krisreaktion när de börjar inse att det kanske inte var så lyckat att ta den där sprutan.
Det har fått mig att fundera över svenska mäns förhållande till manlighet. Jag tycker att det är ett intressant perspektiv. Vilken plats har manligheten i Sverige 2021? Vi lever i en tid när stora delar av manligheten i traditionell mening har tagits ifrån de svenska männen. Vi har inte haft krig på 200 år. Inte på två århundraden har svenska män behövt rycka ut i strid och möta fienden på fältet. Det gör någonting med generationer män. Bara en minoritet av svenska män gör värnplikten. Och den stora gruppen män – flera generationer – har ända sedan 1960-talet kastrerats, hjärntvättats, föraktats och feminiserats av kvinnor med en i samhället förhärskande feministisk agenda.
Vita män får dagligen veta att de är förtryckare, rasister, islamofober och ”white supremacy”. De hånas som oönskade, kolonialt belastade och andra fula saker. De lider i tysthet och har inget offentligt utrymme där de kan gå till motattack eller ens försvara sig. Svenska män har fått arbetsbinas roll: att vara men inte synas, att dra hem pengarna och ha det ekonomiska ansvaret för att bära upp sina familjer och fosterlandet – inklusive det importerade proletariat från all världens u-länder som försörjs med bidrag, det vill säga skatteintäkter som andra har arbetat ihop – men i övrigt hålla tyst och betjäna staten och sina bidrottningar utan knot.
Något som sällan diskuteras är att ofruktsamheten hos män i den västliga världen på bara några decennier har ökat kraftigt. Den har fördubblats. Det kan bero på bland annat nedsatt spermiekvalitet på grund av exempelvis ärftliga sjukdomar, infektioner eller missbildningar, blockerade sädesledare på grund av bråck eller prostataoperation, impotens orsakad exempelvis av diabetes, antikroppar mot de egna spermierna eller bristande hormonproduktion som kan bero på tumör i hjärnan.
Livsstil, rökning, kost, alkoholmissbruk och droger har också stor betydelse.
En svensk man av i dag är ofta en avkönad, tillagsinställd varelse utan manliga attribut, som delar föräldraledigheten med sitt barns mor för att staten och hon vill det i jämställdhetens namn. Att barnet behöver vara i symbios med en vårdare under sitt första år känner man inte till eller bryr sig inte om. Staten brukar ju ha rätt. Föräldraförsäkringen har gjorts till en jämställdhetsfråga för vuxna istället för att handla om barnets behov. Mannen går omkring med barnvagn och har middagen klar när frugan kommer hem från jobbet.
Vilka utvägar återstår för en svensk man som fortfarande vill vara man? Här har coronapandemin öppnat en oväntad utväg för män att bevisa sin manlighet för sig själva och andra: att manligt och tappert låta sig injiceras med en substans som presenteras som ”trygg och säker”, men vars innehåll och verkningar man inte vet någonting om.
Det är att ”ta sitt ansvar”. Det är modigt. Det är tappert. Det är att ställa upp för samhället. Det är solidariskt. Det är nästan som att dra ut i fält för fosterlandet, fast man inte alls är nationalist. Absolut inte.
Därför försvarar man sitt val med enorm aggressivitet. Det handlar om mannens heder, illa åtgången under det senaste halvseklet.
Nu när information om vad sprutorna innehåller, och vilka verkningar de kan få, börjar sippra ut genom ridåerna av ensidig propaganda känner sig många, både män och kvinnor, med rätta lurade. De är lurade. Aldrig tidigare i historien har ett ”vaccin” – som inte är något vaccin – släppts ut på marknaden utan regelrätta kliniska undersökningar och endast nödgodkända av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. De 70 procent svenskar som har låtit injicera sig ingår i gruppen försökskaniner, vilket många, kanske de flesta, inte har en aning om. Att uttala frågor och tvivel på sprutorna är att anse som ett svek mot nationen och alla heliga värden från fornstora dar som man har dunkla minnen av.
Enklast att ställa upp sig på rad och kavla upp ärmen. Då har man i alla fall visat att man är en man. Manligheten är tillfälligt räddad, och man kan stolt jämföra injektionsupplevelsen med andra män, ja kosta på sig att skryta lite. Bekräfta att man tillhör samma klubb. Det blir en ny gemenskap. 70 procent av befolkningen kan väl inte ha fel? Eller?
Kvinnorna då? De tar ju också sprutorna. Kvinnor, hur feministiska de än tror att de är, underordnar sig flockens manlige ledare. Några sonderingar som jag har gjort har lett mig fram till den här hypotesen:
Att äventyra relationen med sin man är ett alltför högt pris att betala för många kvinnor. Hellre då låta spruta sig med en substans vars innehåll och verkningar man inte vet någonting om. Ensamstående kvinnor rådgör med sina väninnor eller med manliga släktingar. ”Klart du ska ta sprutan” säger de. Du vill väl resa? Du vill väl gå på krogen? Du vill väl träffa barnbarnen? Vad ska väninnorna säga? Dina vuxna barn? Tänk på din sköra gamla mamma, henne vill du väl träffa? Visserligen är hon vaccinerad, men man kan ju aldrig veta.
Av rapporter från omgivningen att döma är många vuxna barn kapabla att sätta fruktansvärt hård press på i synnerhet sina gamla mödrar att de MÅSTE spruta sig. Sköra äldre klarar inte att stå emot, de pallar inte för trycket. De fasar för att bli övergivna och lämnade ensamma av sina anhöriga till en social död. Skräckslagna, i en ren utpressningssituation, låter de sig övertalas att ta sprutan.
Gemensamt för män och kvinnor är att de är djupt skakade och uppskrämda av den propaganda som både myndigheter, politiker och media har pumpat ut i mer än ett och ett halvt år. De flesta tror på den bild som förmedlas. De tror verkligen att alternativet till sprutan är att dö i Covid-19. Det är vad hela samhällsmaskineriet vill få oss att tro.
Att ställa frågor och ifrågasätta blir för jobbigt. Hellre då marsch iväg till vårdcentralen, anpassa sig till flockmentaliteten och ta sprutan som lydiga barn. När små strimmor av sanningen om sprutorna och ett gigantiskt bedrägeri nu börjar sippra fram genom medias Berlinmur blir verkligheten ytterst obehaglig för många. Att erkänna att man har fattat ett ogenomtänkt beslut, att man har låtit sig vilseföras, är en svår process. Hellre än att inse att man är grundlurad går man till aggressivt försvar gentemot dem som inte har fallit för sprutpropagandan.
I en kommande artikel skriver jag mer om de djupa psykologiska mekanismer som får människor att handla i strid med sunt förnuft och sätta sitt liv på spel för något som de inte vet om det är sant.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 