Käre flykting och era anhöriga och övriga medlemmar i storfamiljen!
Vi vet inte om ni är välkomna till vårt land, för vi fick aldrig reda på att ni skulle flytta hit.
Det blev en överraskning för oss.
Men nu är ni här.
Det skriver författaren Stefan Torssell i ett öppet brev på Facebook.
Ingen av oss önskar er något ont, men vi funderar på om det var en så bra idé att ni kom till Sverige.
Fortsätt läsa ”Stefan Torssell: Käre flykting! Vi måste stänga dörrarna för objudna gäster”
Jul, jul, signade jul! Den länge emotsedda och efterlängtade. Julen då allting ska fungera enligt planerna, då alla förberedelser ska falla ut till allas glädje och förnöjelse. Trivsel och gemenskap ska blomma i familjens sköte.
Men trots alla ansträngningar räcker det att en eller ett par medverkande faller utanför ramarna för att julen ska bli något helt annat än vad alla har tänkt sig. Vid den jul som jag berättar om i den här podden spelar ett kastspö en avgörande roll. Kastspöet blir en faktor som lever kvar i minnena fortfarande efter 72 år. Det kommer att överleva oss alla.
Mamma städar, fejar och gnor. Det ska bli jul. Året är 1949, och jag har nyss fyllt fem år. Det är en särskild jul, för mormor och hennes nye man Jonas ska komma och fira julen hos oss i Östersund. Mamma bakar och lägger in sill, gör rödbetssallad, rullar köttbullar och vattnar ur skinkan. På julbordet ska ingenting fattas.
Julen stundade i Svea rike. Snöflingor föllo mjukt och traditionsenligt på taken till såväl höghus som modulbaracker och små röda stugor.
Så inleds mitt alternativa julevangelium som jag enligt traditionen publicerar på julaftonen varje år. Mitt evangelium är skrivet i en språklig form som anknyter till Bibelns julevangelium – men med ett satiriskt innehåll som handlar om vår egen tid på jorden.
Adventsstjärnorna spredo sitt varma sken i alla fönster som inte voro blockerade av parabolantenner, och eldskenet från hundratals brinnande bilar lyste stämningsfullt mot den mörka himlen i vinternatten.
Fortsätt läsa ”Tack och en riktigt God Jul önskar jag alla mina läsare!”
I alla tider har det funnits smärtbärare, människor som har en större känslighet än andra och som bär psykisk smärta åt dem som inte själva förmår härbärgera den. Coronapandemin har ställt fenomenet på sin spets. Har bärandet av andras smärta någonsin varit så utbrett som i dag? I Sverige är det ett fåtal, knappt 20 procent, som bär smärta åt en majoritet på drygt 80 procent.
Vi ser deras smärta, vi känner den – men vi kan, av olika skäl, inte tala om den. Tystnaden växer till en allt större klyfta mellan oss och dem. Vi är fångade i ett etiskt dilemma vars art och dimensioner åtminstone jag inte kan erinra mig ha upplevt tidigare.
Att identifiera och erkänna problemet kan vara ett steg på vägen mot en lösning. Men några garantier finns inte.
Dan Anderssons poesi har alltid stått mig nära. Ingen har fångat den svenska folksjälen som han. Han var vildmarkspoeten som gav röst åt människorna i de stora skogarna, åt de fattiga och det enkla livets människor.
Men samtidigt som han var en gudabenådad poet var han en komplicerad människa. Han kunde vara svår att ha att göra med och ”överjävligt elak” enligt Göran Greider, som har skrivit en bok om Dan Anderssons okända kärlekshistoria med studentskan Märta Larsson från Östermalm i Stockholm.
Jag har gjort en musikdokumentär om Dan Andersson och Märta Larsson. Programmet finns också på Swebb-tv och har hittills haft mer än 6 000 visningar.
OBS! Om videon nedan inte fungerar – gå direkt till Swebb-tv! Då kommer du rakt på mitt program.
Dan Andersson var verksam som författare i bara sju år – från 1913 till sin död 1920. Ändå är han en av Sveriges mest kända och omtyckta författare.
