Vi kallas ”foliehattar”. Eller ”strålkäringar”.
Vi är många som har tvingats att radikalt ändra våra liv och bryta upp från bostad och våra sociala sammanhang av en gemensam orsak: vi är elöverkänsliga. Många har tvingats lämna sina jobb och börja leva i en eremittillvaro på största möjliga avstånd från mobilmaster, basstationer, wi-fi och andra källor till elektromagnetisk strålning.
Fortsätt läsa ”Kalla mig ”foliehatt” – du bevisar bara din okunnighet”
Studsar du när du läser rubriken?
Jag måste erkänna att jag studsade när jag läste en artikel skriven av Carolin Dahlman, liberal krönikör på den nystartade sajten Bulletin. Trots ett ofta uselt debattklimat är en så illa genomtänkt, affektladdad och primitiv text ganska sällsynt.
Aggressiviteten och de negativt laddade värdeorden flödar (jag räknar till 28 stycken) när Carolin Dahlman angriper en grupp funktionshindrade som enligt henne inte existerar, nämligen elöverkänsliga.
Så här ser förakt för svaghet ut i sin mest cyniska form. Detta är dehumanisering, den sista fasen i en process där människor berövas sina mänskliga egenskaper så att det till slut inte spelar någon roll om de lever eller dör.
Fortsätt läsa ”Rörelsehindrade ska inte ha bidrag! De bara hittar på!”
Media håller på att dö kvävningsdöden av insiktslöshet, egocentricitet och Stockholmsfixering. Deras ekokammare sträcker sig ungefär från tv-huset till Fältöversten vid Karlaplan, med utlöpare till Vasastan och Södermalm. Den intellektuella och ideologiska syrebristen är ett större hot än coronapandemin.
Tisdagskvällens SVT Aktuellt innehöll ett inslag som på sin höjd slås av Grönköpings Veckoblad. Och då bör man minnas att Veckobladet är avsett att vara satir.
Det är när jag ser ett inslag i SVT Aktuellt på tisdagskvällen (den 2 februari) som jag inser att man kan vara insnöad på olika sätt. Under dagen har jag gjort ett nytt försök att ta mig till brevlådan för att hämta posten och konstaterat att jag inte klarar det i dag heller. Halk- och fallrisken är alltför stor. Snö och rörelsehinder är ingen bra kombination. Jag är instängd i mitt hus. Bokstavligen insnöad.
Under rubriken Svenska berättelser” börjar jag nu publicera podcasts som dels bygger på svensk historia, dels på min egen släktforskning. Jag lägger också ut berättelserna i min kanal på YouTube.
Här är de två första. Allhelgonatid är en stillhetens tid då vi gärna stannar upp ett slag, tänder ett ljus och reflekterar över våra förfäder – de människor utan vilka vi själva inte hade existerat.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Runtom i Sverige står övergivna hus och gårdar som ingen älskar och ingen tar hand om. Hus som förfaller och till slut upphör att existera. Precis som djur och människor behöver hus kärlek och omsorg.
Visst finns det hus som är bortom all räddning, men betydligt vanligare är hus som förtjänar att rustas upp, bli bebodda, fyllda med liv igen. Här är ett av dem.
Det här huset ropar på hjälp. I många år har jag sett det från vägen när jag kört förbi, sett det förfalla mer och mer. Det står tomt och övergivet sedan mer än ett halvsekel, plundrat på allt av värde och överlämnat till förstörelse.
Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.
Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.
I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.
Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.
Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom”
Det är en sällsam sommar för de flesta av oss – coronasommaren 2020. I mitt Sommarprogram pratar jag bland annat om det. Sommaren är särskilt märklig för alla som tillhör riskgrupperna och sitter isolerade i karantän i sina hem. Jag är en av dem (70+), och jag tänker inte låtsas att det är roligt.
I trädgården som omger mitt hus blommar det nu som allra vackrast. Rosor, dagliljor, clematis, nävor, malvor… Några nytagna bilder lägger jag in här med varm tillägnan till mina bloggläsare och poddlyssnare.
Sedan Shawn James tog steget att lämna civilisationen och flytta ut i den kanadensiska vildmarken för tre år sedan har han varit fullt upptagen med att bygga hus.
Från början en liten enkel stockstuga, tänkt som en tillflykt att dra sig tillbaka till ibland. Men projektet har vuxit till ett helt nytt liv, och nu har frun flyttat in.
Huset i stan som de bott i sedan 1999 är sålt. Döttrarna är vuxna och har flyttat hemifrån, och nu ska Shawn James och hans fru leva vildmarksliv tillsammans. Det som från början var hans livsdröm ska han nu dela med henne. Hur kommer de att klara att leva långt från civilisationen, utan elektricitet och andra bekvämligheter?
Fortsätt läsa ”Senaste nytt från vildmarken, 7. Frun har flyttat in med en uråldrig tvättmaskin”
…därmed inget ont om grisar, är det säkrast att tillägga i detta kränkthetens tidevarv.
Det är debattören Henrik Jönsson som gör liknelsen mellan en sminkad gris och svenska kommuners vacklande ekonomi. Nu tvingas många av dem möta den osminkade verkligheten och ställs inför en ekonomisk kollaps. Åtta av tio kommuner tvingas till nedskärningar av den kommunala servicen. I Kramfors talar man om ”systemhaveri”.
”Om du vill hjälpa någon annan måste du även förstå att hjälpa dig själv.” Det är en självklar sanning för många, men inte för Sveriges riksdag och regering.
Huset i stan är sålt. Nu ska Shawn James och hans fru leva vildmarksliv tillsammans. Frun är i antågande vilken dag som helst. Han snickrar febrilt på sådant som han vill ordna innan hon flyttar in, som vanligt assisterad av hunden Cali.
Livet i vildmarken har han har levt ensam under veckorna sedan han började bygga stockstugan i april 2017. Nu ska han dela det med sin fru. Huset i stan som familjen bott i sedan 1999 och som döttrarna har vuxit upp i är sålt.
Fortsätt läsa ”Senaste nytt från vildmarken, 6. Huset i stan är sålt”
Julia Caesar 