Tack och god fortsättning!


Jag erkänner oförbehållsamt att jag älskar tomtar och annat julpynt. I protest mot alla moralister och puritaner som vill förstöra julglädjen med sina dystopier och moraliska pekpinnar har jag i år tillämpat tomtefrossa och julpyntat mer än någonsin. Juldukarna ligger nystrukna på plats, och det är tomtar, doftande hyacinter och amaryllisar överallt.

Med de här julbilderna från min lilla stuga ute i vildmarken nära Sveriges ostligaste punkt vill jag tacka alla mina läsare, i synnerhet de som ger någonting tillbaka genom att kommentera på min blogg.

Jag arbetar ideéllt och på eget uppdrag. Ingen säger åt mig vad jag ska göra, och ingen betalar mig lön för mitt arbete – tvärtom tror jag att många skulle vara beredda att betala en hacka ifall jag slutar skriva.

Tryckkostnaderna och övriga produktionskostnader för mina böcker betalar jag ur egen ficka, eftersom inget bokförlag vill ge ut dem.

Alla donationer är därför ytterst välkomna, och jag vill särskilt tacka de generösa, fantastiska läsare som genom donationer stödjer mig i mitt arbete. Ofta är gåvorna beledsagade av sporrande tillrop som ”Tack för det fina arbete du gör för Sverige”, ”Tack för allt tankeväckande du skriver”, ”Ditt mod lyser upp natten”, ”Tack för allt arbete du gör för vår nation”, ”Äntligen journalistik värd namnet”, ”Bra skrivet! Kämpa!”, ”Tack för att du orkar” och ”Sluta aldrig!”.

Några av er är återkommande givare. Jag känner igen era namn, blir lika glad varje gång ni gör er påminda och är oerhört tacksam för den respons och uppmuntran ni visar mig. Ni ska veta att er generositet, ert stöd och er uppmuntran betyder oerhört mycket för mig. Det betyder att någon har läst vad jag skriver och uppskattar det. Det betyder att jag har nått fram. Jag skriver inte rakt ut i luften, mina ord singlar inte omkring som löv i cyberrymden. Någon har tagit emot dem.

Antalet läsare på min lilla enkvinnasblogg ökar ständigt, och ligger i genomsnitt på 3 000 – 4 000 per inlägg, ibland på 8 000 – 12 000 och med ett rekord (vill jag minnas) på 27 000. Det visar att det finns ett intresse och behov av journalistik på den nivå där jag är verksam. Jag strävar efter kvalitet i det jag gör, ett vårdat språk, en äkta ton och ett pregnant innehåll.

Du som läsare är en förutsättning för mitt arbete. Om det skrivna ordet inte får några läsare kan det motiveras som egenterapi. Det är i och för sig ett bra skäl att skriva, men det räcker inte för att ge skrivandet mening. Mottagarna måste finnas där om det skrivna ska få ett värde. Jag hoppas ju nå människor och väcka tankar och eftertankar.

Några av er kanske också följer mig på Twitter, där jag varje dag försöker plocka upp journalistiskt intressanta korn i den överväldigande nyhetsfloden. Sedan den 1 augusti har jag publicerat hittills 142 citat ur den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Petersons bok ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” – citat som präglas av tidlös livsvisdom.

Det finns kanske läsare som undrar varför jag skriver, varför jag  efter ett långt yrkesliv som journalist i dagspress arbetar som fri bloggare nu på nionde året, och vad det är som styr mig i skrivandet. Varför sitter man som pensionär inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?

Ett enkelt svar är det här: jag skriver för att jag själv vill lära mig något. Jag vill undersöka, djuploda, gå till botten med saker och ting. Plus att jag har en oemotståndlig lust att berätta. Särskilt roligt tycker jag det är att göra podcasts och ägna mig åt verkligt pilljobb med ljudtekniken. En riktig ”utmaning” för en teknisk idiot! I poddarna kan jag också använda mitt stora musikintresse.

Med min bakgrund och den långa erfarenhet jag har som dagstidningsjournalist sitter de journalistiska principerna och nyhetsvärderingen i fingrarna. De avgör till stor del vad jag tycker är intressant att skriva om.

Jag aktar mig noga för att följa med strömmen, vill aldrig vara en i en icke reflekterande flock som springer åt samma håll. Snuttjournalistik är inte min grej. Jag är inte intresserad av att vara där alla andra är. Jag söker mina egna vägar, försöker få syn på vad som döljer sig runt hörnet och under ytan, vill borra och gå på djupet, ägnar mig helst åt ämnen som andra ignorerar. Just de ämnena är ofta de mest intressanta.

