Ladorna – jag hör deras tysta berättelser

För inte länge sedan fanns de överallt. Ladorna, de byggnader där allt från hö till köttet från höstslakten kunde förvaras. De är en viktig del av vår gamla byggtradition, vårt svenska kulturarv. Den som hade de största och mest välfyllda ladorna åtnjöt status.

Nu förfaller de, rasar ihop, utplånas – som de sista vittnesbörden om ett jordbrukarsamhälle som i stort sett alla svenskar levde i och av. Att riva lador och andra uthus kostar pengar, så de får rasa ihop av sig själva.

I oktober 2020 sviktade spåntaket och var nära att ge upp. En lagning med korrugerad eternit gör inte saken bättre. Elledningen vittnar om att det fanns belysning i ladan – kanske var det delvis en ladugård? Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Jag intresserar mig för lador. Jag bryr mig om lador. Jag ser på lador med ömhet. Under min livstid har de alltid funnits och fyllt en funktion. Nu är de sedan länge onödigförklarade och försvinner långsamt bort från landskapsbilden. Sverige är ett land av övergivna och förfallna lador.

Fortsätt läsa ”Ladorna – jag hör deras tysta berättelser”

K-O Arnstberg: ”Det var inte alls svårt att förutsäga vad som skulle ske”

Missa inte den här texten! Den är lång, men den är en riktig pärla. Den formulerar tankar och frågor som jag tror finns i mångas huvuden men som inte vill eller förmår ta steget från tysta tankar till reella ord och uttryck. Den formulerar dessutom tankar och sanningar som du garanterat aldrig någonsin får läsa om på de stora tidningarnas kultursidor.

Med författaren Karl-Olov Arnstbergs benägna tillstånd publicerar jag den här angelägna krönikan från hans blogg Invandring och mörkläggning om vad intelligens egentligen är och vad som kännetecknar olika gruppers sätt att tänka och handla.

*Albert Einstein (1879-1955) var ett geni. Allmänt känd representant för hög intelligens.*

Nästan alla bland oss känner igen intelligens när vi möter mycket klyftiga personer. De har krävande jobb, de är analytiska, och de kan förklara komplicerade samband. Vissa har en språklig förmåga att nyansera och precisera sina tolkningar, andra (eller samma personer) kan systematiskt och logiskt steg för steg förklara hur de kommit fram till sina slutsatser, vare sig det nu sker med hjälp av språket, matte, diagram eller något annat.

Fortsätt läsa ”K-O Arnstberg: ”Det var inte alls svårt att förutsäga vad som skulle ske””

En tavlas långa väg hem

Den kan inte klassas som något annat än Hötorgskonst. Marknadsvärdet torde ligga på en 50-lapp eller högst en hundring på loppis. Men när tavlan den sista dagen i augusti 2022 kan spikas upp på min vägg är det slutet på en 22-årig resa. Efter en lång färd i flera etapper har tavlan äntligen kommit hem. Dit där den ska vara.

*Tavlan har äntligen kommit hem. Signeringen är omöjlig att läsa, men tavlan målades 1933.*

Varför gav jag inte bara upp? För att jag är ovanligt envis. Och för att tavlan på något sätt bad om att få komma hem.

Hur kan en närmast värdelös tavla betyda så mycket?
Jag förstår om det är svårt för andra att förstå.

Men så här var det.

Fortsätt läsa ”En tavlas långa väg hem”

När gästerna reser hem och innebörden av o

Jag har en liten gäststuga. Den är väldigt liten – en friggebod på 10 kvadratmeter. Sommartid händer det att det bor gäster där. När de åker hem blir gäststugan väldigt o-bebodd och allt annat som börjar på o.

Vissa norrländska dialekter koncentrerar på ett praktiskt och ordekonomiskt sätt sina negationer till att sätta ett o framför det ord som görs o-giltigt. Den här texten handlar om innebörden av o och den o-närvaro som gäster lämnar efter sig när de åker hem.

Fortsätt läsa ”När gästerna reser hem och innebörden av o”

Sällskapsliv och umgängeskonst – vad har vi missat de senaste 98 åren?

En liten, hårt sliten skrift på 64 sidor faller i mina händer när jag går igenom gamla ärvda papper: ”Sällskapsliv och Umgängeskonst. Bästa vägledning i hur man bör skicka sig och uppträda i sällskapslivet”.

Vilken klenod! Tryckt av Nordiska Konstförlaget i Malmö 1924.

Låt oss ta del av råden!

*Hur böra en man och en kvinna förhålla sig till varandra?*

Fortsätt läsa ”Sällskapsliv och umgängeskonst – vad har vi missat de senaste 98 åren?”

Inte utan min symaskin! Om lusten att skapa och apparaterna i våra liv UPPDATERAD!

På skärtorsdagen begick jag ett fruktansvärt misstag. Jag kastade min trogna Husqvarna symaskin, modell zig-zag 1020 från 1967, på återvinningsstationen.