Trots att han dog för 101 år sedan lever hans poesi fortfarande i det svenska folkdjupet och inbjuder till ständigt nya tolkningar. Tyvärr kom hundraårsminnet av hans död i skymundan för coronahysterin 2020.
Fortsätt läsa ”Ingen har fångat den svenska folksjälen som Dan Andersson”
Den svenska bok- och mediemässan i Stockholm den 30 oktober blev av allt att döma en stor succé. Omkring 500 personer samlades för debatter, föredrag och tankeutbyte, befriat från politisk korrekthet.
På YouTube finns mängder av inslag bevarade för alla som inte kunde delta utan vill se och lyssna i efterhand. Lyssna till exempel på Mikael Willgerts korta anförande om situationen i dagens Sverige. Willgert är upphovsman och chef för alternativkanalen Swebb-tv, som växer snabbt och under det senaste året har haft mer än en miljon unika tittare.
Jag vill gärna påminna om varför det har blivit nödvändigt för den alternativa rörelsen att skapa sin egen bokmässa, där yttrandefrihet råder. Så här såg det ut när Sveriges Författarförbund gjorde sig till åtlöje på den ordinarie bokmässan 2016:
Fortsätt läsa ”Att få Svenska Journalistpriset – vilken ära!”
Coronapandemin är en efterlängtad möjlighet för bankerna att ta total kontroll över människors liv. Covidpass är bara början. Om vi accepterar dem säger vi adjö till vår frihet för all framtid och får ett genomreglerat samhälle som i Kina, med staten som kontrollinstans i allas mobiltelefoner, sociala kreditsystem, ansiktsigenkänning med mera.
”Gör dig fri från bankernas kontroll. Gynna inte globalisterna. Lös dina lån om du kan. Bygg småskaliga nätverk. Vi är i krig. Finansiera inte dina fiender!”
Fortsätt läsa ”Två ekonomer: ”Med Covidpass förlorar vi vår frihet för all framtid””
Genom en lång rad EU-direktiv och blåkopior i form av svenska lagar har bankerna i snabb takt slutat finnas till för sina kunder. De har gjort sig till lydiga redskap för staten, EU och andra totalitära krafter. Det är tydligt att de alltmer går in i rollen som statligt styrda kontrollorgan över vanliga medborgare.
Tror du att du själv bestämmer om dina pengar? Glöm det! Både du och dina slantar är bankens och statens egendom.
Anta att du har en hyfsad relation med din bank. Det fungerar, även om det inte är tal om någon direkt ömsesidig entusiasm. Du är ett nummer i den stora massan bara. Din lön eller pension tickar in på ditt konto en gång i månaden. Du kanske har ett bostadslån som du betalar på.
I Allhelgonatid tänker vi på våra döda, de som stått oss nära och haft stor betydelse inte bara för oss, utan också för vårt land. Generationerna före oss byggde Sverige med arbete och hederlighet, ibland med omänskligt slit. Utan dem skulle vi inte stå där vi står i dag.
Om de kunde se från sina gravar vad som har hänt med vårt och deras land – vad skulle de tycka? Jag tror att de skulle sörja. Var det detta de slet så hårt för?
Maria Elisabet, född 1902, från Bollnäs i Hälsingland, var en alldeles vanlig svensk kvinna. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor. Den här podden är min hyllning till henne.
Det är märkvärdigt, men när man blir äldre blir de döda levande. De stiger fram, blir tydliga, gör sig påminda. I november varje år umgås jag med min farmor. Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig något annat än Lisa. Den 2 november skulle hon ha fyllt 119 år – om hon hade levt.
Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna. Som ung var hon mycket vacker. Sedan slet åren, arbetet och alla barnsängarna på henne. Men de kunde aldrig utplåna den skönhet hon hade inom sig.
En älskad farmor var hon. En vanlig kvinna, en sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. En sån som samhället vilar på utan att de någonsin blir omskrivna eller omtalade. Men i mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var.
Julia Caesar 