Du ser mitt valspråk ”Bara den som simmar mot strömmen når källorna” högst upp i blogghuvudet. Att vara motvalls, att kritiskt granska och ifrågasätta i en tid när de flesta löper med flocken i absurd konsensus om fullkomliga vansinnigheter är självklart för mig, och jag kommer aldrig att förstå varför det inte är självklart för alla journalister.

Tomtemingel med Schubert och Mozart.

Många skulle jubla och korka upp champagnen om jag slutade, och samtliga stora media med Dagens Nyheter och Expressen i spetsen har med skamliga och brutala metoder försökt tysta mig. Jag beklagar, men den glädjen tänker jag inte bjuda på under överskådlig tid.

Den skada jag fick i hjärnans syncentrum i slutet av november har gjort mig ännu mer medveten om livets gränser. Alla liv har ett slut, och vi vet aldrig när det kommer. Medvetenheten om det gör att det känns ännu viktigare att använda sin tid väl.

Det är det Lena Granhagen sjunger om i Wolf Biermanns sång ”Uppmuntran”, tillkommen under Sovjetväldets förtryck av människorna i DDR 1949-1991.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

 

Ett stort tack till er alla!


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Fira en glad jul utan skuld!

Ni har säkert lagt märke till det: den här julen sätter puritanerna agendan. Klimatalarmister, moraliserande köttfiender, förespråkare av vegankost och allmänna glädjedödare gör allt, precis allt i sin makt för att vifta förebrående med sina moraliska pekpinnar och vräka ut skuldkänslor över svenska folket.

Ett äkta julbord – att njuta av utan att bry sig om klimatalarmister och militanta veganer.

Från morgon till kväll har media firat formliga orgier för att uppfostra oss och få oss att skämmas och känna skuld för att vi över huvud taget firar jul. De sadistiska avsikterna från människor i främst public service har inte gått att dölja. Här handlar det om julhatare som anstränger sig blå för att dyvla sina neuroser på oss som bara vill fira en god jul i glädje med våra närmaste.

Tänk på alla som svälter! Tänk på föroreningarna! Sluta äta kött! Om du inte lever klimatsmart är du helt enkelt En Ond Människa. Förbannelse över dig! Du ska sopsortera dig till döds – och dö med ett saligt leende på läpparna. Då gjorde du i alla fall din plikt mot Klotet och miljöpartiet.

Därför är det så befriande att läsa den norske författaren Kent Andersens julbudskap till sina landsmän, som jag har översatt och med varm hand vidarebefordrar till svenska läsare:

Känn ingen skuld!

Artikeln har publicerats på document.no. Kent Andersen är välbekant för mina läsare sedan jag har översatt och publicerat flera av hans tidigare texter. Han skriver med en friskhet som gör luften lättare att andas, även för oss svenskar.

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker i Fremskrittspartiet.

Fortsätt läsa ”Fira en glad jul utan skuld!”

Bluffjournalisterna – några skräckexempel

Redaktionen på Tysklands största och mest inflytelserika veckotidskrift, Der Spiegel, befinner sig i ”sorg och smärta” sedan tidningens stjärnreporter Claas Relotius, 33, avslöjats som en stor bluff.

Tidningens chefredaktör beskriver historien som ”en absolut bottennivå i tidningens 70-åriga historia”.

Den fyrfaldigt prisbelönade tyske journalisten Claas Relotius, nu avslöjad som bluffmakare.

Fortsätt läsa ”Bluffjournalisterna – några skräckexempel”

Jan Eliasson och verkligheten

Den politiska debatten i Sverige har nu landat på husdjursnivå. Labradoren Leo, boende i Danderyd, gjorde häromdagen ett skattepolitiskt utspel som har väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Leo drar sig inte heller för att göra tvärsäkra politiska uttalanden vad gäller migrationspolitik, kultur och miljö.

Fortsätt läsa ”Jan Eliasson och verkligheten”

Arkitektur, del 4: Vad säger de fula nybyggena om Sverige?

Varför byggs det så outhärdligt fula hus i Sverige att inte ens arkitekterna själva vill bo i dem? I tre artiklar har jag nyligen belyst dagens modernistiska arkitektur och visat hur upphovsmännen själva, arkitekterna, genomgående väljer bort de fula lådor de åstadkommer och istället väljer att bo i vackra, klassiska hus från förra sekelskiftet.

