Krönikan om hur prestigefyllda och välbetalda jobb i public service tenderar att gå i arv i mediefamiljer, i synnerhet inom skattefinansierade public service, finns nu som podd.
Omkring 8,5 miljarder kronor drivs in från skattebetalarna varje år för att hålla igång Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion.
Genom att bygga upp familjedynastier, där utrymme och makt går i arv eller fördelas till familjemedlemmar på annat sätt, kan journalistfamiljer och medieklaner säkra att deras politiska åsikter lever vidare och fortsätter att kolporteras ut till svenska folket. Det är ett sätt att garantera maktinnehav in i framtiden.
I går, torsdagen den 6 augusti, föll domen mot mamman till treåriga Esmeralda som hittades död, inlindad i sex lager tyger, filtar och plast, under en säng i bostaden i Norrköping den 30 januari. Flickan hade mängder av skador av trubbigt våld och minst fyra narkotikaklassade preparat i kroppen.
Hon hette Esmeralda men kallades ”Lilla hjärtat” när hon några dagar gammal omhändertogs på BB efter att ha övergivits av sina föräldrar.
Mamman frikänns från åtalet för mord och brott mot griftefriden, eftersom det inte har kunnat bevisas att hon är skyldig till brotten. Pappan avled i häktet i februari. Den 40-åriga mamman döms nu för grovt vållande till annans död och narkotikabrott till 21 månaders fängelse.
Sveriges mångkulturella framgångssaga (OBS! ironi) kantas av döda barn. Barn blir offer för terrorism, som elvaåriga Ebba Åkerlund, som mejades ner av den illegale uzbeken Rakhmat Akilov med en lastbil 2017. Barn skjuts ihjäl i uppgörelser i den undre världen. Det senaste dödsoffret är tolvåriga Adriana Naghei Ostrowska. Mordet har utlöst starka reaktioner både i Sverige och i våra nordiska grannländer.
Adriana Naghei, tolv år. Ihjälskjuten i Norsborg, Botkyrka söder om Stockholm. En kommun där invandrare är i majoritet sedan många år.
”Sverige fungerar som kanariefågeln i kolgruvan, som sänder chockvågor ut över den europeiska kontinenten när det svenska folkhemmet oåterkalleligt bryter samman. Sedan kan allt ske” skriver den danske historikern, politikern och författaren Morten Uhrskov Jensen i Jyllands-Posten.
Nyligen greps Daniel Nyqvist, 37, som misstänkt för dubbelmordet i Linköping 2004. Fallet har gäckat polisen i 16 år men kan nu äntligen klaras upp genom ett unikt samarbete mellan Linköpingspolisen och släktforskaren Peter Sjölund.
Nyqvist erkände sig skyldig direkt efter gripandet.
Daniel Nyqvist, 37, spårades genom samarbete mellan Linköpingspolisen och släktforskaren Peter Sjölund. Han erkände dubbelmordet direkt efter gripandet.
Familjesökning i kommersiella släktforskningsdatabaser är ett verktyg som i flera uppmärksammade internationella fall har hjälpt polisen att lösa så kallade ”cold cases”, det vill säga brott som har varit ouppklarade i många år. I Sverige är lösningen av dubbelmordet i Linköping 2004 det första stora genombrottet – ett svårknäckt mordfall som har klarats upp med hjälp av släktforskning.
Eric och Ewa gifter sig första gången 1983. Bröllopet blir startsignalen för en stormig relation med ständiga konflikter, gräl, porslinskrossning och separationer. På nästan 40 år har paret skilt sig två gånger och gift sig tre gånger – med varandra. Eric och Ewa sitter fast i ett livslångt beroende av varandra. Ingen av dem kan vara utan den andra.
I en ny radiodokumentär intervjuar dottern Åsa, 33, sina föräldrar om deras förhållande och frågar dem hur de tror att deras ständiga konflikter har påverkat henne och hennes syster. Det är en för föräldrarna ny tanke. I den bild av deras relation som växer fram ligger till och med Lars Norén i lä.
Treåriga Esmeraldas mamma, åtalad som misstänkt för mord på sin dotter, minns ingenting av omständigheterna kring flickans död. Först flera veckor efter att hon häktats förstod hon att dottern var död, uppger hon i den pågående mordrättegången i Norrköpings tingsrätt.
