Varje människa är ett mikrokosmos, och varje liv är värt att berätta om. I det lilla sker det stora, det intressanta och begrundansvärda.
I den här artikelserien går jag tvärtemot det vanliga berättarperspektivet och berättar inifrån ett centrum, från en enskild människa. Därifrån vidgar jag perspektivet till den yttre världen, till periferin.
Idag handlar det om att samtala.
Att samtala är att möta en annan människa.
Att samtala är en konst. Det vet alla som har försökt. Samtal som är meningsfulla för båda parter kräver mångårig träning, framför allt i att lyssna, att vara öppen för och intresserad av en annan människa. Att släppa taget om sitt eget ego, släppa in och erbjuda utrymme för en annan.
Grobianer finns inte. Det finns åtminstone inget djur som heter grobian. Ordet kommer från tyskans ”grob”, som betyder grov, ohyfsad, tölpaktig. Men det finns mänskliga grobianer. En av dem finns tyvärr i min närhet.
De värsta grobianerna är de som är besatta av ondska. Det rinner omkring så mycket ondska i deras blodkärl att de titt och tätt bara måste ge den utlopp för att inte sprängas. Utbrottet kan drabba vem som helst, och de bryr sig inte om följderna.
En världsbild präglad av hysterisk superaktivitet. Nej tack, jag orkar inte. Om någon säger ”Nu kör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett händelselöst liv.
Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig.
Finlands vita ros blommar som vackrast.
För nästan 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i den yttersta glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.
Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen går på gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.
Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga
På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa någonstans. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” och blir gäst i min egen gäststuga. Gäst hos verkligheten.
Ett öppet fönster symboliserar frihet och möjligheter. Förmår vi gripa möjligheterna i flykten, innan de försvinner? Ser vi dem ens, eller grumlas vår blick av våra erfarenheter och begränsningar?
Genom vilka filter silar vi det vi uppfattar av verkligheten? Och finns egentligen tiden? Uttråkad i solstolen har jag plötsligt tid att fundera över de stora frågorna.
Fönstret står öppet ut mot trädgården.
Ett öppet fönster, en öppen dörr symboliserar möjligheter. Just det här fönstret sitter i mitt badrum och vetter ut mot trädgården. Silverpäronträd, doftolvon, dagliljor och nävor nästan exploderar av växtkraft framför mina ögon. Snart blommar Finlands vita ros i överdådiga skyar av ljuvligt doftande pimpinellrosor.
Brevet är olycksbådande tjockt när jag fiskar upp det ur brevlådan. Det är ett dåligt omen. Tunna brev är ofta trevliga brev. Tjocka brev kan innebära vad som helst.
Den bank jag är kund hos sedan mer än 20 år, Länsförsäkringar Bank, har tydligen inte skaffat sig tillräcklig kundkännedom om mig under alla dessa år, trots att de när som helst kan ta del av samtliga mina ekonomiska förehavanden på mina bankkonton.
Saken gäller huruvida jag som 78-årig multisjuk pensionär tvättar pengar dagarna i ända eller är en sån där människa som sitter ute i min stuga glesbygden och i smyg finansierar terrorism mellan besöken på vårdcentralen och flygturerna med ambulanshelikopter till olika sjukhus?
Är jag i själva verket en förhärdad brottsling, vars kriminella läggning blommar ut först nu i 80-årsåldern?
”Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till en samhällskollaps.”
Karl-Olov Arnstberg
Tre glada kvinnliga chefer i Östergötland (det kunde vara i vilket svenskt landskap som helst): socialchefen Camilla Tjäder i Ydre, Tekniska verkens VD Charlotta Sund i Linköping och Josefine Molinder, kultur- och bibliotekschef i Ydre.
”Det är svårt för feminister att svälja, men det är ett historiskt och antropologiskt faktum att matriarkatet inte är ett fungerande alternativ till patriarkatet.
Det handlar inte om politik och heller inte om kultur, utan om att evolutionen har försett männen och kvinnorna med olika men kompletterande egenskaper.”
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi.
Dessa egenskaper är i hög utsträckning överlappande – kvinnor kan sköta manliga sysslor och vice versa – men det betyder inte att de är utbytbara. Könsrollerna är visserligen – som det brukar heta – sociala konstruktioner, men de vilar på en biologisk grund – vilket feministerna och genusaktivisterna tenderar att glömma bort eller förtränger.
Häromkvällen hörde jag den från min altan. Det omisskännliga ko-koandet på avstånd någonstansifrån. Den är punktlig. Det var det vanliga datumet: den 7 maj. Den lät ovanligt nära.
Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.
Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.
Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.
Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.
Alla dessa män med sina fantastiska maskiner! Jag klarar mig inte utan dem.
Jag har långa, utskrivna listor med deras namn och mobilnummer. Listorna är guld. Det är nu – just NU – man ska ringa till dem och försöka övertala dem, få dem att förstå att man är en trevlig arbetsgivare som kommer att bjuda på kaffe och ge dem all tänkbar pekuniär och övrig uppskattning.
Bara de tar med sig sin kompetens och sin fantastiska maskin och kommer hit.
Det kunde ha slutat illa när en flera ton tung gran fälldes av stormen och föll rakt över mitt hus. Men taket höll. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.
Tidsspannet är kort. Man får inte ringa för tidigt, medan kylan fortfarande har sin förlamande hand över allt levande. Man får inte heller ringa för sent. Då är det helt kört.
Julia Caesar 