Varmt tack, alla kära läsare, för er respons på min bön om bidrag till kopieringskostnaden på en tusenlapp för förundersökningen från Skellefteå tingsrätt! Fallet gäller den nioåriga flicka som den 7 juli utsattes för mordförsök och grov våldtäkt av en 15-årig etiopier.
Förundersökningen i Skellefteåfallet. Femhundratio hårt maskerade sidor. Ett varmt tack till mina läsare för era generösa bidrag till tingsrättens kopieringskostnader!
Bidragen har strömmat in! Jag är både överraskad och väldigt glad! Några av er kanske undrar varför tingsrätten tar betalt för att förmedla en förundersökning till en journalist. Så här är det: vanliga förundersökningar och domar kan man beställa per e-post från tingsrätt och hovrätt, och de kostar ingenting.
Mer än någonsin behöver vi njuta av sommarens ljuvlighet och ladda upp krafter inför en höst som innebär riksdagsval. I ett labilt nationellt och internationellt läge kan hösten komma att bjuda på överraskningar av ett slag som maktetablissemanget inte har förutsett. (Jag önskar att ”kraftsamling” inte vore ytterligare ett av de ord som maktgänget har förstört. Nu går det inte att använda längre).
Allting som rubbar politikers och journalisters maktfullkomlighet och arrogans är välkommet. Bäva månde de i sina förment trygga boningar sedan de skickat ut befolkningen i otrygghet och eskalerande våld! Allt fler tecken tyder på att folk har fått nog.
På nätet kan vem som helst se den vrede som sjuder i befolkningen över ett invaderat land där mer och mer upphör att fungera, över vanstyre, bedrägeri och väljarförakt, över inflation, över galopperande energi-, bränsle- och livsmedelspriser som snart inga hushåll med normalinkomster orkar med.
Att nå läsare och lyssnare i hjärtat är en nåd att stilla bedja om. Det vet varje skribent och varje programmakare. Ibland når man fram, ibland inte.
En sak som jag länge har noterat är att de flesta av besökarna på min blogg är påfallande ointresserade av mina poddar – samtidigt som de får mängder av fina och uppskattande kommentarer på YouTube och Swebb-tv.
Min slutsats är att det antagligen handlar om två helt olika kategorier av läsare/lyssnare som nischar in sig på EN bestämd plats på nätet och sällan rör sig utanför den hemtama fållan.
Därför blev jag både överraskad och glad när jag såg Mikael Hagenbos video på YouTube.
Att producera någonting i text eller ljud är alltmer ett vågspel. Så känner jag fortfarande, efter 55 år som journalist. Det går aldrig att förutse hur läsarna/lyssnarna kommer att reagera, i synnerhet inte i den infekterade och polariserade tid vi lever i, där allt – precis allt – placeras och bedöms i politiska fack.
Julen stundade i Svea rike. Snöflingor föllo mjukt och traditionsenligt på taken till såväl höghus som modulbaracker och små röda stugor.
Så inleds mitt alternativa julevangelium som jag enligt traditionen publicerar på julaftonen varje år. Mitt evangelium är skrivet i en språklig form som anknyter till Bibelns julevangelium – men med ett satiriskt innehåll som handlar om vår egen tid på jorden.
Adventsstjärnorna spredo sitt varma sken i alla fönster som inte voro blockerade av parabolantenner, och eldskenet från hundratals brinnande bilar lyste stämningsfullt mot den mörka himlen i vinternatten.
Det är en sällsam sommar för de flesta av oss – coronasommaren 2020. I mitt Sommarprogram pratar jag bland annat om det. Sommaren är särskilt märklig för alla som tillhör riskgrupperna och sitter isolerade i karantän i sina hem. Jag är en av dem (70+), och jag tänker inte låtsas att det är roligt.
Under det japanska vinterkörsbärsträdet blommar rosorna som om ingen pandemi existerar. Sorten heter Lichterloh. Den blommar för femtonde året i rad.
I trädgården som omger mitt hus blommar det nu som allra vackrast. Rosor, dagliljor, clematis, nävor, malvor… Några nytagna bilder lägger jag in här med varm tillägnan till mina bloggläsare och poddlyssnare.