Ungefär två dygn gick efter Esmeraldas död innan polisen den 30 januari hittade flickans kropp, inlindad i sex lager tyg, filtar och plast. Vad som hände under de två dygnen säger mamman att hon inte vet. Hon var borta i drogdimmor.
Treåriga Esmeralda som kallades ”Lilla hjärtat” av BB-personalen sedan hon övergivits av sina föräldrar några dagar efter födseln. Foto privat.
Den 40-åriga mamman har konsekvent nekat till brott. Men från att först ha berättat detaljerat vad som hände har hon i senare förhör sagt att hon bara haft ”en förnimmelse av” att Esmeralda ramlar och slår sig i badrummet. Hon tar lugnande narkotikapreparat. Sedan blir allt ”som en dimma”.
Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.
Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.
Koltrast. Hanne.
Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?
”Lilla hjärtat” lämnar mig ingen ro. Polisens förundersökning om mordet på treåriga Esmeralda är fasansfull läsning.
Två föräldrar som inte kan beskrivas som annat än psykiska vrak får det ena barnet efter det andra. Mamman får generöst med narkotikaklassade preparat utskrivna även under graviditet, och barnen föds med abstinens. Lagen (LVU) måste ovillkorligen skrivas om så att barnets behov sätts i centrum.
Lilla hjärtat hette Esmeralda. Genom beslut i Kammarrätten tvingades hon tillbaka till sina biologiska föräldrar som övergav henne på BB. Nu står mamman åtalad för mord.
När Esmeralda dör är hon drogad av sina föräldrar. I hennes kropp finns minst fyra olika narkotikaklassade medel. Den lilla kroppen har mängder av skador av trubbigt våld, vilket vittnar om långvarig misshandel. Enligt den rättsmedicinska undersökningen har en skada i huvudet orsakat en hjärnblödning som tillsammans med narkotikapreparaten har lett till flickans död.
Nu inleds rättegången mot Esmeraldas 40-åriga mamma. Pappan, 45, avled i häktet i mitten av februari. Mamman står åtalad för mord (uppsåtligt dödande), alternativt synnerligen grov misshandel, brott mot griftefriden och narkotikabrott. Enligt åklagaren präglas misshandeln av flickan av ”särskild hänsynslöshet och råhet genom att gärningen riktat sig mot ett skyddslöst barn”. Mamman nekar till brott.
En så enkel sak som att tvätta händerna kan rädda liv. I dag är det självklart för de flesta av oss. Men bakom de självklara upptäckterna finns ofta en människa som har vågat gå emot strömmen och tänkt på det som ingen annan har tänkt på.
Ignaz Semmelweis (1818-1865).
Den man som ska ha äran för handtvätten hette Ignaz Semmelweis (1818-1865). Han gjorde en av den vetenskapliga historiens stora upptäckter som fortfarande räddar oräkneliga liv.
När du står där i en coronapandemi och tvättar händerna för tjugonde gången på dagen, nynnandes ”Blinka lilla stjärna där” – så att du tvättar tillräckligt länge – bidrar du till att rädda liv. Skänk gärna en tanke till Ignaz Semmelweis! Alltihop är hans förtjänst.
Världen är just nu upptagen av coronapandemin. Det går naturligtvis inte att jämföra betydelse och verkningar av epidemier, men parallellt med coronaviruset sprids en ödesdiger, hårt politiserad epidemi i Västvärlden: woke – den extrema, totalitära form av politisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, hudfärg, sexuell läggning och klass.
Smitthärden är framför allt brittiska och amerikanska college och universitet. Därifrån sprider sig smittan över hela Västvärlden.
I den här intervjun i brittiska The Sun – den bästa intervjun med honom som jag har sett hittills – intervjuas författaren och debattören Douglas Murray om den form av extraordinär galenskap som kallas woke.
Intervjuaren är The Sun’s Steven Edginton, som är något decennium för ung för att egentligen förstå vad Douglas Murray pratar om. Men han ställer hyfsade frågor och låter Murray prata på ganska ostörd. Douglas Murray är tillräckligt självgående för att inte behöva ledas i någon riktning.
Julia Caesar 