(Husbild från Bullermyren, Borlänge. Infälld bild från grävandet av Göta kanal 1810-1832).
Vi är våra rötter. De är den äkta kärnan i oss. Ur våra rötter och vårt ursprung grundar vi vår identitet.
Sent omsider börjar vi inse att vår identitet som svenskar är stöldbegärlig. Många gör anspråk på den, inte bara för att begå brott, utan för att posera i den – som om den vore ett klädesplagg som man kan ta av sig och på sig efter behag.
Jag röjer i klädkammaren och hittar en bild. Bilden visar en präktig timmerbyggnad som vittnar om ett välbärgat bondeliv. Finklädda människor med allvarliga ansikten har samlats för att högtidlighålla någonting. Men vad? Jag vill veta.
Efter spårningsarbete vet jag nu att bilden kommer från Bodinsgården i den lilla byn Rödmyra, Järvsö, norra Hälsingland, och efter mycket sökande i olika källor lyckas jag tidsbestämma den till 1912.
Att intressera sig för människor i det förflutna innebär ofta ett intrikat detektivarbete men också glädje och känslor av tillhörighet.
Bilden berättar en släkthistoria. Men vad berättar den? Att ta reda på det är ett rent detektivarbete.
I Allhelgonatid minns vi våra döda och besöker deras gravar om vi har möjlighet. Några dagar i november utgör ett slags undantagstillstånd då vi närmar oss vad våra förfäder har betytt för oss själva och för Sverige.
Årets övriga 363 dagar stoppar vi tillbaks dem i glömskans arkiv. Som om de aldrig har funnits.
Till dig som läser min blogg:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Oavsett om du har sett någon av SVT:s inköpta fördumningsserier har du antagligen noterat att mänskliga uttryck för exempelvis glädje, förtjusning eller förvåning snabbt har reducerats till utstötandet av ett antal läten, till exempel de amerikanska importljuden ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” och ”Super!”, ibland förstärkta med ett svenskt ”Verkligen!”.
Lätena kan betecknas som ett slags ljudmässiga motsvarigheter till smileys och e-mojisar. Det handlar om att låta som alla andra och uttrycka en känsla med så få bokstäver som möjligt.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Människor, i synnerhet kvinnor, har alltid velat smycka sig. Åtminstone de senaste 30 000 åren, efter den kulturella explosionen. Viljan att vara vacker inför den älskades ögon är evig, liksom längtan efter att väcka hans kärlek.
Tillverkarna har använt sig av material som har funnits till hands; trä, snäckor, stenar, djurhorn, benbitar, djurtänder. Glaspärlor har hittats i flera tusen år gamla gravar, de äldsta från Mesopotamien.
Följ med på en resa 150 år tillbaka i tiden! Vi beger oss till Järvsös små finnmarksbyar i norra Hälsingland. Den här historien spänner över fem – snart sex – generationer och har sin utgångspunkt i två vackra broscher.
Två broscher som berättar en historia.
Men den handlar också om Sverige i slutet av 1800-talet och de människor som levde långt ute i skogarna, miltals från den så kallade civilisationen.
Idag tänder jag ett ljus för min farmor. Just den här dagen är det 120 år sedan hon föddes, den 2 november 1902.
I dag tänder jag ett ljus för min älskade farmor.
Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig något annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna från Bollnäs i Hälsingland. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor. Hon förtjänar att bli omskriven och omtalad som den fina människa hon var.
Hon dog 1983. Men för mig är hon inte död. I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt. Jag pratar ofta med henne. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet.
I Allhelgonatid tänker vi på våra döda, de som stått oss nära och haft stor betydelse inte bara för oss, utan också för vårt land. Generationerna före oss byggde Sverige med arbete och hederlighet, ibland med omänskligt slit. Utan dem skulle vi inte stå där vi står i dag.
Om de kunde se från sina gravar vad som har hänt med vårt och deras land – vad skulle de tycka? Jag tror att de skulle sörja. Var det detta de slet så hårt för?
Maria Elisabet, född 1902, från Bollnäs i Hälsingland, var en alldeles vanlig svensk kvinna. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor. Den här podden är min hyllning till henne.
Under rubriken Svenska berättelser” börjar jag nu publicera podcasts som dels bygger på svensk historia, dels på min egen släktforskning. Jag lägger också ut berättelserna i min kanal på YouTube.
Här är de två första. Allhelgonatid är en stillhetens tid då vi gärna stannar upp ett slag, tänder ett ljus och reflekterar över våra förfäder – de människor utan vilka vi själva inte hade existerat.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Har ljushyade människor särskilda privilegier på grund av sin hudfärg? Vilka är de i så fall? I några artiklar på temat ”white privilege” (vitt privilegium) vill jag ge ett motgift till den vänsterextrema identitetspolitiska woke-rörelsen med rötter i marxismen.
Sverige har haft slavar. Men i motsats till vad många tycks tro var slavarna vita pursvenskar. Några kallades trälar. Andra var soldater. Vi är inte skyldiga några svarta slavar en ursäkt, för de har aldrig existerat i Sverige. Däremot bör vi känna till de svenska slavarna och ägna dem en tanke eller två.
Det tydligaste exemplet på sentida slaveri är de 58 000 vita svenska män från sexton olika regementen som på 1800-talet tvångskommenderas att gräva för hand i det största byggnads- och slaveriprojektet i Sveriges historia, den 19,5 mil långa Göta kanal. Projektet tog 22 år att genomföra och kostade tusentals liv. Vilka var de ”vita privilegierna” för de här vita slavarna?
En av de 58 000 soldaterna var min fars farmors morfars far. Han hette Olof Klinga och föddes 1780 i Vendels socken i Uppland.
Det fanns inga kameror på Olof Klingas tid. Bilden föreställer en annan soldat i min släkt.
Julia Caesar 