Artiklarna finns här:

del 1, 

del 2

och del 3.

Det här kontorshuset i Halmstad vann förra årets Kasper Kalkon-pris som Sveriges fulaste nybygge. (Arkitektbyrån Design).

Nu utlyser föreningen Arkitekturupproret för tredje året en omröstning bland sina 36 000 medlemmar om Sveriges fulaste nybyggda hus 2018.

Fortsätt läsa ”Arkitektur, del 4: Vad säger de fula nybyggena om Sverige?”

Hem-o-tjänsten. En maktanalys

Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i det sätt på vilket man behandlar sina svagaste, mest utsatta medborgare.

I dagens Sverige är gamla människor i strykklass, ett folk på undantag. Det här är en maktanalys av hemtjänsten. Hem-o-tjänsten är en mer adekvat beteckning.

Hemtjänsten sedd ut personalens synvinkel. Men hur har de så kallade brukarna det? Det hör vi sällan något om. Bild: Anja Park.

Fortsätt läsa ”Hem-o-tjänsten. En maktanalys”

Kent Andersen: ”Dumhet och inkompetens bakom massinvandringen”

”Debatten om vem som har ansvaret för massinvandringen handlar inte om vem som har sagt vad. Den handlar om vem som har gjort vad – och varför de har gjort det.”

I en väldokumenterad krönika undersöker författaren Kent Andersen på sajten document.no de norska socialdemokraternas (Arbeiderpartiets) ansvar för mångkulturens misslyckande. Ett ansvar som partiet nu försöker smita ifrån.

Jag har översatt krönikan, som lika gärna kunde handla om Sverige.

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker.

”Inte ett enda land har lyckats med det mångkulturella samhällsexperimentet, och inte heller Norge klarar längre att kamouflera problemet med oljepengar” skriver Kent Andersen.

Fortsätt läsa ”Kent Andersen: ”Dumhet och inkompetens bakom massinvandringen””

En saksamlares död

När man har haft en blodpropp i hjärnan ska man leva på precis som vanligt. Samtidigt bör man förbereda sin död. Onekligen en smula dubbelt.

Dilemmat är inte själva döden. Den sköter i allmänhet sitt. Dilemmat är vad man lämnar efter sig åt sina stackars anhöriga att ta hand om.

En saksamlares liv är oftast roligt, intressant och spännande.
För de efterlevande innebär en saksamlares död stora strapatser. 

Jag har vänner som har två hus, plus uthus, proppfulla med fynd från loppisar, auktioner och Tradera, och inga arvingar. Glada framlever de sina liv utan tanke på vem som ska ta reda på allt efter dem. En ny loppis väntar alltid runt hörnet.

Jag har också vänner som aldrig har låtit sig dras med i saksamlande och som har döstädat i åratal. Döden kommer för det mesta oförberett, det vet vi. Och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Bäst att stänga skåpdörrarna så att man inte ser alla saker.

Hos mig är hus och förråd fyllda med saker som är mig mycket kära. Saker som jag använder och tycker om att se på. Saker som gör mig glad. Här finns nästan ingenting nytt. Det mesta är inhandlat på antikmässor, auktioner och loppisar. Men inbrottstjuvar göre sig icke besvär – här finns ingenting av värde som går att kränga på svarta marknaden. Värdet ligger i relationen till sakerna, det som försäkringsbolagen brukar kalla affektionsvärde, och det är omöjligt att mäta, ersätta eller förstå för en utomstående.

Vad är tennskålarna efter mina morföräldrar värda, köpta i början av 1930-talet när deras ekonomi började repa sig efter en konkurs? Någon tjuga kanske. Men för mig är de guld genom sin historia.

Farmors sockerburk i majolika? Lite kantstött, av noll och intet värde. Men jag älskar den.

Farmors sockerburk.

Finns det något hopp för en människa som har åtta sorters assietter – och envist påstår att hon behöver dem allihop, för olika tillfällen? Absolut, så länge som man är i livet och tar hand om dem själv.

Urnor av Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, Upsala Ekeby.

Jag började tidigt samla på keramik från S:t Eriks Lervarufabriker (1888-1962), Upsala Ekeby (1886-1977,  Gefle (1910-1979), Bo Fajans (1874-1967) och Gabriel (från 1925) – så tidigt att de flesta jag kände fnyste åt fynden. Upsala Ekeby var det absolut töntigaste som fanns! Deras keramik var någonting som den intellektuella klassen skrattade åt. Något måste de ju ha att förakta innan de hade utsett oss invandringskritiker att spy sin galla över.

