Nu stänger jag bloggen och tar semester ett tag.
Liksom många andra har jag arbetat hårt inför valet och skjutit en massa andra saker åt sidan som nu ropar på att bli gjorda; mitt hus behöver målas, trädgården vill bli omskött, försummade kontakter behöver tid.
Framför allt behöver jag vila och få tid att smälta valresultatet.
De som vill kan följa mig på Twitter.
Ha det så bra och var rädda om er!
I den svenska valrörelsen kan det vara lämpligt att påminna om vad det är att vara en del av ett land.
Monologen ”I am an Englishman” grep mig när jag hörde den för första gången för många år sedan. Den handlar om nationell identitet och tillhörighet, om familj och tradition. Om stoltheten över att vara en del av sitt land. Den kunde lika gärna heta ”Jag är svensk”.
Den brittiske skådespelaren Marc Warren framför monologen ur BBC’s 2001 NCS Manhunt, ett tal av en man vid namn Laurence Bright. Jag beklagar ett svagt surrande biljud i ljudupptagningen, men det är innehållet som räknas. Texten följer här.
Fortsätt läsa ”Stoltheten över att vara en del av sitt land”
Titta på den här bilden! Vad är det partiledarna i sjuklövern håller på med?
Fortsätt läsa ”Det största hotet mot sexuella minoriteter är islam”
Tack vare teknisk hjälp från duktiga och lojala vänner kan jag nu presentera årets Sommarprogram.
Jag hoppas att lyssnarna kan sjunka tillbaka i solstolen eller hängmattan och lyssna på ett program om det allra största och viktigaste som bär oss i våra liv – förälskelse och kärlek!
I årets Sommarprogram tar Julia Caesar lyssnarna med på en inre resa, till din och andras hjärtpunkt och kärna, den som döljer sig oåtkomlig för världen och kanske till och med för dig själv.
Det handlar om förälskelse; om liv, väntan, ömhet, längtan, lycka, hopp och förtvivlan. Om att sätta hela sin existens på spel när en annan människa når en på djupet.
När man har varit borta länge måste man närma sig sitt land, naturen och människorna mycket försiktigt. Vara medveten om att de kubikcentimetrar som ens fysiska gestalt upptog i luftrummet har smält ihop till ett intet, och att alla spår är utplånade. Om man ska mejsla ut ett nytt livsrum åt sig gäller det att gå mycket varsamt tillväga.
Tillbaka på fosterjorden efter övervintring på andra, för kropp och själ skonsammare breddgrader. Det första jag noterar är ljuset – det klara, allt genomborrande vårljuset. Nu ska jag ta reda på ifall bofinken har hunnit före mig. Om den följer sin vanliga kalender bör den ha anlänt kring 29 eller 30 mars.
Och snart sticker blåsipporna upp sina söta små ansikten ur ris och mossa.
Musik: Uppmuntran (Ermutigung).
Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann, 1968.
Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Arrangemang Björn J:son Lindh.
Lena Granhagen, sång. 1972.
När snaran dras åt allt hårdare omkring oss.
När starka krafter vill begränsa och helst avskaffa det fria ordet.
När vi inser vilka som är våra fiender och att de inte skyr några medel för att tysta oss.
Det är inte sant att man kan förbereda sig på döden.
Döden kommer alltid oväntat.
En av mina bästa vänner är borta. Vi kände varandra i mer än 30 år.
Han var den snällaste, den roligaste, den mest omtänksamme. Den som alltid brydde sig.
Den som inte vek undan när andra trodde att det media skrev om mig var sant.
Den som såg humorn i det absurda, så att vi kunde skratta åt det tillsammans.
Han bar sitt lidande med en tapperhet som är unik. Tomrummet efter honom har inga konturer. Det fyller hela himlen.
Det blir ingen krönika i dag.
Du säger att ditt hjärta är kallt
du fryser
du är trött
och förresten har du glömt vem du är
När jag var barn
och det kom oväntat kaffefrämmande
eller när vi kom hem från skolan och frös
– det kunde vara 30 grader kallt i Östersund –
Då gjorde mamma fattiga riddare
Hon tog dagsgammalt bröd
vände skivorna i uppvispat ägg
och strödde på kanel och socker
stekte i smör på svag värme
Hon värmde våra hjärtan tills de slutade frysa
Jag håller ditt hjärta i mina händer
jag bär det närmast kroppen och värmer det
det rör sig som en fågelunge mot mitt hjärta
Jag minns vem du är
Som efterträdare till den förträfflige Håkan Boström plockar Göteborgs-Posten in Ann Charlott Altstadt, 54, som gästkrönikör på ledarplats.
Äntligen en salt ledarskribent! Altstadt har bland annat arbetat på Aftonbladet och Fokus. Hon anses kontroversiell i vissa kretsar. Desto bättre! I mellanmjölkens medielandskap behövs någon som går in för full fat opastöriserat.
