Att vara nära Gotlands kust är att röra sig nära evigheten. Där land och hav möts skriver historien sin berättelse längs strandlinjen, och uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för ungefär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan.

 Foto: Julia Caesar

 

Flera miljarder år! Tanken svindlar. Ur tidsperspektivet bygger Gotland sin magi. Gotland är inte Sverige. Gotland är en hälsning från urtiden som råkar ha hamnat utanför Sveriges östra kust.

Gotland är en tropisk ö, bildad i ett grunt och varmt hav söder om ekvatorn under den geologiska period som kallas silur och som pågick för ungefär mellan 409 och 444 miljoner år sedan. Tropiska djur och växter finns inlagrade som fossiler i berggrunden och ligger överallt på stränderna, som exotiska påminnelser om en annan tid.

Berggrunden består av lager avsatta under flera olika geologiska perioder, som kambrium (började avlagras för 543 miljoner år sedan), och ordovicium (från 488 till 443 miljoner år sedan). Man behöver inte vara geolog för att fascineras av det som klippor och stenar berättar.

Allra djupast ner i Gotlands berggrund finns urberget, som bildades  för sådär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan. På södra Gotland får man borra nästan 800 meter för att komma ner till urberget, på norra delen av ön räcker det med cirka 300 meter.

Under silurtiden, för 409-444 miljoner år sedan, låg vår kontinent strax söder om ekvatorn. I det tropiska havet bildades den landmassa som skulle bli Gotland.

De små fiskebodarna i Sjaustru fiskeläge. 

Gotland har liksom aldrig lämnat den här tiden för flera hundra miljoner år sedan. Utkastad mitt i Östersjön befinner sig ön fortfarande i ett tillstånd av evighet, all modern fernissa till trots. Med ett hav mellan sig och fastlandet, ett hav mellan sig och verkligheten, kan ön bevara sin särart – åtminstone elva månader om året.

 

Just Gotlands egenart, särskildheten, drar varje år stora skaror turister till ön, många av dem omedvetna om att de med sina höga röster, sin turistighet, sina vidlyftiga åtbörder och sitt urbana sätt att konsumera naturen utan hänsyn och respekt ingriper i just den tidlösa egenart som fick dem att resa till ön.

 

Strandkål (Crambe maritima).

På stranden växer mängder av strandkål i stora stånd som liksom sprutar rakt upp ur sten och sand. Vad lever den av? Ur ilandfluten tång hämtar den den näring den behöver för att växa och föröka sig.

I Blekinge och på Gotland är strandkålen fridlyst, men fiskarbefolkningen har sedan urminnes tid plockat och ätit den för att förebygga skörbjugg under tiden till havs. Strandkål är nämligen rik på C-vitamin. I England odlas den som delikatess.

Skyddad som av en mur av låga raukar ligger skrivarstugan, enkelt murad av kalksten och med tjärat faltak och gavelspetsar, just där stenstranden övergår i en mjuk, sandig bukt bort mot nästa fiskeläge.

Birgitta Wolfs skrivarstuga vid stranden.

Här mötte jag för 30 år sedan en mycket speciell kvinna. Hon hette Birgitta Wolf (1913-2009) och var författare. Skrivarstugan och hela naturreservatet, hela detta vidsträckta paradis på östra Gotland, var hennes plats på jorden.

Marken hade köpts av hennes föräldrar när hon var liten flicka och sedan gjorts till naturreservat. Dolt i skogen en bit från stranden, omöjligt att hitta för dem som inte kände till husets existens, hade hon byggt sig en boning av trä och glas för somrarna på det Gotland som hon älskade.

Hon sökte avskildheten. Ändå blev vi goda vänner. I skrivarstugan vid stranden skrev hon sina dikter, bland annat diktsamlingen ”Ritat i sand” utgiven 1978.

En av dikterna heter ”Tidig timma”. En strof:

 

”Den tidiga timman är min.

Havet är stilla,

endast små vågor

frasar mot stranden,

som ännu är fri

från spåren av fötter.

Den tidiga timman är min.”

 

Birgitta Wolf var född von Rosen på Rockelsta slott i Södermanland och var syster till den berömde piloten Carl-Gustaf von Rosen  (1909-1997).

Hon bodde i Tyskland och blev känd för sina humanitära insatser för politiskt förföljda fångar under den nazistiska regimen. På mödernet var hon släkt med Hermann Göring, som var gift med Birgittas moster Carin Fock. Genom honom hade hon goda kontakter – en omständighet som hon inte tvekade att använda sig av för att rädda politiskt förföljda fångar. Efter kriget fortsatte hon att engagera sig för straffångar i många länder.

Trettio år efter att vi träffades på stranden nedanför skrivarstugan tar jag fram hennes diktsamling och läser dedikationen på försättsbladet:

”Vi fann varandra på Marmorklippan, just där bukten börjar. Med kram och tack. Birgitta.”

 

 

”En lilja 

är skönare än alla andra.

Hennes systrar

dansar i vinden

över backen

mot havet.

De leker

med fjärilarna

och höjer

sina huvuden

högt över mossans matta.

Min lilja står ensam, allvarlig

och mycket stilla,

utan lek

framför den svarta stenen

vid sidan om stigen.”

(Liljan och stenen).