Den här tiden varje år de senaste fem åren har jag lagt allt annat åt sidan för att kunna ägna mig åt det roligaste jag vet: att göra ett Sommarprogram, som motvikt till radions politiskt korrekta program.
År 2020 är inget undantag. Greta Thunberg, Anders Tegnell, Micael Bydén, Mona Sahlin, Gry Forssell och en rad ointressanta artister och ”influencers” är vad radions P1 bjuder på. Gäsp! Producenten Bibi Rödöö har ansvarat för Sommar i P1 sedan 1996. Hon har sin egen politiskt korrekta lekhage och är en garant för att de utvalda programledarna aldrig går över det förutsägbaras gränser.
Ingrid Carlqvist och Maria Celander, klarvakna journalister.
Ingrid Carlqvist och Maria Celander, två journalister som i likhet med mig har en bakgrund i gammelmedia, uppmärksammar mina tio år i alternativmedia med ett inslag i sin podd Nyhetshelgen avsnitt 48.
Från cirka 36 minuter och tio minuter framåt. (Tyvärr går bara ljudversionen att överföra till WordPress, men ni kan se videon på Ingrids och Marias hemsida).
De här båda klarvakna, tuffa, modiga och kloka kvinnorna påstår att det var jag som väckte dem med mina krönikor och böcker.
I min egenskap av ”swishjournalist” reflekterar jag på årets och decenniets sista dag över året som har gått. Jag gör det ur ett mycket personligt perspektiv och hoppas på läsarnas överseende.
Förresten är ”swishjournalist” tydligen inte tillräckligt föraktfullt, ser jag när jag läser Katerina Janouchs blogg. I P4 Stockholms morgonprogram lanserar programledaren Ola Gäverth begreppet ”swishhoror” om oss som arbetar ideéllt i alternativmedia och får gåvor från läsarna via Swish.
Ett nytt år, ett nytt decennium väcker tankar. Vi vet alla hur det ser ut i Sverige när 2020 gör entré. Många av oss ser en nedåtgående spiral på alla samhällsområden. I motsats till Stefan Löfven såg vi det komma, men ingen ville lyssna. Istället kallades vi ”rasister”.
Det var med bävan jag startade min blogg i september 2017. Skulle jag klara det trots att jag närmast är teknisk idiot?
I sju år hade jag publicerat mina krönikor på den danska bloggen Snaphanen och nått många läsare. Jag ville ha något eget, men skulle läsarna följa med till min egen blogg?
Datorn, ett suveränt arbetsredskap.
Nu kan jag lugnt säga: många av er har följt med mig när jag öppnade eget, och jag vill framföra mitt varma tack till er alla. Trohet är viktig i alla relationer. Min blogg vilar på alla trogna läsare.
Jag erkänner oförbehållsamt att jag älskar tomtar och annat julpynt. I protest mot alla moralister och puritaner som vill förstöra julglädjen med sina dystopier och moraliska pekpinnar har jag i år tillämpat tomtefrossa och julpyntat mer än någonsin. Juldukarna ligger nystrukna på plats, och det är tomtar, doftande hyacinter och amaryllisar överallt.
Med de här julbilderna från min lilla stuga ute i vildmarken nära Sveriges ostligaste punkt vill jag tacka alla mina läsare, i synnerhet de som ger någonting tillbaka genom att kommentera på min blogg.
Jag arbetar ideéllt och på eget uppdrag. Ingen säger åt mig vad jag ska göra, och ingen betalar mig lön för mitt arbete – tvärtom tror jag att många skulle vara beredda att betala en hacka ifall jag slutar skriva.
Tryckkostnaderna och övriga produktionskostnader för mina böcker betalar jag ur egen ficka, eftersom inget bokförlag vill ge ut dem.
Alla donationer är därför ytterst välkomna, och jag vill särskilt tacka de generösa, fantastiska läsare som genom donationer stödjer mig i mitt arbete. Ofta är gåvorna beledsagade av sporrande tillrop som ”Tack för det fina arbete du gör för Sverige”,”Tack för allt tankeväckande du skriver”, ”Ditt mod lyser upp natten”, ”Tack för allt arbete du gör för vår nation”, ”Äntligen journalistik värd namnet”, ”Bra skrivet! Kämpa!”, ”Tack för att du orkar” och ”Sluta aldrig!”.
