Oavsett om du har sett någon av SVT:s inköpta fördumningsserier har du antagligen noterat att mänskliga uttryck för exempelvis glädje, förtjusning eller förvåning snabbt har reducerats till utstötandet av ett antal läten, till exempel de amerikanska importljuden ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” och ”Super!”, ibland förstärkta med ett svenskt ”Verkligen!”.
Lätena kan betecknas som ett slags ljudmässiga motsvarigheter till smileys och e-mojisar. Det handlar om att låta som alla andra och uttrycka en känsla med så få bokstäver som möjligt.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Långt ute i skogen någonstans i Sverige, mer än en mil från närmaste samhälle – dit flyttade Rosie från London för två år sedan. Hon hade fått nog av trängsel och människor överallt och ville söka sig till ett lugnare och enklare sätt att leva. Hon valde Sverige.
Rosie representerar en ny kategori invandrare som vi sällan hör talas om; de som söker lugnet, avskildheten och närheten till naturen långt ute i den svenska glesbygden. De som tillför vårt land någonting.
De är överlag högutbildade, ofta egna företagare som kan arbeta hemifrån, och de räds inte strapatser, som att hugga ved och renovera gamla fallfärdiga hus. För dem representerar Sverige en dröm om ett bättre liv, nära naturen.
Den kunde ha blivit så bra, SVT:s påkostade satsning på tre program om konstnärsparet Carl (1853-1919) och Karin Larsson (1859-1928) och deras hem Lilla Hyttnäs i Sundborn, Dalarna.
Carl och Karin Larsson skapade tillsammans gården Lilla Hyttnäs i Sundborn, Dalarna, till ett för tiden ovanligt hem för den stora familjen.
Istället trillar SVT i sin vanliga fälla och gör pannkaka av alltihop genom att rada upp den ena ”rätta kulturexperten” efter den andra, som var och en sitter på en stol och håller låda och breder ut sig med pretentiösa plattityder och outhärdlig förnumstighet.
Hela det inavlade gänget tv-kändisar är där, inklusive konst-, antik- och arkitekteliten. Den enda som möjligen saknas är Anne Lundberg.
Väntrummens folk är vi som tillbringar en ansenlig tid av våra liv i väntan på att bli uppropade med namn. Vi väntar på ett möte som vi investerar vårt hopp i, vare sig det gäller bilbesiktning eller vårdbesök.
Väntrum är en ficka i tiden. Ett utrymme mellan en tid och en annan. Mellan tiden och intet.
Ett vanligt väntrum på en vanlig vårdcentral. Foto: Julia Caesar
Vi sveps in i väntrumsblues. Vi iakttar hänsynsfull svensk tystnad. Förstulna blickar. En påslagen, malande tv-apparat. Dörrar som öppnas och stängs, namn som ropas upp. Utlästa, sönderbläddrade tidningar. Broschyrer om hjärtinfarkt och diabetes.
Överallt på den svenska landsbygden står de, ödehusen i olika stadier av förfall. Häromdagen åkte jag förbi ett av dem, mitt i den glesaste glesbygd, utan möjlighet att stanna. Det var ett litet enkelt hus i höggradigt förfall.
Någonting med huset fångade mig. Jag tänkte att jag måste återvända och ta kameran med mig.
Långt ute i den glesaste glesbygd där nästan ingen bor står huset i långt framskridet förfall. Foto samtliga bilder: Julia Caesar
Som mina läsare kanske har noterat har jag en speciell förkärlek för gamla hus. Jag tycker om dem, fascineras av dem. De är besjälade och intressanta. De talar med mig, väcker min fantasi. Gamla hus har alltid någonting att berätta. Vårt vackra svenska byggnadsarv sjunger sin historia för den som vill lyssna.
I programmet ger jag några glimtar av mitt arbete som journalist på Dagens Nyheter på 1970- och 80-talen – årtionden då grunden lades för de sterila, människofientliga förorter som några decennier senare skulle komma att kallas ”utsatta områden” och bli grogrund för den våldsammaste, mest systemhotande brottsligheten i hela Europa.
I den glesbygd där jag bor finns två bygdegårdar inom räckhåll. En i varje socken. Bygdegårdarna står för traktens kulturutbud för oss som bor långt från Kungliga Operan, Konserthuset och Berwaldhallen – men ändå betalar för deras verksamhet.
Den ena är liten, inte stort mer än en barack. Det är en snäll bygdegård där det ordnas knytkalas, yoga, syföreningsauktioner och informationsmöten om bredband och fiberkabel.
Gammelgarns bygdegård.
Den andra och större bygdegården, byggd 1939 av ungdomar i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU, sedermera CUF), är ockuperad av kommunister.
En världsbild präglad av hysterisk superaktivitet. Nej tack, jag orkar inte. Om någon säger ”Nu kör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett händelselöst liv.
Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig.
Finlands vita ros blommar som vackrast.
För nästan 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i den yttersta glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.
Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen går på gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.
Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga
På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa någonstans. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” och blir gäst i min egen gäststuga. Gäst hos verkligheten.
En podd – OBS! med bildspel! – om frihet och fångenskap, om rädsla och förtröstan.
Om nödvändiga fängelser för kriminella personer och de onödiga fängelser vi själva bygger åt oss av politisk korrekthet och rädsla för att stötas ut ur flocken.
Podden handlar också om vårt behov av tillit och förtröstan.
Med utgångspunkt i en kritisk granskning av i stort sett obruten socialdemokratisk politik sedan 1932 tar jag upp den bolsjevikinspirerade kampen mot kärnfamiljen och den likaledes Sovjetinspirerade utplåningen av genuin bebyggelse i våra städer under 1950-70-talen.
Under den så kallade ”Norrmalmsregleringen” på 1950-70-talen revs de gamla Klarakvarteren och nedre Norrmalm i Stockholm och förvandlades till en gigantisk krater.
Ett övergrepp på hela svenska folket som försvagade vårt psykiska immunförsvar mot nästa övergrepp, massinvandringen.
Välkommen till 2023 års första krönika! En vindlande text som slingrar sig mellan nödvändiga och onödiga fängelser, om att välja perspektiv, att ta makten över rädslan och landa i förtröstan.
Abushi Kamal Shamse, 15-årig etiopier. Den 14 december 2022 dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.I den här tätvuxna, snåriga skogsterrängen i Skellefteå våldtog Abushi Shamse Kamal, 15, den 7 juli 2022 nioåriga Luna och försökte mörda henne genom att strypa henne och binda fast henne vid ett träd.
Nyåret 2023 får mig att reflektera över begreppen frihet och fångenskap i ett lite vidare perspektiv än det vanliga.
Julia Caesar 