Men jag omfamnar ”töntigheten” passionerat, den är en del av mitt kulturarv. Jag älskar de töntiga sakerna som jag har vuxit upp med. Det var inte sprött porslin med guldkant. Det var handfast keramik och tåligt porslin från Gefle.

En dag på 1980-talet stod jag på en auktion i Follingbo på Gotland. I en av fyndlådorna, bland blåblommiga kaffekoppar, såg jag det plötsligt: ett askfat i keramik med ett grönt rådjur.

Askfatet med det gröna rådjuret från Upsala Ekeby – själva töntighetens arketyp. Ljusstaken från Gabriel.

På en sekund föll jag miltals ner i minnets brunnar. Plötsligt kom jag ihåg. Det var ju precis ett sådant askfat farfar hade när han låg på schäslongen och läste Ljusnan och rökte pipa! Jag var tillbaka i farmors och farfars hus, mindes kammaren innanför köket, kände doften, såg jugendmöblerna och färgerna. Kände tryggheten som jag alltid upplevde där.

Jag ropade in fyndlådan för 50 kronor. Rådjursaskfatet är mig kärt. Töntigt? Jag är beredd att försvara det med mitt blod.

Askfatet tillverkades i en mängd varianter av Upsala Ekeby keramikfabrik, bland annat med en brun hund, en brun björn, en vit isbjörn, en grön björn, och så trumfkortet kallat ”Metmasken”. Det var en grön kvinnofigur som formgavs med utgångspunkt från utkavlade lersträngar, därav namnet. Mest påminner hon om ”Den lille havfrue” i Köpenhamn.

De svenska porslins- och keramikfabrikerna inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet, hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen och lades brutalt ned under 1960- och 70-talen. Konkurrensen från importerat cook shop-porslin blev för stark.

Så dog en stor och konstnärligt oerhört framstående epok, en viktig del av vårt kulturarv med formgivare som Arthur Percy, Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Eva Jancke-Björk, Gabriel Burmeister och Stig Lindberg – bara för att ersättas med importerat, masstillverkat porslin av oftast dålig kvalitet.

Anna-Lisa Thomson (1905-1952), skicklig konstnär och formgivare.

För dagens ungdomar betyder kända märken av svenskt kvalitetsporslin som Gustavsberg, Rörstrand, Karlskrona, Lidköping och Hackefors ingenting. De handlar på Ikéa.

”Klockor” från Gefle porslinsfabrik, barndomens servis. Den tillverkades 1928-1943.

Hos mig är skåp och lådor fyllda, och varenda sak har en själ och ett känslomässigt värde. Särskilt de som kommer från släktingar som stått mig nära. Sakerna bevarar deras närvaro i mitt liv fast de tidigare ägarna är döda.

Det nötta färdskrinet från Hälsingland var 1800-talets pick-nickväska. I skåpet står min fars dopskål från Eda glasbruk.
Tavlan, broderad av min farmor, är en bild av ett svunnet Sverige.
En blyertsteckning gjord av min moster.

Vi kommer till bastun. I min bastu badar man inte. Där har jag mitt tygförråd. Ett livs ihopsamlade tyger, sorterade efter färg i stora plastbackar. En skatt att plocka fram vid behov och en guldgruva om man tycker om att sy.

Klädkammaren upptas av andra plastbackar, staplade som ett berg, fyllda av ovärderliga bilder och dokument från min släkt. Hela min släktforskning, underlag för många krönikor och poddar, finns här. Dessutom underlag för allt som mina efterlevande behöver veta om sitt ursprung.

Collage av släktbilder.

Man lever så länge man lever. Så länge som man har glädje av sina saker har de en viktig uppgift att fylla.

Kanske hamnar allting på soptippen när man dör. Men det får man inte veta och behöver följaktligen inte bekymra sig för.


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

Intrigmakerskan Annie Lööf

Annie Lööfs fixering vid politisk makt lamslår försöken att bilda en ny regering. Det är ingen tvekan om att hon agerar utifrån det allt överordnade målet att själv tillskansa sig statsministerposten, därtill uppblåst och uppumpad av den globala finanseliten.

Centerpartiets ledare Annie Lööf – intrigmakerska som vill ha makt.

Fortsätt läsa ”Intrigmakerskan Annie Lööf”