Jag erkänner oförbehållsamt att jag älskar tomtar och annat julpynt. I protest mot alla moralister och puritaner som vill förstöra julglädjen med sina dystopier och moraliska pekpinnar har jag i år tillämpat tomtefrossa och julpyntat mer än någonsin. Juldukarna ligger nystrukna på plats, och det är tomtar, doftande hyacinter och amaryllisar överallt.

Med de här julbilderna från min lilla stuga ute i vildmarken nära Sveriges ostligaste punkt vill jag tacka alla mina läsare, i synnerhet de som ger någonting tillbaka genom att kommentera på min blogg.

Jag arbetar ideéllt och på eget uppdrag. Ingen säger åt mig vad jag ska göra, och ingen betalar mig lön för mitt arbete – tvärtom tror jag att många skulle vara beredda att betala en hacka ifall jag slutar skriva.

Tryckkostnaderna och övriga produktionskostnader för mina böcker betalar jag ur egen ficka, eftersom inget bokförlag vill ge ut dem.

Alla donationer är därför ytterst välkomna, och jag vill särskilt tacka de generösa, fantastiska läsare som genom donationer stödjer mig i mitt arbete. Ofta är gåvorna beledsagade av sporrande tillrop som ”Tack för det fina arbete du gör för Sverige”, ”Tack för allt tankeväckande du skriver”, ”Ditt mod lyser upp natten”, ”Tack för allt arbete du gör för vår nation”, ”Äntligen journalistik värd namnet”, ”Bra skrivet! Kämpa!”, ”Tack för att du orkar” och ”Sluta aldrig!”.

Några av er är återkommande givare. Jag känner igen era namn, blir lika glad varje gång ni gör er påminda och är oerhört tacksam för den respons och uppmuntran ni visar mig. Ni ska veta att er generositet, ert stöd och er uppmuntran betyder oerhört mycket för mig. Det betyder att någon har läst vad jag skriver och uppskattar det. Det betyder att jag har nått fram. Jag skriver inte rakt ut i luften, mina ord singlar inte omkring som löv i cyberrymden. Någon har tagit emot dem.

Antalet läsare på min lilla enkvinnasblogg ökar ständigt, och ligger i genomsnitt på 3 000 – 4 000 per inlägg, ibland på 8 000 – 12 000 och med ett rekord (vill jag minnas) på 27 000. Det visar att det finns ett intresse och behov av journalistik på den nivå där jag är verksam. Jag strävar efter kvalitet i det jag gör, ett vårdat språk, en äkta ton och ett pregnant innehåll.

Du som läsare är en förutsättning för mitt arbete. Om det skrivna ordet inte får några läsare kan det motiveras som egenterapi. Det är i och för sig ett bra skäl att skriva, men det räcker inte för att ge skrivandet mening. Mottagarna måste finnas där om det skrivna ska få ett värde. Jag hoppas ju nå människor och väcka tankar och eftertankar.

Några av er kanske också följer mig på Twitter, där jag varje dag försöker plocka upp journalistiskt intressanta korn i den överväldigande nyhetsfloden. Sedan den 1 augusti har jag publicerat hittills 142 citat ur den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Petersons bok ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” – citat som präglas av tidlös livsvisdom.

Det finns kanske läsare som undrar varför jag skriver, varför jag  efter ett långt yrkesliv som journalist i dagspress arbetar som fri bloggare nu på nionde året, och vad det är som styr mig i skrivandet. Varför sitter man som pensionär inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?

Ett enkelt svar är det här: jag skriver för att jag själv vill lära mig något. Jag vill undersöka, djuploda, gå till botten med saker och ting. Plus att jag har en oemotståndlig lust att berätta. Särskilt roligt tycker jag det är att göra podcasts och ägna mig åt verkligt pilljobb med ljudtekniken. En riktig ”utmaning” för en teknisk idiot! I poddarna kan jag också använda mitt stora musikintresse.

Med min bakgrund och den långa erfarenhet jag har som dagstidningsjournalist sitter de journalistiska principerna och nyhetsvärderingen i fingrarna. De avgör till stor del vad jag tycker är intressant att skriva om.

Jag aktar mig noga för att följa med strömmen, vill aldrig vara en i en icke reflekterande flock som springer åt samma håll. Snuttjournalistik är inte min grej. Jag är inte intresserad av att vara där alla andra är. Jag söker mina egna vägar, försöker få syn på vad som döljer sig runt hörnet och under ytan, vill borra och gå på djupet, ägnar mig helst åt ämnen som andra ignorerar. Just de ämnena är ofta de mest intressanta.

Du ser mitt valspråk ”Bara den som simmar mot strömmen når källorna” högst upp i blogghuvudet. Att vara motvalls, att kritiskt granska och ifrågasätta i en tid när de flesta löper med flocken i absurd konsensus om fullkomliga vansinnigheter är självklart för mig, och jag kommer aldrig att förstå varför det inte är självklart för alla journalister.

Många skulle jubla och korka upp champagnen om jag slutade, och samtliga stora media med Dagens Nyheter och Expressen i spetsen har med skamliga och brutala metoder försökt tysta mig. Jag beklagar, men den glädjen tänker jag inte bjuda på under överskådlig tid.

Den skada jag fick i hjärnans syncentrum i slutet av november har gjort mig ännu mer medveten om livets gränser. Alla liv har ett slut, och vi vet aldrig när det kommer. Medvetenheten om det gör att det känns ännu viktigare att använda sin tid väl.

Det är det Lena Granhagen sjunger om i Wolf Biermanns sång ”Uppmuntran”, tillkommen under Sovjetväldets förtryck av människorna i DDR 1949-1991.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Ett stort tack till er alla!

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!