En bild i Allhelgonatid. Jag minns alla mina döda

Jag röjer i klädkammaren och hittar en bild. Bilden visar en präktig timmerbyggnad som vittnar om ett välbärgat bondeliv. Finklädda människor med allvarliga ansikten har samlats för att högtidlighålla någonting. Men vad? Jag vill veta.

Efter spårningsarbete vet jag nu att bilden kommer från Bodinsgården i den lilla byn Rödmyra, Järvsö, norra Hälsingland, och efter mycket sökande i olika källor lyckas jag tidsbestämma den till 1912.

Att intressera sig för människor i det förflutna innebär ofta ett intrikat detektivarbete men också glädje och känslor av tillhörighet.

*Bilden berättar en släkthistoria. Men vad berättar den? Att ta reda på det är ett rent detektivarbete.*

I Allhelgonatid minns vi våra döda och besöker deras gravar om vi har möjlighet. Några dagar i november utgör ett slags undantagstillstånd då vi närmar oss vad våra förfäder har betytt för oss själva och för Sverige.

Årets övriga 363 dagar stoppar vi tillbaks dem i glömskans arkiv. Som om de aldrig har funnits.

Till dig som läser min blogg:

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Bilden togs i Rödmyra, Järvsö, 1912. Vad berättar den? Att ta reda på det är ett rent detektivarbete. Fortsätt läsa ”En bild i Allhelgonatid. Jag minns alla mina döda”

Det handlar om identitet: om ett invaderat folks djupaste sorg

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Det gör särskilt ont när vi ser en stad eller bygd där vi fötts och vuxit upp invaderas, förändras och förstöras.

Det handlar om identitet. Vi har införlivat staden eller bygden i oss själva. När omgivningen förstörs är det en bit av oss som går sönder.

Detta är ett invaderat folks djupaste sorg.

*Gärdet i Bollnäs är ett av landets mest segregerade bostadsområden.*

Jag minns.

Jag minns det som igår.

Bollnäs läsåret 1964-65. Jag gick sista ring i gymnasiet och skulle ta studenten till våren. Eftersom det inte fanns något gymnasium i Sveg, där min familj bodde, hyrde jag ett rum hos tant Frida på Gärdet.

*Gärdet i Bollnäs. Trevåningslängor från 1950-talet.*

Tant Frida var en snäll och trevlig hyresvärdinna för flickan från Sveg. Turligt nog hade jag min älsklingsmoster och -morbror i stan och kunde äta middag hos dem varje kväll.

Fortsätt läsa ”Det handlar om identitet: om ett invaderat folks djupaste sorg”

Finns det något bortom bergen? Intervjuad av Rasmus Dahlstedt

*Berg och soluppgång i Hälsingland. Foto: Th. Bergman*

Jag brukar konsekvent tacka nej till intervjuer, eftersom min blogg och mina poddar räcker till som uttrycksmöjligheter, och jag tycker att fokus på mig som person är ointressant. Men jag gjorde ett undantag för skådespelaren, regissören, sångaren och författaren Rasmus Dahlstedt och hans serie intervjuer på Antipodden. Jag hyser nämligen stor respekt för hans konstnärliga arbete på olika områden och litade på att han skulle ge goda förutsättningar för ett samtal.

Om Rasmus Dahlstedt skriver författaren Per Brinkemo:

”Rasmus Dahlstedt är en av våra främsta intervjuare. Han har en alldeles egen stil, på samma gång inkännande och fordrande. Rasmus oförställda nyfikenhet och sällsynta förmåga att hitta samtalets kärna får gästerna att bli sina bästa jag.”

Det blev ett samtal om journalistik, om Journalisthögskolan, om åren på Dala-Demokraten, varför jag slutade på DN, om livsdrömmar, om att stå för den man är, om att inte vara feminist, om att förlora vänner, om poeten Dan Andersson, om fattigdom, om att se sina val i ett livsperspektiv, om (S)lagen mot kärnfamiljen och om statligt subventionerade faderlösa barn och mycket mer.

Fortsätt läsa ”Finns det något bortom bergen? Intervjuad av Rasmus Dahlstedt”

Porträtt av en älskad farmor

Det är märkvärdigt, men när man blir äldre blir de döda levande. De stiger fram, blir tydliga, gör sig påminda. I november varje år umgås jag med min farmor. Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig något annat än Lisa. Den 2 november skulle hon ha fyllt 119 år – om hon hade levt.

Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna. Som ung var hon mycket vacker. Sedan slet åren, arbetet och alla barnsängarna på henne. Men de kunde aldrig utplåna den skönhet hon hade inom sig.

*Som ung var hon mycket vacker. Min farmor Elisabet (1902-1983) som konfirmand i Bollnäs kyrka den 2 juni 1917. Hon är 14 år gammal.*

En älskad farmor var hon. En vanlig kvinna, en sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. En sån som samhället vilar på utan att de någonsin blir omskrivna eller omtalade. Men i mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var.

Fortsätt läsa ”Porträtt av en älskad farmor”

Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom

Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.

Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.

I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.

Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.

*Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.*

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom”

Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg.

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

*Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.*

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset”

Moster Therése är ett prisma där Ljusdal och Sverige bryts

Ljusdals kommun i Hälsingland är en av många som har tagit emot så många kostsamma migranter att kommunens ekonomi har kapsejsat. Nu får de gamla invånarna betala för politikernas misstag. Äldreboenden läggs ner på löpande band. Åttio platser ska bort.

”Vi har inte så mycket annat att spara på” säger äldreomsorgschefen Anna Forsberg.

(Artikeln finns också inläst som ljudfil nedanför texten).

*Källbacka vård- och omsorgsboende i Ljusdal.*

Fortsätt läsa ”Moster Therése är ett prisma där Ljusdal och Sverige bryts”

I Allhelgonatid minns vi våra döda

Den tid när novembermörkret har kopplat ett grepp om oss är samtidigt en tid då vi minns våra döda. Vi tänker på dem som stått oss nära, och om vi har möjlighet smyckar vi deras gravar och tänder ljus som driver undan mörkret.

Det är en vacker sed, och vi ska värja den mot de kommersiella krafter som vill ersätta det här ögonblicket av andlighet, allvar och eftertanke med ytlighet och importerade seder som går ut på att klä ut sig och trycka i sig så mycket smågodis som möjligt.

Fortsätt läsa ”I Allhelgonatid minns vi våra döda”

Arkitektur, del 1: Kulturmarxisternas mord på våra städer

I mer än ett halvt sekel har arkitekter i maskopi med politiker och byggherrar begått lustmord på våra städer. Gamla vackra stadskärnor har skövlats och ersatts med människofientlig mardrömsarkitektur i glas och betong.

Det här är den första av tre krönikor om arkitektur.