Jul, jul, signade jul! Den länge emotsedda och efterlängtade. Julen då allting ska fungera enligt planerna, då alla förberedelser ska falla ut till allas glädje och förnöjelse. Trivsel och gemenskap ska blomma i familjens sköte.
Men trots alla ansträngningar räcker det att en eller ett par medverkande faller utanför ramarna för att julen ska bli något helt annat än vad alla har tänkt sig. I min familj blev julen 1949 – annorlunda.
OBS! Felaktigt Swishnummer på YouTube-bilden ovan.
Se rätt nummer längre ner.
Mamma städar, fejar och gnor. Det ska bli jul. Året är 1949, och jag har nyss fyllt fem år.
Berg och soluppgång i Hälsingland. Foto: Th. Bergman
Jag brukar konsekvent tacka nej till intervjuer, eftersom min blogg och mina poddar räcker till som uttrycksmöjligheter, och jag tycker att fokus på mig som person är ointressant. Men jag gjorde ett undantag för skådespelaren, regissören, sångaren och författaren Rasmus Dahlstedt och hans serie intervjuer på Antipodden. Jag hyser nämligen stor respekt för hans konstnärliga arbete på olika områden och litade på att han skulle ge goda förutsättningar för ett samtal.
Om Rasmus Dahlstedt skriver författaren Per Brinkemo:
”Rasmus Dahlstedt är en av våra främsta intervjuare. Han har en alldeles egen stil, på samma gång inkännande och fordrande. Rasmus oförställda nyfikenhet och sällsynta förmåga att hitta samtalets kärna får gästerna att bli sina bästa jag.”
Det blev ett samtal om journalistik, om Journalisthögskolan, om åren på Dala-Demokraten, varför jag slutade på DN, om livsdrömmar, om att stå för den man är, om att inte vara feminist, om att förlora vänner, om poeten Dan Andersson, om fattigdom, om att se sina val i ett livsperspektiv, om (S)lagen mot kärnfamiljen och om statligt subventionerade faderlösa barn och mycket mer.
Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.
Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.
I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.
Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.
Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.
Hon är bonddotter från en liten by på den jämtländska landsbygden, yngst av fem barn. Hon har flyttat till Östersund för att få jobb. För att hon vill komma hemifrån, för att hon vill vara fri, för att staden erbjuder så många fler möjligheter än den lilla byn.
Det här är en podd som handlar om frontalkollisionen mellan den bild som media ger av dagens Sverige och den verklighet som många äldre svenskar levde i för inte alls länge sedan och som vi fortfarande bär levande inom oss.
Om ett stycke svensk arbetarhistoria som illustrerar kollisionen mellan den offerdramaturgi som media slentrianmässigt bygger upp kring invandrare, och våra egna minnen av fattigdom, bostadsbrist och trångboddhet innan Sverige blev ett välfärdsland.
När mamma var liten fick hon engelska sjukan. Rakit som det också kallas. Hennes skelett utvecklades inte normalt. Hennes ben mjuknade. Hon kunde inte stödja på dem och kunde inte gå. Hon kallade sina ben ”bågarna”.
Det var i början av 1920-talet. Familjen bodde på tredje våningen i ett hus i Ljusdal. Morfar var bilförsäljare. Mormor fick bära både minstingen och min mamma upp- och nedför alla trapporna.
Julia Caesar 