När jag kommit hem och hade tänkt efter några timmar drabbades jag av de djupaste kval och ruelse. Vad hade jag gjort?

Jag sliter mitt hår! Jag grillas på ångerns glödande brasa! Jag brukar inte fatta oöverlagda beslut, så vad hade fått mig att med berått mod köra till tippen med en av mitt livs käraste skatter? Min ständiga följeslagare och oumbärliga vän?

Fortsätt läsa ”Inte utan min symaskin! Om lusten att skapa och apparaterna i våra liv UPPDATERAD!”

Röster vi inte saknar: Om Florence Foster Jenkins och vår rätt att misslyckas

En hel värld har skrattat åt Florence Foster Jenkins efter hennes död 1944, och många skrattade redan innan dess, fast i smyg. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska.

Hennes självförtroende bar henne som på en sammetskudde genom livet. Utan att tveka gav hon sig på de mest svårsjungna ariorna i hela operalitteraturen, bland annat Nattens Drottnings aria ur W A Mozarts opera Trollflöjten, som spänner över ett tonomfång på två oktaver.

Den podd jag har gjort om Florence Foster Jenkins har premiär i dag. Den handlar inte bara om henne utan om allas vår rätt att misslyckas. Om att vilja men inte kunna.

”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna sin båge” skrev Verner von Heidenstam. (Ur Åkallan. Ett folk. 1899).

Fortsätt läsa ”Röster vi inte saknar: Om Florence Foster Jenkins och vår rätt att misslyckas”

Följ med tillbaka till ”Smoke Rings”- en gyllene epok i svensk radiohistoria

När tiderna är som mörkast behöver vi motsatserna mer än någonsin. Premiär i dag för mitt minnesprogram om Leif Anderson (1925-1999) och ”Smoke Rings” – programmet som sändes i Sveriges Radio varje vecka i nästan 40 år.

När Leif Anderson avled 1999 hade han gjort 1 786 program och slagit Farbror Svens (Sven Jerrings) rekord med Barnens brevlåda med ett program.

Jag har kallat programmet ”Röster vi saknar”. Jag tror nämligen att vi är många, framför allt i den äldre generationen, som saknar Leif Anderson, och många andra välkända, klassiska röster.

Fortsätt läsa ”Följ med tillbaka till ”Smoke Rings”- en gyllene epok i svensk radiohistoria”

Finns det något bortom bergen? Intervjuad av Rasmus Dahlstedt

*Berg och soluppgång i Hälsingland. Foto: Th. Bergman*

Jag brukar konsekvent tacka nej till intervjuer, eftersom min blogg och mina poddar räcker till som uttrycksmöjligheter, och jag tycker att fokus på mig som person är ointressant. Men jag gjorde ett undantag för skådespelaren, regissören, sångaren och författaren Rasmus Dahlstedt och hans serie intervjuer på Antipodden. Jag hyser nämligen stor respekt för hans konstnärliga arbete på olika områden och litade på att han skulle ge goda förutsättningar för ett samtal.

Om Rasmus Dahlstedt skriver författaren Per Brinkemo:

”Rasmus Dahlstedt är en av våra främsta intervjuare. Han har en alldeles egen stil, på samma gång inkännande och fordrande. Rasmus oförställda nyfikenhet och sällsynta förmåga att hitta samtalets kärna får gästerna att bli sina bästa jag.”

Det blev ett samtal om journalistik, om Journalisthögskolan, om åren på Dala-Demokraten, varför jag slutade på DN, om livsdrömmar, om att stå för den man är, om att inte vara feminist, om att förlora vänner, om poeten Dan Andersson, om fattigdom, om att se sina val i ett livsperspektiv, om (S)lagen mot kärnfamiljen och om statligt subventionerade faderlösa barn och mycket mer.

Fortsätt läsa ”Finns det något bortom bergen? Intervjuad av Rasmus Dahlstedt”

De små stegens tyranni riskerar att utplåna svensk kultur

Det brukar kallas ”De små stegens tyranni”. Vad stort sker, sker bakom de flestas ryggar. Det som händer i Borlänge handlar inte bara om Borlänge. Det är ett exempel av många på en utveckling som riskerar att utplåna vår svenska kultur.

*Borganäsvägen i Borlänge på 1950-talet. En svunnen idyll.*

Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda intentioner. En lång rad beslut, som vart och ett för sig inte ter sig särskilt uppseendeväckande, kan resultera i en katastrofal och oåterkallelig förändring.

Borlänge är ett varnande exempel. Där har Jussi Björlingmuséet stängts, men somaliska kulturcentra och somalisk folkdans belönas av politikerna. Kulturnämndens ordförande råkar vara somalier och röstades in i politiken genom somalisk klanröstning i valet 2018.

Fortsätt läsa ”De små stegens tyranni riskerar att utplåna svensk kultur”