Några av er är återkommande givare. Jag känner igen era namn, blir lika glad varje gång ni gör er påminda och är oerhört tacksam för den respons och uppmuntran ni visar mig. Ni ska veta att er generositet, ert stöd och er uppmuntran betyder oerhört mycket för mig. Det betyder att någon har läst vad jag skriver och uppskattar det. Det betyder att jag har nått fram. Jag skriver inte rakt ut i luften, mina ord singlar inte omkring som löv i cyberrymden. Någon har tagit emot dem.
Antalet läsare på min lilla enkvinnasblogg ökar ständigt, och ligger i genomsnitt på 3 000 – 4 000 per inlägg, ibland på 8 000 – 12 000 och med ett rekord (vill jag minnas) på 27 000. Det visar att det finns ett intresse och behov av journalistik på den nivå där jag är verksam. Jag strävar efter kvalitet i det jag gör, ett vårdat språk, en äkta ton och ett pregnant innehåll.
Du som läsare är en förutsättning för mitt arbete. Om det skrivna ordet inte får några läsare kan det motiveras som egenterapi. Det är i och för sig ett bra skäl att skriva, men det räcker inte för att ge skrivandet mening. Mottagarna måste finnas där om det skrivna ska få ett värde. Jag hoppas ju nå människor och väcka tankar och eftertankar.
Några av er kanske också följer mig på Twitter, där jag varje dag försöker plocka upp journalistiskt intressanta korn i den överväldigande nyhetsfloden. Sedan den 1 augusti har jag publicerat hittills 142 citat ur den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Petersons bok ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” – citat som präglas av tidlös livsvisdom.
Det finns kanske läsare som undrar varför jag skriver, varför jag efter ett långt yrkesliv som journalist i dagspress arbetar som fri bloggare nu på nionde året, och vad det är som styr mig i skrivandet. Varför sitter man som pensionär inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?
Ett enkelt svar är det här: jag skriver för att jag själv vill lära mig något. Jag vill undersöka, djuploda, gå till botten med saker och ting. Plus att jag har en oemotståndlig lust att berätta. Särskilt roligt tycker jag det är att göra podcasts och ägna mig åt verkligt pilljobb med ljudtekniken. En riktig ”utmaning” för en teknisk idiot! I poddarna kan jag också använda mitt stora musikintresse.
Med min bakgrund och den långa erfarenhet jag har som dagstidningsjournalist sitter de journalistiska principerna och nyhetsvärderingen i fingrarna. De avgör till stor del vad jag tycker är intressant att skriva om.
Jag aktar mig noga för att följa med strömmen, vill aldrig vara en i en icke reflekterande flock som springer åt samma håll. Snuttjournalistik är inte min grej. Jag är inte intresserad av att vara där alla andra är. Jag söker mina egna vägar, försöker få syn på vad som döljer sig runt hörnet och under ytan, vill borra och gå på djupet, ägnar mig helst åt ämnen som andra ignorerar. Just de ämnena är ofta de mest intressanta.
Du ser mitt valspråk ”Bara den som simmar mot strömmen når källorna” högst upp i blogghuvudet. Att vara motvalls, att kritiskt granska och ifrågasätta i en tid när de flesta löper med flocken i absurd konsensus om fullkomliga vansinnigheter är självklart för mig, och jag kommer aldrig att förstå varför det inte är självklart för alla journalister.
Tomtemingel med Schubert och Mozart.
Många skulle jubla och korka upp champagnen om jag slutade, och samtliga stora media med Dagens Nyheter och Expressen i spetsen har med skamliga och brutala metoder försökt tysta mig. Jag beklagar, men den glädjen tänker jag inte bjuda på under överskådlig tid.
Den skada jag fick i hjärnans syncentrum i slutet av november har gjort mig ännu mer medveten om livets gränser. Alla liv har ett slut, och vi vet aldrig när det kommer. Medvetenheten om det gör att det känns ännu viktigare att använda sin tid väl.
Det är det Lena Granhagen sjunger om i Wolf Biermanns sång ”Uppmuntran”, tillkommen under Sovjetväldets förtryck av människorna i DDR 1949-1991.
Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid.
Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig.
Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid.
Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv.
Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.
Ett stort tack till er alla!
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Julia Caesar 